Våra möten är så krävande att oftare än vart fjärde år hade varit tärande. För att jag inte skall bli nedbruten vid mina franska besök, krävs att jag lämnar Sverige med egenskaper som god fysik, uthållighet, erfarenhet, självförtroende, insikt och mental styrka. Att under fyra år bättra på de kvalitéer jag hade 1999, hoppades jag skulle leda till ett nytt fantastiskt möte. Följ mig i mina förberedelser och på min resa, så får du ta del av mina upplevelser!
Paris Brest Paris i Frankrike
Det hela handlar om cykelloppet Paris-Brest-Paris. Jag deltog första gången 1987, vid 27 års ålder. Ny som långloppscyklist och utan förståelse för vad jag gav mig in på slängdes jag in i ett regnigt och blåsigt Bretagne och Normandie. Mörka, kalla, ogästvänliga och enormt starka naturkrafter gjorde allt de kunde för att under fyra dygn bulta allt vett och sans ur mig. Det lyckades de med. Inte förrän ett drygt decennium senare var jag tillräckligt återhämtad för att anta utmaningen på nytt.
Loppet 1999 var istället en höjdarfärd! Men jag insåg vilka mina svaga sidor var. Genast efter hemkomsten beslutade jag mig därför att jag skulle träna mig till något annat än en dragg i uppförsbackarna! Jag började gå tyngre i backarna. Jag vågade ta slut på backkrönen och jag lärde mig ett riktigt rundtramp i stående. Den hösten och vintern förbättrade jag min styrka och teknik uppför. Våren och sommaren var vikta åt att träna uthållighet i motluten.
Under denna säsong var aktiviteten i klubben ganska låg, så det blev även fortsättningsvis mycket ensamträning. Mina träningspass kallade jag för Ten Devils. De bestod av minst tio långa backar under en runda på 10-15 mil. Jag hade väl ett tjog backar att välja mellan, så turerna blev aldrig enformiga.
Första chansen att mäta krafterna med kompisarna blev först fram mot midsommar. Det kändes som att gå upp i en tentamen – både spännande och nervöst. Ämnet hade varit stimulerande, förberedelserna noggranna och omfattande, men ändå visste jag inte hur långt det skulle räcka. Efter en timmes körning var det så dags. Som vanligt drog klubbens bergsget på när Backen närmade sig. Ett år tidigare hade jag växlat ner, tagit min plats i hierarkin och sett de andra rulla ifrån. Så inte denna gång. Jag släppte inte rullen en decimeter…och gick med upp till krönet. Där uppe väntade lagerkrans, lycka och förnöjelse!
Det var inte svårt att fullfölja den träningssäsongen. Att efter fyllda 40 år känna att jag blev bättre i fysisk prestationsförmåga, var verkligen ett lyft. Som en naturlig följd växte jag också i mental styrka. För att kunna fortsätta att följa denna utvecklingskurva behövde jag dock träna mer. Inför PBP 1987 fick jag ihop 600 träningsmil. Då jag därefter bildade familj och dessutom helt tappade intresset för långfärdscykling, körde jag under tio års tid bara till och från jobbet. PBP-året 1999 innehöll 600 träningsmil före och kanske 200 mil efter augusti. Säsongen 2000, vilken jag berättat kort om ovan, innebar en ökning med 10%. Experterna rekommenderar ju att man inte höjer mer. Nu ville jag dock ytterligare öka min träningsdos! För att det skulle bli möjligt med familj, heltidsarbete och ombyggnad av huset, krävdes att jag svingade trollspöt två gånger. För det första frigjorde jag tid och kraft genom att avsluta min basketkarriär. Under tre decennier hade jag bundit kvällar och helger åt att spela och döma basketboll. När säsongen 2000-2001 bjöd in till den första träningen var det trevligt att träffa lagkamraterna i omklädningsrummet. När vi en stund senare skulle köra lite matchspel var det roliga slut. I motståndarnas första anfall såg jag att flera av dem hade lagt på sig ytterligare minst fem kilo – till de 15-20 kg de redan hade lagt på sig sedan åren på topp. Jag å andra sidan har tappat 5-7 kg muskler. Istället för att kliva i vägen och spela försvar, tog jag steget åt sidan och släppte fram den anstormande hjorden. Jag vågade inte längre ta smällarna. Det blev det sista jag gjorde på en basketplan.
Den andra svingen med trollstaven skall jag också förklara.
Livet är fyllt av vedermödor och problem. Jag har väl aldrig varit den ständigt glada optimisten, men med åren har jag övergått till att försöka se möjligheterna istället för begränsningarna. Inför starten av cykelsäsongen 2001 försökte jag alltså finna mer tid till träning, vilket också kräver mer tid för återhämtning och vila, och samtidigt ha tid till familj och husbygge. Kvällarna och helgerna var som sagt nu lediga. Men fanns det inte fler möjligheter? Jo då, mitt för ögonen!
Jag lägger mycket av cykelträningen till och från jobbet. Försäsongen börjar jag 1 nov, efter en period med lättare träning under september-oktober. När sommartiden är över är det dags att varva upp igen. Vintertiden inleds med en timmes extra sovmorgon. ??? (Tankearbete)???
Om jag istället lever kvar i sommartiden, har jag ju denna extratimme varje dag! Sagt och gjort. Tre-fyra gånger i veckan utnyttjade jag denna timme till extra träning. De övriga dagarna hade jag denna timme till sovmorgon! Hur många av Er hade sovmorgon ett par arbetsdagar i veckan den vintern? Allt detta bara genom att avstå en timmes sovmorgon i slutet av oktober!
Måndag, tisdag och torsdag gick jag således upp kl. 04.15 (=05.15 sommartid). Normal cykeltid till jobbet 06.30 – 07.30 kunde nu utökas till 05.30 – 07.30.
Vintern var riktigt kall, så två timmar var max för mina frusna fötter. Av 100 arbetsdagar november – mars inleddes 65 med 5-5,5 mil på cykel. Hemfärden 23 km körde jag utan omvägar. 13-14 tim/vecka på cykeln alltså – på vardagar. Helgerna kunde jag ägna åt annat. Dessutom var varje minut mörkerkörning, vilket ju aldrig är fel för en randonneur. Dock skrev jag i träningsdagboken: ”Det hade varit mer njutbart om inte all vinterträning behövde ske i mörker! Men jobbet på vardagarna och familjelivet på helgerna ”tvingar” mig att välja just den tiden på dygnet. Tänk om Per Elofsson var tvungen att lägga all sin träning före klockan åtta på morgonen. Det hade varit skönt att kunna disponera dygnet, veckan, året fritt till träning, som han får göra. Vi lägger båda ca 800 tim/år på träningen. Och han får dessutom betalt för det. Men inte har han tagit några OS-medaljer nu i Salt Lake City för det.”
Målet för säsongen 2001 var Super Brevet Scandinavia 1200 km (SBS), så det blev en Brevetserie det året också. För mig var tempot betydligt högre än senast, dvs inför PBP 1999. Nu körde jag med i snabbgruppen. På t.ex. 40-milaren hade vi ett körsnitt på >30 km/tim, vilket var 4-5 km/tim fortare än jag tidigare hade kört. SBS kom att flyta utmärkt med liknande snitthastighet under fyra dagsetapper. Detta var ett kvitto på att nedlagd träningstid hade fört mig framåt i önskad takt.
Perioden nov 2000 – aug 2001 hade inneburit 1750 mil på cykeln, blev väl 2000 mil innan 12 mån-perioden var fullbordad. Således en ökning med >100%! Jag var väl medveten om riskerna för både överbelastningsskador och överträning, men hade ännu inte känt några sådana tendenser. Ytterligare en vinter utan vintertid – det tar på krafterna – 640 mörkermil november – mars. Då kom det jag nästan väntat på – överträningssymtomen! Plötsligt, från den ena dagen till den andra, blev jag riktigt nedstämd och kraftlös. Jag blev tung i bröstet och kände bara olust. Tur att det kom nu under försäsongen, resonerade jag. Ändå rätt oförståeligt då det kom så snabbt och utan minsta förvarning. Det var runt 10-12 mars. Under en veckas tid rullade jag sakta kortaste vägen till och från jobbet. Ingen lättnad. Tankarna kom och gick. Jag har träffat idrottare som inte repat sig på ett år … Så en kväll gick analystankarna en femtioelfte gång, medan jag stod och rakade mig. I träningsdagboken i slutet av mars står att läsa: ”Gåtans lösning kom jag på tors-kväll när jag under rakningen åter igen gick igenom vad som hänt: Vår – soligare – torrare – tungt att andas – ingen kraft i benen – Snart första vitsipporna och jag mår inte bra! – ??? – !?? – !!? – !!! – Min pollenastma! Ja, jag har astma! För tredje året i följd smyger den sig på mig, slår hårt och jag är helt oförberedd!
Dubbla doser Seretide Diskus och se, redan nästa morgon var allt som vanligt igen. Fast bättre! Att vara nere på knä och sedan åter känna att formen är jättebra, var en euforisk upplevelse! Lördagskörningen med gänget, första för året, blev bara en skön bekräftelse. Den som skall ta mig i år får det inte lätt!”
Konferensresa till Barcelona i maj 2002 blev ett 4-dagars träningsläger, då de gemensamma aktiviteterna var förlagda först på eftermiddagar och kvällar. När min rumskamrat kom hemrumlande på småtimmarna, gick jag upp för att hinna ut i bergen. Härlig backträning i ny och spännande miljö var en verklig motivationshöjare. Hade just bytt till 175 mm vevarmar, från 170 mm, så nu kunde jag trycka på bättre i backarna. En armbågsinfektion lugnade mig under två veckor, sedan var det full fart igen. 200 km Brevet på 7:10 tim. 300 km ensam på 11:20, efter en 45 min paus för att tina upp efter tre timmar i kyligt regn. Prognosen hade lovat solsken och därför låg regnjackan hemma…
Urstark på 40-milaren på 14 tim. Såg därför med tillförsikt fram emot att försöka uppnå årets mål: 60 mil på 24 tim. Körde denna i par med Kristian Lindgren och hade ett körsnitt på 31,9 km/tim upp till vändningen i Eda! 10:15 tim, inkl. raster, på 30 mil. På småtimmarna kl. 01-05 tvingades vi dock till ett otal power-naps i busskurerna, så tidsschemat sprack med två timmar.
Skam den som ger sig. Fyra veckor senare var jag beredd igen. Denna gång ensam och med kvällsstart efter att ha sovit på eftermiddagen. In i natten fulladdad med energi och självförtroende. På ett ögonblick förbyttes dock njutningen mot katastrof! Medan jag flög i luften i absolut mörker hann jag tänka: ”Jag är påkörd bakifrån av en bil i hög hastighet. Nu vet jag hur det känns. Jag kanske inte lever om en sekund!”
Den resa jag bjöds på under ett par timmar i gränslandet mellan liv och död, var oerhört skrämmande men ändå fascinerande. Jag insåg att jag inte på något sätt kunde påverka skeendet – jag var ju inte ens säker på att jag fortfarande levde – så jag valde att bara åka med och betrakta vad som utspelade sig; Jag kunde inte röra mig. Det höga vinande fartljudet, som på ett flygplan, var väldigt påfrestande. Stundtals lyste ett intensivt orange sken, i nästa stund ett grönt. Emellanåt var det kolmörkt. Jag färdades fort, liggande på rygg med fötterna före, säkert i 50-100 km/tim. På vad vet jag inte.
Senare när jag vaknat till sans på sjukhuset, befarade jag under ett par morgontimmar att jag skulle mista mitt underben pga inre blödningar. Tankarna gick till den cyklist jag sett i ett TV-program från Nove Colli. Med hjälp av en lång ledad vevarm cyklade han med benet amputerat vid knät.
Operationer, blodtransfusioner, dropp, mediciner och den faran eliminerades. Ett par dagar senare sjönk plötsligt mitt blodvärde, som hade jag förlorat halva min blodvolym! Ingen förstod vad som höll på att hända och jag kände att mina krafter bara rann ur mig. Jag låg alldeles utmattad och andades knappt märkbart. Mitt liv var då bara så långt som till nästa andetag. Jag var så kraftlös att jag inte orkade tänka på att inte ge upp. I en syn såg jag ett stearinljus med en svag, fladdrande låga. Det var min livslåga. Jag såg i mitt inre en person, en kvinna, från vänster sakta böja sig fram över mig och viska i mitt öra: ”Det är slut nu. Phuu”, så blåste hon ut ljuset.
Vägen därifrån till startlinjen i PBP 2003 var tuff. Mina kära nära hjälpte mig. Mina goa arbetskamrater stöttade mig. Mina härliga cykelkompisar peppade mig. Redan på sjuksalen målade de på väggen mitt i blickfånget: 18 aug 2003, kl. 22.00.
Jag begrundade vad jag hade lagt ned på träning de senaste åren. Ingenting under mina första fyrtio år kunde liknas vid det.
Jag har tränat. Jag har kämpat. Jag har svettats. Jag har blött. Gått upp tidigt. Jag har frusit. Varit våt. Trött och sliten. Det har kostat pengar, möda, svett och tårar. Och tid. Tid från familjen, hushållssysslor, husbygge och sömn. Sannolikt har jag tyckts vara tråkig, tokig och fanatisk, kanske t.o.m. manisk.
Men kampen gjorde mig stark. Framstegen gav mig självförtroende. De tidiga morgnarna innebar frihet. Att långsiktigt kämpa mot ett mål hade varit oerhört utvecklande. Att sedan uppnå det skulle innebära en omåttligt njutbar tillfredsställelse. Jag ville inte mista den möjligheten.
Trots en lam arm, ett brutet ben och ett ansikte som rörde på sig när jag nös (fem ansiktsfrakturer) naglade jag fast en målsättning bakom pannbenet: ”Tillbaka till samma form som före olyckan.”
Träningen 1999 – 2002 var hela tiden väldigt stimulerande. Att flera gånger om året känna att ”Så här bra har jag aldrig varit förut!”, var mentalt oerhört stärkande. Efter olyckan har jag istället fått kämpa för att återerövra förlorad förmåga. Det har inte alls varit lika spännande. Idag 6 aug, efter precis ett år, är jag väl nästan ikapp fysiskt. Mentalt är jag tyvärr långt efter. De sista två veckorna inför PBP 2003 kräver därför ett försök till nivåhöjning på det planet. Sedan tidigare är dessutom ett par långpass planerade. Detta för att öka förmågan att, under långa distanser, förvandla föda till energi och effektivt kunna nyttja denna i rätt muskler.
Två veckor före start körde jag så Göteborg – Stockholm: 43 mil första dagen – sov fem timmar i foliefilten i en skogsdunge – 15 mil morgonen därpå. Nyttig påminnelse om hur mycket dryck och mat kroppen kräver för sådana distanser. Fick också känna lite höstkyla under natten; 19°C vid läggdags, 11°C och fuktig morgondimma när jag intog frukosten bestående av två bananer och fem kanelsnäckor. Liknande nedkylning upplevde jag också på sista träningspasset torsdagen före start. En hagelskur sänkte temperaturen från 26°C till 16°C och vätan utan regnjacka hjälpte mig i mina dubier om denna och lösbenen skulle vara nödvändiga i Frankrike, under den värmebölja som väntade oss.
På lördagen direktflyg Göteborg – Paris med Air France. Kostnad 1350 SEK (med cykel). Inga problem med incheckning av transportväskorna. Från Charles de Gaulle–flygplatsen till S:t Quentin en Yvelines med RER-tågen kostade 12:50 Euro (à 9:50 SEK). Det var skönt att slippa att släpa på cykeln denna gång. Hade tacknämligt kunnat sända den med Stellan Nilsson och Håkan Bylin, som bilade ner.
Taxiresan 2,5 km från stationen till hotell Amarys Guyancourt gick på 3-4 Euro/bil. En minibuss och en vanlig taxi tog fyra cyklar och fem personer. Från dörr till dörr tog det 6,5 tim. Helt ok.
Hotellet ligger bara en kilometer från Gymnase des Droits de l´Homme där incheckning/start/mål är förlagt. Personalen där visade en utmärkt inställning till gästernas speciella intresse och behov. Ett par konferensrum var iordninggjorda för cyklar och transportväskor. Om någon behövde sin livskamrat även nattetid, gick det också bra.
Cykelbesiktning och uthämtning av startkort på söndag förmiddag är en tillställning med en brokig samling av cyklister, cyklar och utrustning. Tyvärr stördes stämningen av de franska arrangörerna, där en självgod fransos under två timmar stod i den skränande högtalaranläggningen och pladdrade på både ut- och inandning. Det mest exotiska bland cyklarna denna gång var en sadel utan framdel, vilken också svängde från sida till sida. Vitsen med det förstod jag inte.
Alla förberedelser var nu gjorda. Men ändå återstod 34 tim till start. Jag har tidigare inte upplevt söndagen och måndagen besvärande, men denna gång blev jag mer och mer frustrerad. Jag ville iväg! Jag kände igen abstinenssymtomen och jag var spänd, rastlös, orolig, irritabel och på dåligt humör. Jag hade hjärtklappning och tungt att andas. Det var länge sedan jag mådde så här. Frågan är om jag någonsin känt det så intensivt! Å andra sidan var det länge sedan jag hade ett så långt cykeluppehåll som på tre dagar. Senast var ju veckorna på sjukhuset för ett år sedan. Men då fick jag ju morfin, vilket är en utmärkt lindrare av abstinenssymtom! Dock trodde läkarna att jag bara behövde det mot mina smärtor…
Som planerat hade jag inte tränat på tre dagar för att spara och lagra den näring som tillfördes. Nu väntade ju dessutom ytterligare ett dygn innan jag frustande skulle få ge mig av! Jag var ytterst nära att ge mig ut på en nattrunda, när de övriga svenskarna satt i mörkret på terrassen efter söndagsmiddagen. Lyckades dock kupera de värsta besvären genom att istället återvända dit för social samvaro. Lyssnade på de andras fasor och förväntningar. Hörde att en handfull Fredrikshovare och en trio skåningar siktade på att slå det svenska rekordet på 52 tim. Inte ens 50-timmarsvallen syntes omöjlig. ”F-n tro´t”, tänkte jag.
För att någorlunda lugnt kunna somna vid 2-tiden på natten, lovade jag mig själv att få köra prologen på måndag förmiddag. Det stillade min oro något. Tills nu hade min inställning till denna varit ”en onödig krafttjuv”. Nu såg jag istället denna företapp som en legal möjlighet att underhålla mitt endorfinberoende. För att förtydliga kan jag berätta att endorfiner är substanser som bildas i hjärnan vid fysisk ansträngning. Deras ändamål är att dämpa obehag och lindra smärta, så att våra förfäder barfota skulle kunna jaga sina bisonoxar flera timmar i sträck utan att ge upp för att de fick springa på stenar och kvistar. Endorfiner liknar morfin till sin uppbyggnad och effekt. Morfin är ju starkt beroendeframkallande och endorfin har en liknande, men mildare, effekt i långa loppet. Det var denna avsaknad jag kände av, då jag inte hade bildat något endorfin på tre dagar. Kanske var det liknande abstinens som gav sig till känna hos mina cykelbröder och –systrar dagarna före start. Naturligtvis kan det i flera fall ha varit tecken på en naturlig anspänning inför en viktig uppgift eller en sista förberedande fokusering. I några fall kunde jag dock inte se annat än ren och skär dumhet. Ett axplock av de hyss som förekom i S:t Quentin en Yvelines: långpromenad i skogen, rekognoseringstur längs banan, mörkertur för belysningstest, byte av packväskor, korrigering av utrustningen, snack om tider, väderdiskussioner, rankinglistor, bruk av sömntabletter, pastamåltider, jakt efter klingor till vevpartiet, inköp av mineralvatten och energibullar, alkoholförtäring, kartritning, omplåstring.
Måndag morgon vaknade jag kl. 06 av ett tungt, tätt skyfall. Visst var det bra att värmeböljan över Frankrike var över. Den hade ju orsakat tusentals dödsfall. Men om alternativet var detta…
Till prologen några timmar senare hade vädret stillat sig, så jag fick fyra torra mil med sadeln mellan benen. Det minnesvärda från den turen var att vi var 200 cyklister som körde fel och fick köra 1,5 varv i en rondell, samt kufen med 80 tim-startnummer som körde med full stridspackning à la Camp Molloy. Enligt Jean-Claude Muzellec hade han blivit en enstöring efter att fasansfullt och tragiskt mist sin familj i en explosionsartad brand på en campingplats i Spanien för ett antal år sedan. Mer upplyftande var då att se alla 180 danskar ställa upp på prologen och bilda en egen startgrupp. Imponerande! Vi var fem svenskar. Beklämmande!
Resten av dagen drog jag mig undan i ensamhet för att ladda mentalt. Pasta till lunch. Sov oroligt kl. 14-18, men det var bättre än förra gången då sömnen på måndagen var obefintlig. Organisatörernas middag kl. 19 och sedan var det dags att äntligen anträda startfältet!
En glad skara från Hisingens CK: Christian Behre, Jan-Erik Berggren, Kristina Schultz, Kristian Lindgren, Bengt-Göran Olsson, Lennart Fredriksson och Mikael Johansson. Cykelbesiktningen är avklarad.
Svängbar sadel
Ett gott gäng från Hisingens CK framskred i skymningen sakta över fältet med högburna huvuden och Brest i sikte. Jag, Jan-Erik Berggren, Bengt-Göran Olsson, Mikael Johansson, Anna Adielsson, Kristina Schultz, Björn Dimming och Lennart Fredriksson bildade frontlinje i 90 timmars-gruppens andra startgrupp, kl. 22.15. Just före start slog någon av proppen i mitt styre, den som håller änden på styrlindan på plats! Men lugn, el-tape lätt tillgänglig i min Camelback löste det.
Musik. Franska i högtalarna. PANG! Applåder. Ut i mörkret. Äntligen iväg efter fyra års väntan!
Erfarenheten har lärt mig att inbromsningar för vägbulor, snäva partier och kurvor är många de första milen. Därför lade jag mig bland de allra främsta i den 500 cyklister stora klungan. Gummibandseffekten längre bak brukar vara mycket besvärlig!
De första timmarna är tämligen backfria. Nedför genom Rambouillet-skogen är dock hisnande i mörkret. Vid 01-tiden körde en klubbkompis, en rookie, upp till mig och frågade: ”Du måste väl vara bättre än så här. Fegkör du?” Svarade att jag inte gjorde det utan tog hänsyn till att det var ett par dagar kvar av racet. Min plan för första natten var 26 km/tim och den höll rätt bra.
Detta utspelade sig ute på ett slätt parti, som sagt. Vi hade säkert flera hundra cyklister framför oss. Några i första gruppen hade vi kört ikapp, men många hade också kört ifrån oss. Passerade en galen finländare på sparkcykel! En tridem (tremannacykel) syntes också mot natthimlen. Plötsligt dök backarna upp mot Mortagne au Perche. Det är säkert svårt för många att förstå, men under fyra år har jag längtat efter dem! Och de gjorde mig inte besviken. Jag reste mig ur sadeln och i ett njutfullt tempo började jag pumpa uppför backarna. Behagligt ansträngd låg jag långt ut till vänster på vägen och passerade grupp efter grupp av vinglande cyklister. En sipp av min näringslösning och lite vatten och sedan samma tryck i nästa backe. Jag visste att det här var jag tränad för och det stärkte självförtroendet att också veta att jag lämnade mina klubbkompisar bakom mig i natten. Kanske taskigt tänkt, men den enes bröd den andres död. Nåja, fullt så dramatiskt kanske det inte skall ses. Jag var medveten om att flera av HCK:arna går väl så bra som jag på plattare partier och dessutom så är PBP en kamp mellan individen och just PBP och inte mellan enskilda cyklister.
Tyvärr kom det senare att visa sig att just detta backiga parti kom att bli min enda njutning under det första dygnet.
MORTAGNE au PERCHE, 141 km, tis kl. 03.35, 5:20 tim. Planerat 03.30.
I Mortagne au Perche rullade jag försiktigt över grusplanen framför kontrollen, utan att stanna. Jag hade med mig 2 liter Ensure Plus, näringslösning, och 3 liter vatten och planerade att detta skulle räcka till Villaines la Juhel, 223 km.
Omedelbart efter kontrollen går det brant utför, rätt in i mörkret. Jag var nu ganska ensam. Min 10 W Cat Eye gjorde att jag inte behövde nöta på bromsklossarna. Uppför räckte en 3 W halogen av märket Lumotec. Även på plan mark använde jag oftast 3 W, men vid möte med bilar slog jag på 6 W för att kunna se vägrenen. Jag hörde några vådliga berättelser om just möten med bilar. En Fredrikshovare målade upp följande upplevelse: nedför i 50 knyck – bländad av mötande långtradare – såg varken mittlinje, kantlinjer eller vägbeläggning – fick ”sikta strax till höger om strålkastarna” och hoppas… Visst hade jag liknande möten, men min lampa på 6 W gav mig tryggheten att jag inte behövde chansa. Jag såg var på vägen jag befann mig. Rätt skönt när man skall dela den med en mötande 20-tonnare i 90 km/tim.
Hade alltså kört 14 mil på 5,5 tim. Hade redan haft fyra pissestopp, så det var väl därför jag bommade färdplanen med 5 min. Naturligtvis inget som jag hetsade upp mig för. Jag har för vana att tämligen noggrant planera mina lopp. Så även denna gång. Den realistiska målsättningen var 72 tim, alltså en putsning av mina tidigare tider med 15 tim. Rätt OK förbättring på fyra år, tycker jag. Före olyckan för ett år sedan, då jag bröt både vänster arm och vänster ben, samt fick vänster axel slagen ur led och ansiktet krossat med frakturer i underkäken och i ögonbottnarna, var målet att kapa ett dygn och på köpet gå under kvalgränsen till RaceAcrossAMerica, RAAM. Inte för att jag planerar att köra det, men det hade varit tufft att vara kvalificerad! Således hade jag också en utopisk tidsplan på 65 tim men även en reservplan på 75 tim.
VILLAINES la JUHEL, 223 km, tis kl. 06.50 – 07.20, 8:50 tim. Planerat 06.45 – 07.15.
5 min efter uppgjort schema kom jag till Villaines la Juhel. Passerade cykelreparatören som rätade upp mitt bakhjul 1999. Ropade ”Merci beaucoup!” och han vinkade … inte igenkännande tillbaka. Stämpling på ena sidan av gatan. Snabb marsch över till den andra för näringstillförsel. Mina förhoppningar uppfylldes; inga köer alls. 85- och 90-timmars klungorna skulle komma att uppleva annat, det visste jag. Beräknade hur mycket vatten jag behövde i Camelbacken till Fougeres. Hällde i en Orangerina för att få en bättre smak och ett bättre upptag från magsäcken än av rent vatten. Bananer i fickorna. Håkan Bylins militärkex i framväskan och så iväg efter 30 min stopp.
Många vägavsnitt och inte minst ortsnamn känner jag igen nu, när det är tredje turen jag företar genom Normandie och Bretagne. Att säkert memorera och återge dem är svårt speciellt som jag denna gång inte upplevde någon större njutning av färden. Vissa avsnitt och händelser fastnade dock och dem kommer jag att berätta om.
Den nya vägsträckningen efter Villaines la Juhel, över Hardanges – Ribay – Charchigne bjöd på några riktigt branta knixar, där jag välsignade mitt trippeldrev. Sände en tanke bakåt i fältet till de HCK:are som snart skulle kämpa här med två klingor.
Någonstans här passerade vi ett vägarbete med ett tjugo-trettiotal partier med lösgrus, mest i uppförsbacke. Fasade för detta parti nedför, vilket enligt planen skull ske nattetid. Det fick tas med i beräkningarna, då jag hela tiden var beredd att göra korrigeringar.
FOUGERES, 311 KM, tis kl. 10.47 – 11.25, 12:32 tim. Planerat 10.45 – 11.15.
In mot Fougeres brände fötterna som eld! Bara en ¼-del av resan. Skulle plågan stegras fyrfaldigt på väg mot målet, skulle jag inte uthärda! Efter att bilen i Dalslandsmörkret slog av benet på mig, har jag sämre känsel för beröring i vänster underben. Vissa stimuli feltolkas numer av de skadade nerverna och vibrationer är oerhört plågsamma. Och vibrationer var det gott om på dessa vägar! Den bitvis erbarmliga vägbeläggningen gav vibrationer och slag, som via kroppens beröringspunkter med cykeln, fortplantade sig som toksignaler upp i hjärnan. När så mitt ena armstöd vibrerade loss, sjönk mitt mod påtagligt. En fjäder försvann i Bretagne, så jag kunde inte montera fast det igen. Nu blev det till att ta alla stötar med händerna som alla andra. Således en fördel som berövades mig.
Luftade fötterna under matstoppet och de värsta plågorna flyktade. Körde med en tunn innerstrumpa och utanpå den en Windstopperstrumpa. I skorna hade jag dels den tillhörande innersulan, dels en stötupptagande korksula. Det jag fruktade för fötterna var vibrationer, kyla och regn – i den ordningen. En kombination av dessa skulle förmodligen ge mig nervdomningar många månader efter loppet, så därför försökte jag förebygga dessa skadeeffekter så gott jag kunde.
Efter stämpling, mat, ett par SMS, vattenpåfyllning och bananinköp, letade jag upp en avskild buske. Ställde där ifrån mig mina två tunga batteriuppsättningar. Inför nästa natt hade jag en ny batteripack till min Cat Eye i Örebrocyklisternas buss i Loudeac. Alla svenskar hade blivit erbjudna att utnyttja den till ”bag-drop” och det hade jag naturligtvis tackat ja till. Till 3 W-lampan kunde jag köpa nya R20-batterier i Carhaix. Planerade ju att vara tillbaka här i Fougeres före den tredje natten och då köra vidare med de kvarlämnade batterierna. Kanske småaktigt att kasta ballast av så liten omfattning, men mentalt är det skönt att köra lite lättare och dessutom gillar jag ju att planera.
Ut ur Fougeres via en lång, tråkig raksträcka. Den nya sträckningen över Vendel, 326 km, och Mezieres sur Couesnon, 333 km, bjöd på ett parti riktigt bedrövlig vägbeläggning! In på gamla upptrampade stigar igen efter Sens de Bretagne, 341 km. Runt några av de stora städerna längs resan, var beläggningen faktiskt ny och slät. Här ute på vischan hade istället ytterligare fyra år fått slita på vägbanan. Förutom den välkänt grova ytan var stora delar helt bortslitna, med följden att det fanns tusentals håligheter och revor i beläggningen, med kanter på ca 2 cm. Att studsa nedför en sådan backe i 50-60 km/tim gjorde ont!
TINTENIAC, 366 KM, tis 13.41 – 14.20, 15:26 tim. Planerat 13.20 – 14.00.
Den här kontrollen var sannerligen inte särskilt upplyftande. Trång in- och utfart. Liten och full cykelparkering. Icke-cyklister som sprang i vägen. Och som pricken över i:et, de fullständigt smaklösa middagsportionerna inslevade i engångsförpackningar. Men det var bara att gilla läget och ta sig därifrån så fort som möjligt.
Under de 55 km fram till nästa kontroll funderade jag en del på om jag på något sett skulle kunna skilja på Medreac – Meneac – Merleac och dessutom Quédillac. En fullständigt meningslös sysselsättning, men den kändes rätt jämställd det jag ändå höll på med på cykeln.
LOUDEAC, 452 km, tis 17.50 – 18.40, 19:50 tim. Planerat 17.20 – 17.45.
Stoppet i Loudeac blev längre än beräknat. Var både trött och håglös. Gjorde det jag skulle på kontrollen även om det gick långsamt: stämpla, toa, käka, fylla vätska. Så till Börje och Lasse i Örebrobussen för att fylla en flaska med Ensure Plus, hänga på en ny batteripack och lämna kvar det lossnade armstödet. Även kameran lämnade jag där. Jag var ändå inte på humör för att fotografera. Nu sackade jag nästan en timme jämfört med 72 timmarsplanen.
Efter Loudeac, tyckte jag att det till en början gick riktigt fort. Körde med, eller snarare på rulle på, en tandem kanske en halvtimme. Det brukar ju gå fort. Mina tidigare försök har alltid slutat i ett uppgivet skrik, riktat hem till Kent Karlsson: ”Orkar inte jaga tandem!!!!”
Därefter måste det ha gått betydligt långsammare, för jag tappade allt mer tid jämfört med mitt uppgjorda schema. Det kändes tungt och jag var oinspirerad. Försökte att plocka i mitt kartotek av positiva tankar. Jag hade fyllt det rätt väl sedan PBP 1999. Under säsongerna 1999 – 2002 löpte allt som på räls. Till slut kände jag inga gränser och njöt av varje tramptag som förde mig närmare en topprestation under PBP 2003. Livet består nu inte bara av cykling och det finns faktorer förutom träningen som kan påverka prestationen. Detta fick jag känna på under vintern-våren under PBP-säsongen. En jobbig period i livet utanför cyklingen var tung att kämpa sig igenom. Därför blev de sista månaderna inte den njutbara upptrappning och slutliga finpolering av formen, som jag hade sett fram emot. Det blev mera en kamp för att bibehålla det jag kämpat för i fyra år.
Nu gick det alltså också tungt på väg ut mot Brest. Därför fick jag ta fram tankar som ”Jag är vältränad och förberedd!” och ”Jag vinner i backarna!” Ett annat knep var att le. Även ett konstgjort leende sänder hos mig en dusch av välbehag in i sinnet och själen. Annars var det mycket som var allt annat än behagligt. Distansen började framkalla tristess och ännu var det många timmar kvar tills jag fick kliva av cykeln för nattvila. Tack och lov var backarna inte nämnvärt plågsamma för mig. Jag upplevde dock faktiskt en nackdel med att vara stark och uthållig uppför. Kom jag i ett gäng innehållande mina likar i backarna, var de alltför starka och snabba på efterföljande slätare partier. Hittade jag en grupp som höll lämplig fart på platten, gick jag ifrån rejält i nästa motlut. Ett bevis på att man blir bra på det man tränar på och tycker om, i mitt fall uppförsbackar.
CARHAIX-PLOUGER, 529 km, tis 22.10 – 22.45, 23:50 tim. Planerat 20.50 – 21.20.
Nådde Carhaix, 529 km, först efter mörkrets inbrott 22.10, 1:20 tim efter 72 tim-schemat. Träffade här som hastigast HCK:s ende 80 timmars-startande, Kristian Lindgren. Han skulle just ge sig av mot nattvila i Brest. Liten ljusglimt i att ha tagit in på honom, men det var ju egentligen bara jag själv mot PBP och sedan många timmar låg jag i underläge. Ändå roligt att växla några ord vid cykelparkeringen. Kristian tyckte också att det gick trögt. Jag konstaterade att det hittills varit 90% plåga och bara 10% njutning, så skulle det fortsätta så här skulle detta bli mitt sista PBP. Tyst förde jag tanken ett steg vidare: ”Skulle det också börja regna nu kommer jag att kliva av.” Riktigt varför jag tänkte på regn vet jag inte. Kanske för att Jean-Claude Muzellec hade sagt att ”Det regnar alltid i Brest.” Eller för att det brukar vara ”alla väder” under en så´n här lång resa. Kanske var det för att regn pålagrat min trötthet, olust och den annalkande nattkörningen var det värsta jag kunde tänka mig. I detta sammelsurium av tankar fungerade ändå min fokusering. Iväg från Carhaix 22.45 efter en stor portion ris och nå´t.
Bjöds strax på ett par stygga uppförsbackar. Sedan ut i skogarna mot Poullaouen, 540 km, och Huelgoat, 550 km. Blev här helt ensam efter ett pissestopp då jag även drog på lösbenen. Jag mindes sträckan i dagsljus som en lång, skön stigning, men denna gång i nattmörkret var det oerhört svårt att avgöra när det gick uppför och när det bar utför. Hade jag inte vetat att det mestadels var motlut hade jag nog verkligen tvivlat på mitt omdöme.
Kom så småningom ut på väg D 764, som snart skulle leda mig upp över Roc Trévezel. Ingen samkörning utan vi låg med 50-200 m lucka. Ytterligare ett stopp av naturen påkallat. En långtradare blåste förbi. Sannolikt var föraren helt omedveten om att tusentals cyklister var ute i nattmörkret. Jag avbröts i det jag höll på med och satte istället andan i halsen, då jag följde kolossens framfart mot min medtävlare ett par hundra meter bort. Först något tiotal meter bakom cyklisten svängde lastbilen ut några meter och katastrofen var undviken för denna gång.
Jag hade före start lovat mig själv och mina nära att inte köra sömnig denna gång. De risker det medför har jag upplevt och har ingen längtan efter. Klockan hade börjat att klämta för mig. Jag vet att vid 01-02-tiden brukar jag få tunga ögonlock. Jag passerade toppen en stund efter midnatt. När nu trafiken också var tung, om än inte tät, beslutade jag mig för nattvila i nästa by. Om lämpligt krypin inte fanns att uppbringa, fick det bli naturen och foliefilten. Efter en bra stund i vindlande utförslöpor nådde jag frusen Sizun, pannkaksbyn, 580 km. Jag tyckte mig se en neonskylt blinka ”LIBRE” och bromsade in. Ett utmärkt natthärbärge för mig och min cykel inbjöd värmande. Jag öppnade dörren och klev in. Stretchade nödtorftigt och bäddade med hjälmen som huvudkudde och vindjackan som täcke. Sömnen blev väl inte så avkopplad och sammanhängande som önskat, men 01.30–05.30 var i alla fall ögonen slutna. Frukosten bestod av Ensure Plus och några bananer. Värden och värdinnan krävde inte några pengar av mig, trots att jag tagit deras hem i anspråk för värme och sömn. Snarare erbjöd de mig pengar – det var nämligen ett Bankomatpar som förestod mitt lilla krypin! Självklart bokade jag rummet även för 2007.
Cyklisterna passerade i glesa led utanför medan jag intog min frukost. Några körde i kortbyxor och barhänta. Det skulle för mig vara helt uteslutet. 8-10°C, mörkt, dimmigt, fuktigt och km-långa utförslöpor, då startade till och med jag i vindjacka. Även de värmande öronlapparna, som jag hade smugit med, kom väl till pass.
Efter fyra års förberedelser och väntan: Ready to GO!
Jag visste att det fortfarande var en ganska lång väg ut till bron Pont Albert Luoppe, där jag hade planerat att mentalt pusta ut efter halva resan. Väldigt sparsamt med cyklister. Vi körde ju nu på ett vägavsnitt som bara användes vid utfärden. Ny vägsträckning över Le Queff och Dirinon sopade väl bort lite backar, men naturen var rätt tråkig. Passerade bl.a. något som såg ut som ett fängelse, en sluten anstalt, och de brukar ju sällan ligga särskilt naturfagert.
BREST, 615 km, ons 07.20 – 08.00, 33:05 tim. Planerat 01.10 – 07.00.
Så över bron vid 7-tiden på morgonen, i lite dimma. Den långa backen upp till kontrollen var väldigt skumpig. Ingen snygg tjej att ta rygg på denna gång, vilket jag hade turen att kunna göra när jag var här senast. Var beredd på de löjliga matkupongerna, men tydligen hade de inte lyckats få dem klara i tid. Matserveringen gick därför även här smidigt. Varm mat var en självklarhet för mig, varför jag missade att haka på Kristian Lindgren, som satt och tog en lättare frukost.
Gav mig av efter 40 min, kl. 08.00, en timme efter uppgjord plan. Flera trafikljusstopp i nedförsbackar ut ur Brest. I Landerneau, 633 km, ytterligare höghastighetsbackar innan vi åter anträdde D 764 och stigningen på 20 km. Bromsade in när jag kom ikapp Kristian, som ömsade kläder. In till Sizun, där jag köpte pannkakor att äta under färden. Sedan vidare tillsammans. Jag närde en förhoppning om att vi ihop skulle kunna mana fram ett gott go. Ungefär som när vi körde 60-milaren ihop förra året. Nu visade det sig tyvärr att vi var i helt olika fas. Kristian L. var rätt pigg medan Christian B. fortfarande var seg. Dessutom syntes det att vi hade tränat på helt olika sätt. Kristian gick tungt och snabbt på platta partier och ÄNNU tyngre när uppförsbackarna kom – för att efter halva backen spinna loss på betydligt lättare växel. Jag hade ju tränat på uthållighet i backar och startade motluten utan att växla upp, snarare ner en kugg, och behöll sedan samma växel hela vägen. Vi kom till backkrönen ungefär samtidigt, men hade ingen hjälp av varandra.
Efter fyra års förberedelser och väntan: Ready to GO!
En mil efter pannkaksstoppet mötte vi först Victor Warenius och just därefter Leo Forstén, på väg ut mot Brest. Båda i till synes god form. För mig blev det sedan ett välkommet avbrott uppe på toppen av Roc Trevezel, 665 km. Precis här mötte vi Bengt-Göran Olsson, som ville arrangera klubbfotografering.
När vi efter ett besök i diket, en banan och lite dricka rullade vidare, mötte vi strax Calle Anneräng och Lars Hidfors. Don Juan och Kristina Schultz stannade jag och delade några minuter med. Anna Adielsson vinkade jag åt när jag just trampat igång igen. Sedan hakade jag på en galen ryss, som i hög fart susade fram på 26” hjul i riktning mot Carhaix. Efter en kvart kom vi åter ikapp Kristian L. Nu hade jag fått bättre krafter i både ben och psyke. Tyvärr fick vi inte köra den natursköna vägen över Huelgoat i dagsljus, utan pilarna visade fortsatt färd på stora D 764 mot Carhaix.
CARHAIX-PLOUGER, 696 km, ons 11.55 – 12.40, 37:40 tim. Planerat 10.35 – 11.15.
Carhaix, 696 km, 11.55–12.40. På 72 tim-schemat stod det 10.35–11.15. Lämnade alltså kontrollen 1,5 tim försenad. Kände dock ingen stress av detta. Det gick dessutom lättare nu. Backar, kurvor, floder och fält passerades under en ganska het sol på onsdag eftermiddag. Värmeböljan Susanne Ljungskog plågades av under La Grand Bouchle Féminine veckan före PBP, hade lyckligtvis klingat av. Hon hade haft 40-45°C, vi klarade oss undan med 27-30°C. Våra nätter var rejält kylslagna; 8-10°C och dimma. Vad Susanne Ljungskog gjorde på nätterna har jag ingen vetskap om, men cyklade gjorde hon med all säkerhet inte.
I år blev det inte några pannkakor i Plounévez-Quintin. Här passerade jag faktiskt med en liten grupp som passade mig i fart. Körde ihop till Corlay, men när vi svängde av D 790 och in på backiga småvägar splittrades vi. Efter stigningen in till S:t Martin-des-Prés, där den hemliga kontrollen på utvägen var förlagd, behövde jag fylla på min Camelback. I byn var det gårdsfest och vi var hjärtligt välkomna att deltaga. Jag nöjde mig med en två-litare Badoit à 1 euro, men Kristian L. antog inbjudan och stannade.
Vidare mot Merleac, Graze-Uzel och Trévé. Vägen bjöd på både klättring och skumpiga utförslöpor in mot Loudeac, dit jag nådde 15.50.
LOUDEAC, 773 KM, ons 15.50 – 16.35, 41:35 tim. Planerat 14.45 – 15.30.
Anlände rätt sliten, men fortfarande fokuserad på att klippa minst två kontroller till före nattvilan. Same procedure as last stop: stämpla – toa – mat – fylla vatten. På denna kontroll också ett stopp vid tappra Börje och Lasse, som fortfarande ståndaktigt med glatt humör tog emot vid den gemensamma servicebilen. Lasse lyfte ut min väska som var fylld med motivationshöjande hemligheter. När jag öppnade den var det bara att fylla på de urlakade mentala batterierna. En sista laddning av min näringslösning fyllde jag också på med. Ensure Plus smakar milkshake och innehåller en väl utprovad mix av alla nödvändiga näringsämnen. Flytande mat helt enkelt. Man slipper att tugga och kan suga i sig en middag på en minut i bästa fall. Det går långsammare när lösningen är sol- eller bilvärmd till >30°C. Smaken blir så att säga sämre utanför kylskåpet. Det lär jag aldrig kunna åtgärda under mina lopp.
Iväg från Loudeac 16.35, en timme efter tidsplanen. Återigen mestadels ensamkörning. Saknade mitt högra armstöd. Korta bitar låg jag ändå på underarmarna, men det blev snett, lågt och ostadigare än vanligt. Hemlig kontroll ute på vischan i närheten av Illifuat, 811 km. Gubbarna i arrangörsstaben blev nästan lite griniga för att jag inte ville lägga tid och pengar i deras uppsnickrade bar!
TINTENIAC, 859 KM, ons 20.17 – 20.46, 46:02 tim. Planerat 18.50 – 20.00.
Stämpling i ett hus. Matservering i ett annat, precis som på de andra ställena. Varm mat en trappa upp. Kom på mig med att springa(!) uppför trapporna. Var således rätt pigg. Maten gjorde dock vad den kunde för att förta all entusiasm. Tyvärr hade ingen skjutit husmor utan fortfarande serverades portionsförpackad pasta med en lös, tunn köttbit ovanpå. Ingen sås. 1 dl kokvatten var kvar i pastaförpackningen. Fullständigt smaklöst, nästan osmakligt. Försökte motivera mig till att tugga och svälja för att få i mig behövliga kalorier. Som tur var var det inte så långt till nästa kontroll, bara 55 km till Fougeres – den rätta vägen vill säga! Enligt 72 tim-schemat räknade jag med att vara rejält slut här i Tinteniac. Hade planerat med ett stopp på 1 tim 10 min. När jag istället fixade det på en halvtimme, låg jag bara en trekvart back.
Hade tänkt mig anlända till Fougeres strax efter mörkrets inbrott och där hänga på batteripacken för den kraftiga belysningen. Som tidigare nämnts lämnade jag ett sådant batteri i en buske vid kontrollen där. Nu ville det sig inte bättre än att jag körde vilse inte en utan två gånger mellan Tinténeac och Fougeres. Jag vet fortfarande inte var jag var, kanske ner mot Gosné söder om Mezieres sur Couesnon. Alldeles ensam allför länge, då är det bara att vända. Sedan missade jag och två andra vid infarten till Fougeres. Rundade staden och angrep den norrifrån istället för från söder. Total tidsförlust 1-1:15 tim. Framme 23.59 mot beräknat 22.30-23.00. Hade planerat att köra till kl. 01-01.30, men då felkörningarna dämpat mitt sinne, beslöt jag att ta sovpaus vid kontrollen för att starta om med nytt mod nästföljande morgon.
FOUGERES, 914 km, ons 23.59 – tors 04.00, 49:44 tim. Planerat 22.30 – 23.30.
Sovsalar är inte trivsamma. Varmt, svettigt, instängt. Svårt att få lov att öppna fönstret. Jag hade duschat innan jag gick ”till sängs”, men hade inget ombyte, så jag sov i de väl inkörda cykelbyxorna. Orolig sömn under två timmar, sedan var det inte lönt att försöka mer. Käkade lasagne. Pratade med Kristian Lindgren, som också sovit några timmar här. Stack iväg ensam 04.00. Nu låg jag bra till i tid. Frågan var ju dock om nattvilan och sömnen hade varit tillräcklig. Hade ju nu längre kvar än vad jag hade planerat att köra den sista dagsetappen, 32 mil mot 23-27 mil. Var förberedd på att göra förändringar i planeringen. Det är en del av tjusningen. Oväntade händelser och problem – analysera situationen – se möjligheter – hitta lösningar.
Hur tusan man kan vara pigg kl. 04.00 efter två timmars sömn och 93 mil på cykel (1,5 mil felkörning), är för mig en gåta. Nåja, pigg är kanske en överdrift, men sömnig var jag inte och rullade gjorde jag. Kallt, fuktigt, dimmigt, mörkt. Tog på mig allt jag hade med mig. Lumotec-lampan fladdrade en del. Fukt eller glappkontakt? 6 W och 10 W fungerade utmärkt, så jag var aldrig orolig för att bli utan ljus denna sista natt. Hade ju även en Cat Eye diodlampa i nödpackningen. En stund efter gryningen tveksam på vägen igen. Hade kört ensam länge och inte sett varken pilar eller cyklister. Vände, men mötte strax några fränder, bl.a. en trevlig amerikan med erfarenhet från både Boston-Montreal-Boston och Rocky Mountain 1200. Hade följe under två timmar in till Villaines la Juhel. Köpte nybakade wienerbröd med äpplemos och choklad i Lassay les Chateaux. Det gjorde morgonen lättare. Härliga backar förbi Chapelles och Javron in till Villaines!
VILLAINES la JUHEL, 1002 km, tors 08.55 – 09.30, 58:40 tim. Planerat 08.00 – 09.00.
Snabbt stopp i Villaines: stämpla-toa-mat-vatten. Läste och skickade några SMS medan jag åt. Kul, användbart och enkelt sätt att hålla kontakten med medtävlare och med vänner på hemmaplan. Motivationshöjande helt klart. Min nyvunne amerikanske vän närde förhoppningen att komma hem till S:t Quentin före midnatt. Min målsättning var högre. Före 22.00 och 72 tim var klarade. Före 20.00 så var jag under 70 tim! Det skulle smaka att få en sluttid på 60-någonting, dvs 69 tim. 22-23 mil på 10 tim är ju vanligtvis inget problem, men efter 100 mil i PBP tog jag naturligtvis inget för givet. Men helt klart medförde 70 tim-chansen en mental kick. Tog upp min pep-talk lapp med hemliga trollformler och självförtroendet växte ytterligare en bit. ”Kör smart” och Don´t die out there!” sade jag högt till mig själv upprepade gånger under torsdagen. Det innebar att utnyttja mina starka sidor och undvika att falla igenom på grund av mina svaga. De sträckor jag körde i grupper backade jag ner i kön på platta partier och lät andra dra nytta av min styrka uppför och min tyngd nedför. Mina pissestopp tog jag vid foten av en backe, för att sedan jaga ikapp före krönet. Alternativt stack jag före till toppen.
Ett långt stopp för tåget i La Hutte. Dumt nog utnyttjade jag inte stoppet till att göra det en cyklist alltid skall göra när han tvingas att stanna. En grupp på 10-15 cyklister, varav en stark grekisk tjej, blåste förbi mig strax efteråt. Jag var innerligt trött på att köra ensam, så jag beslutade mig för att försöka haka på. Måste bara kissa först… Det låter som ett himla skvättande och visst blir det rätt många trängningar på tre dygn, då 30 liter vätska passerar strupen.
Jag fick ett fasligt sjå med att jaga ikapp. Nådde svansen precis när vi skulle ut på stora D 311 efter S:t Remy du Val. Och sedan stod de på i 40 km/tim! Det var tufft efter den föregående jakten! Som tur var kom backarna upp mot Parfondeval och Mortagne au Perche som en befrielse efter någon mil.
Långa härliga stå-backar! Kände mig jättefräsch och jag var förundrad över att benen fortfarande var så starka. Tittade ner på mina lår och lovade: ”Om Ni fortsätter att jobba så här bra, skall jag se till att Ni får tillräckligt med bränsle resten av vägen också.” Efter en stund fick jag dock krampaningar i höger vad. Det gjorde mig mycket förvånad. Hade ätit och druckit ordentligt och mådde riktigt bra. Lade mer belastning på vänster ben, samtidigt som jag försökte analysera situationen ytterligare. Senast jag fick vadkramp var under en 30-milare 2001. Under några efterföljande veckor återkom den lätt. Försvann när jag flyttade klossen på skon närmare hålfoten. Tittade nu ner och såg att klossen hade glidit framåt! Det fixar jag i Mortagne om en kvart, resonerade jag.
MORTAGNE au PERCHE, 1084 km, tors 12.40 – 13.15, 62:25 tim. Planerat 12.50 – 13.45.
Det jublades bland arrangörer och publik, när vi tog oss an den sista knixen upp till kontrollen – brantaste stället på banan? När vi stannade visade det sig att det bara var grekiskan de applåderade! Jag tycker det är orättvist att tjejer favoriseras på det sättet. Nåja, jag fick skruvat på min sko, käkat min portion med ris och naturligtvis stämplat mitt kort. Gruppen jag kom dit med bara stämplade och stack. ”Tänk inte ens tanken att haka på”, sade jag till mig själv. Jag måste fylla på med energi. ”Var smart.” Don´t die out there!” En jänketjej undrade vad jag höll på med. Jag log till svar.
Som synes ovan hade jag planerat en timmes krafthämtning här. Det räckte med 35 min. Nu låg jag plötsligt före tidsschemat med en halvtimme. Härligt! Dessutom hade jag räknat med att vara riktigt trött på slutet och därför avsatt en hel timme för rast på den sista kontrollen. Där kunde jag också tjäna tid. Om jag fortfarande var någorlunda pigg.
Första 15 km efter Mortagne är vackra, backiga och ganska lummiga. En del små byar passeras på vägen mot den efterlängtade sista stämplingen; Longny au Perche, Neuilly sur Eure, Senoches, Jaudrais. Kan inte påstå att jag lärt mig hur de ser ut, men en del vyer var bekanta. Kände efter en stund att jag behövde tillföra mer energi för att ta mig till Nogent le Roi i form. Hade för mig att Châteauneuf en Thymareais, 1143 km, var byn med den härliga fontänen på torget. Hade behövt att svalka huvudet i den. Det var stundtals jobbigt varmt. Byn visade sig vara ganska intetsägande. Ett snabbt stopp för Cola-bulle-banan-glass. Roligare än så blev det inte. Iväg. Ensam, som mest hela tiden. Uppskattningsvis körde jag utan sällskap 80-90% av loppet. Behövde få svalka. Passerade prasslande torra kilometerlånga majsfält. Hela skörden hade dukat under i värmeböljan veckorna före PBP. Likaså hade tiotusentals fransoser gått samma öde till mötes. Bårhusen var fulla. Liken förvarades fortfarande i inhyrda glassbilar! Många hundra kom att möta den sista vilan utan anhöriga som saknade dem. Solrosorna stod istället paraderade i tusental med vördnadsfullt böjda huvuden inför tragiken. Ett knustorrt fält stod i brand och hotade en intilliggande skog. ”Om inte vinden vänder lär mina medtävlare, om några timmar, få lägga om sin rutt”, tänkte jag, höll andan och körde igenom brandröken.
Letade febrilt (ja, jag var nog febervarm nu) efter ett vattendrag att svalka mig i. Till slut fann jag det! Inne i en hästhage måste det finnas en vattenho! Såg mig själv på näthinnan som en västernhjälte som först doppade huvudet, sedan fyllde hatten med vatten innan han satte den på sig. Bröstade upp mig lite när jag likt Zeb Macahan bredbent vankade in bland de frustande fullbloden. Den svarta hingsten fnös och skrapade med hoven i marken några gånger, när jag svalkade mig i deras dricksvatten. Strax svingade jag mig upp på min springare och satte av i trav – 25 km/tim, 42-17.
Jag var svalkande genomvåt när jag fortsatte min resa över vidderna, men efter två minuter var jag helt torr igen. Fokuseringen var dock skärpt och jag började glida över i ett tillstånd av fullständig njutning. 70 km kvar och bara en genomklappning eller ett stort haveri kunde hindra mig från att passera, inte bara en ny tidsgräns 80 tim, utan flera, dvs 72 tim/3 dygn och dessutom 70 timmars-gränsen. Jag var nöjd. Jag var stolt över mig själv. Beslutade mig för att bevara denna känsla hela vägen in i mål.
Christian Behre, Bengt-Göran Olsson och Kristian Lindgren på Roc Trévezel.
NOGENT le ROI, 1167 km, tors 16.48 – 17.05, 66:33 tim. Planerat 17.25 – 18.30.
Sista biten in mot Nogent le Roi var öppet landskap med jobbig sidvind från vänster. Kurade ihop mig i fartställning med vänster armbåge på på det kvarvarande armstödet och den andra 4 cm lägre vilande på styret. Vingligt och obekvämt. Jag var allt lite sur på de bonniga vägarna som hade skakat loss armstödet. Två sekunder senare njöt jag åter av tillvaron. Inget kunde störa min sinnesstämning nu.
Under infarten till den sista kontrollen resonerade jag som så att pasta eller ris här 58 km från mål, hinner jag knappast få ut i kroppen som energi. Jag käkar snabba kolhydrater och minimerar rasten. Liten chanstagning då jag förstod att jag knappast hade speciellt stora kolhydratlager kvar. Hade jag varit utvilad i skallen, hade jag nog trots allt ätit lite mer. 4 st bananer à 60-80 kcal + 2 st Coca Cola = max 500 kcal. Räcker till en timmes cykling. Jag hade snarare 2,5 tim kvar och behövde åtminstone 1000 kcal. Nåja, fettförbränning enbart går ju i nödfall, även om det är mera plågsamt att ta sig i mål på det. Stämpling – toa – käka – fylla vatten – pusta lite – iväg 17.05 efter 17 min.
15 km i nordostlig riktning innebar nästan motvind på den långa böljande raksträckan mot Faverolles, 1176 km. Ett par glesa alléer, som inte gav något vindskydd, upp till Gambais, 1188 km. Så en sväng österut och in på det parti av banan jag njuter allra mest av, tillsammans med backarna kring Mortagne, Rambouilletskogen! Rofyllt, lummigt och …backigt. Jag kom ikapp en grupp på femton cyklister en kilometer före Backen. Den anfördes av en tjej och en kille från USA. Back-pigg som jag var pumpade jag på som vanligt uppför och nådde krönet först med fem meters marginal. Det som förundrade mig var att jänketjejen hela backen upp snackade utan att bli det minsta andfådd! Imponerande. Omedelbart därefter tryckte hon på lite extra, fick med sig några stycken, men inte mig. Det var kännetecknande för hela mitt PBP 2003, de som följde mig i backarna var starkare på platten och de som passade mig där det var slätt kom en bra bit efter uppför. Således återigen ensam ”out there”.
Byarna kom nu tätare. En del knixar och korsningar genom dessa. En nedförsbacke ut ur byn, en sväng och genast uppför igen. Strax en ny liten håla. En korsning lär heta Cheval-Mort (Döda hästen), men jag vet inte vilken. Där är just 1200 km körda. Andra välkända namn som passerade revy var Joars, Ergal, Elancourt och Trappes. Då var det bara 1 mil kvar! Fortfarande upprymd av att gå under 70 tim passerade jag några plågade cyklister. Andra lät jag spurta förbi mig. Längs ett par avenyer och boulevarder i Paris förorter stod vanliga människor, dit jag inte räknar randonneurer, och väntade på bussen hem från jobbet. Några applåderade, andra lyfte lite på ögonbrynen där de stod och pratade i sina mobiltelefoner. Ett gäng 10-åriga grabbar på cykel skulle köra på kapp med mig och det fick de. Vinna fick de också, för över 25 km/tim kom jag inte längre. Men vad gjorde det?
Bron över motorvägen in till Guyancourt. Där borta till vänster låg målet, men vi skulle även denna gång ledas runt samhället på avfolkade gator och stoppas vid ett tiotal rödljus – av vilken anledning förstår jag inte. Att vi inte kan få rulla genom parken där prologen startar och sedan direkt till målrondellen. Nåväl, kom dit till sist. Applåder och hurrarop!
S:t QUENTIN en YVELINES, 1225 KM, tors 19.40, 69:25 tim. Planerat mellan 20.50 och 22.00.
Rullade in på cykelparkeringen och skyndade, så gott det gick, in till slutstämplingen tors. kl. 19.40. Kom ihåg att anteckna mina passertider innan jag lämnade ifrån mig alla bevis på att jag kört PBP 2003. Sedan började medvetandet grumlas. Fann mig strax därefter sittande på plastgräset på fotbollsplanen (=cykelparkeringen) intill den som varit min livskamrat de senaste tre dygnen – en del hävdar nog att den varit min huvudsakliga livskamrat under betydligt längre tid! Kände nu en förvandling skölja genom min kropp. Plötsligt brände trampdynorna som gingo jag på glödande kol. Musklerna i benen stelnade nästan krampaktigt. Nacken kändes både domnad och het. Fingrarna upphörde att skicka känselsignaler till hjärnan, vilken i sin tur släckte ner det mesta av sin aktivitet. Jag blev omåttligt sömnig och även hungern pockade på uppmärksamhet. Tänkte att ”så här blir det när fokuseringen slocknar”. Naturligtvis fanns alla nämnda känslor även en kvart tidigare, men min mentala kraft dövade dem då effektivt.
Insåg att det bästa vore att äta och sedan åka till hotellet för att sova – kanske duscha också… Hade en batalj med restaurangpersonalen som bara hade en rätt på menyn och för 9 euro serverade tortilla som knappt var ljummen, med kyckling som var blodig och sannolikt full med campylobacter, dvs magsjukevirus.
På hotellet ett betydligt vänligare bemötande. Efter en dusch, en stund i foajén tillsammans med andra återvända PBP-svenskar. Jan-Erik Berggren satt och myste, Bengt Sandborgh analyserade, Tommy Heinemark var uppe i varv och skulle åka åter till målplatsen, Niklas Wennberg hade gått i koma.
Hörde att alla storvulna attacker på det svenska rekordet hade misslyckats. Förvånade mig inte. Flera debutanter hade valt att bryta, men det var också många rookies bland dem som hade kört snabbast. Alla verkade trots det inte vara nöjda. Själv var jag utomordentligt tillfreds med min insats. Satt mest och njöt och gladde mig åt att vara nyduschad, tämligen välmående och att framför mig ha en natt mellan lakan utan att någon klocka räknade ner och förkortade min skönhetssömn. Tänkte också på mina svenska kamrater som fortfarande fanns därute i mörkret, kämpandes mot trötthet, hunger, sömnbrist, kyla, backar och kanske hallucinationer. Hoppades dock att även de njöt av det stora äventyr som PBP är.
Nu har tre veckor förflutit sedan PBP 2003. Livet är inne i en ny fas. Jag har dramatiskt dragit ner på min träning och har ingen som helst cykelfokusering påslagen. Av erfarenhet vet jag att jag måste trappa ner successivt, så endast vid ett tillfälle har jag drabbats av nya abstinensbesvär: vaknade 04.00, klarvaken, hjärtklappning, oro, muskelryckningar, krypningar i kroppen. Ytterligt obehagligt, men boten fanns ju nära till hands: en snabb frukost och ut på vägarna.
Veckodosen på cykeln har nu i september legat på 15-20 mil. Det mesta i ytterst modest tempo till och från jobbet. Det är absolut nödvändigt för psyket att få cykelledigt efter fyra års daglig fokusering. Kroppen däremot förstår ingenting. Den behöver sin fysiska aktivitet nästan varje dag. Nu under nedtrappningen är det oreda i flera system: matintag och ämnesomsättning, dryck och vätskebalans, sömn och dygnsrytm, humör och engagemang. Sån´t här fungerade väldigt jämnt och rutinmässigt under PBP-uppladdningen, men jag inser att jag måste kunna fungera även utan den som drivkraft. Det är en målsättning väl så utmanande som någon annan.
När jag så småningom börjar stava till T-R-Ä-N-I-N-G igen, skall den förhoppningsvis bli mer allsidig än bara cykling. Det senaste året har jag fått ont i benen av att gå en promenad på 3-4 km!
Troligen blir det en normal övergång i vintertid även för mig i år. Men lovar gör jag inte. Kanske har jag redan då börjat att spåna kring nya utvecklingsmöjligheter i träningen, kanske har jag då t.ex.… Nej, de tankarna håller jag för mig själv ett tag till. Bland de funderingar som jag däremot gärna delar med mig av finns följande reflexioner:
– Satsningen började jag i stort sett omedelbart efter PBP 1999. Var det värt att lägga så mycket tid och kraft på förberedelserna? Fick familjen och andra intressen lida för mycket? För egen del ångrar jag inte några av de tusentals mil och timmar jag ägnat åt min träning. Jag njöt av varje tramptag på vägen mot 18 aug 2003. Alla mörka mil i vinterkyla på slaskiga vägar i arla morgontimmar gjorde mig stark. Varenda uppförsbacke var en njutning och varje gång jag kunde gå på en tyngre växel än tidigare växte mitt självförtroende. Frågan är om det växte mig över huvudet, för under säsongen 2002 kände jag i stort sett inga gränser. Jag undrar ju fortfarande var det hade slutat om det inte hade varit för den där bilen i mörkret 6 aug 2002. Bitter är jag inte längre, men jag är tveksam till att jag kan motivera mig till att träna så hårt igen. Rent kroppsligt är det nog inget som hindrar, då mina kvarstående men är ganska begränsade; känselnedsättning i armen och benet, lite sämre rörlighet i fotleden och axeln och en svaghet i att lyfta vänsterfoten. Det sistnämnda har tvingat mig till ett något annorlunda rundtramp med vänsterbenet. Jag drar mer kl. 8-2 med vänster dvs framifrån och bakåt. Med höger blir det kl. 6-12, alltså nerifrån och upp.
– I vintras var vi fem från PBB-gänget ´99, som träffades och planerade en snabbgrupp på Brevetloppen. Tre föll bort under våren, av sociala skäl tror jag. Synd. Vi kvarvarande två kom aldrig att köra kvalificeringarna tillsammans. När vi träffades på banan hade vi ingen nytta av varandra körmässigt, då vi hade tränat så olika.
– De nya randonneurerna i klubben var en frisk fläkt! Att vi dessutom har fått en damsektion är ju en bonus. (Omskrivning av ”extra trevligt!”.)
– Att köra Brevetloppen på mountainbike med racerdäck var härligt! Var länge tveksam till om jag skulle ta den eller min nya racer i Frankrike. Fick inte racercykeln förrän i maj. Turen till Stockholm på den nya cykeln avgjorde dock till dennes fördel.
– Mina gissningar före loppet, om vilka prestationer HCK:arna skulle göra, stämde rätt bra. Men de är fortfarande hemliga…ännu så länge.
– En eventuell nysatsning på långlopp framöver är ännu så länge oviss. Det känns väldigt främmande att inte ha något att sträva mot. Lika främmande känns det att redan nu börja förberedelserna inför något nytt stort. Jag rullar lite, kommer att träna en del annat än cykling under hösten och vintern. Sedan får vi se.
– 1999 hade jag 600 träningsmil inför PBP, räknat från 1 jan. Tänkte då att inte komma till start igen med mindre än 1000 mil. I år blev det 1300 mil. Jag räknar hellre från 1 nov, då jag brukar börja min försäsong. Då fick jag ihop 1550 mil. Totalt i år blir det väl 1900 – 2000 mil.
– Några har förundrats över att jag under PBP 1999 åt 18 middagsmål på 87 tim. Denna gång åt jag 13 middagsportioner på 69 tim. Dessutom startade jag med 2 liter Ensure Plus, vilket motsvarar i vart fall 4 portioner varm mat. Ytterligare 2 liter näringslösning laddade jag med i Loudeac. Jag åt nog mer bananer denna runda, i alla fall 2-3 st köpte jag med mig på varje kontroll. Det blir ca 30 st bananer. Det är nog schimpansklass!
– Drycken hade jag lite svårt att beräkna faktiskt. 3 liter i min Camelback startade jag med. Det räckte till Villaines. Därefter fyllde jag nästan alltid på för mycket. Hade varje gång kvar ca en liter när jag nådde fram till kontrollerna. God säkerhetsmarginal förvisso, men onödig vikt att släpa på. Bara vid ett tillfälle fick jag tanka mellan stämplingsställena. Total vätskemängd 25-30 liter. Det är väl inte riktigt kamelklass på det.
– För att göra en så bra tid som möjligt i Frankrike, var jag inställd på att sålla bort så mycket dödtid som jag mäktade med. Alltså minimera tiden vid depåstoppen och annan stillastående tid. Förra gången hade jag 30 tim off-bike, 34% av 87 tim totalt. Det tyckte jag var alldeles för mycket. Körtid alltså ca 57 tim. Denna gången hade jag strax över 16 tim på kontrollerna, inkl. sovstunden i bankomaten. Stopptid ute på banan är jag inte lika säker på. Läste aldrig av mätaren i mål. Därför ett överslag:
Tre fikastopp à 10-20 min 45 min
Naturbehov à 1-5 min, men hur många? 45 min
Klädbyten 45 min
Roc Trévezel med B-G 15 min
Hemliga kontrollerna 15 min
Sånt jag glömt 60 min
3:45 tim
Sålunda 20 tim stopptid av 69: 25 tim. Det är 29%. Körtid ca 49 tim.
– Alla kontrollerna fungerade utmärkt. Inga som helst köer och således relativt snabb service de tider jag anlände. Att de överallt serverade pasta, ris och potatis var ett plus. Här och var fanns också potatismos och i Fougeres kunde jag till och med fjäska till mig lasagne! Minus dock till det som serverades till kolhydraterna. En kokt köttskiva som antingen var torr eller hopplöst fettbemängd. Alternativet var en lika torr och smaklös fiskbit. Sås fick man tjata sig till. Det riktiga bottennappet var, som nämnts, i Tinteniac med de plastförpackade portionerna som simmade i kokvatten. Men ok, det är sånt en fokuserad cyklist inte skall ha svårigheter att svälja.
Efterrätter i form av pajer, puddingar och andra bakverk såg lockande ut, men faktiskt smakade jag aldrig på dem. Jag höll mig till mer långsamma kolhydrater, dvs varmrätterna.
– Priset på måltiderna var rätt saftiga, 9-11 euro, inkl. dryck. Förutom mat på alla kontroller utom Mortagne på utvägen, åt jag pannkakor i Sizun 650 km, pinfärska äpplemunkar i Lassay les Châteaux 972 km och glass i Chateauxneuf 1143 km. 1400 SEK gick det nog på. Kanske är det, i eurons tidevarv, dags att räkna upp milkostnaden något. Tidigare har vi ju haft 10 SEK/mil som riktmärke.
– 3500 cyklister på trafikerade vägar i 123 mil, där mörker och trötthet emellanåt försvårade deras framfart, innebär ju ett otal tillfällen för misstag. Jag såg inga olyckstillbud i min närhet. Hörde dock talas om flera ruggiga olyckor. En cyklist skall ha flugit som en projektil över styret, då framhjulet låste sig. Svåra ansiktsskador rapporterades. I en annan situation lär både en personbil och en långtradare varit inblandade. Några rapporter om hur cyklisterna klarade sig fick jag aldrig. En av di våra blev påkörd i en klunga, stöp på huvudet i diket men klarade sig med en sprucken hjälm och smärtor i höft och bröstkorg. Således måste man räkna med situationer som kräver sinnesnärvaro och reaktionssnabbhet. Hur man då, som några cyklister, kan förbereda sig med att berusa sig med alkohol under dagarna före start, är för mig och många andra inte bara en fullständig gåta: Hur kan man medvetet förstöra mycket av effekten av den träning man har lagt ner? Det är också oacceptabelt att i det tillståndet ge sig ut bland oss andra cyklister och riskera att förorsaka olyckor! Att uppträdandet också skämmer ut det landets övriga representanter och i synnerhet deras klubb är uppenbart.
– Som näst sista punkt vill jag gratulera alla de svenskar som kvalificerade sig till årets PBP. Bra kämpat! Till dem som dessutom genomförde loppet vill jag säga: Var stolt! Du är stark! Du kan med högburet huvud tänka och säga: Jag KAN!
– Till sist: OM jag kör PBP 2007 skall jag inte vara så slarvig som jag var i år. Någonstans under första natten tappade jag mitt hemliga vapen. Det som förhoppningsvis skulle ha gett mig ett par timmar kortare körtid. Förvisso alldeles oprövat i sammanhanget, men med stor potential. Att testa det kan vara en sporre nog för att orka med ytterligare en PBP-satsning!
Christian Behre, september 2003
Från arkivet