Hur startades Hisingens Cykelklubb och varför startades klubben? Svaret finns att läsa i ett protokoll fört vid klubbens första sammanträde den 1 december 1952. Sammanträdet, som hölls i den blivande ordförandens bostad på Godemansgatan 8, hade som huvudpunkt att välja styrelse, att behandla alla nödvändiga handlingar för klubbens registrering i Svenska Cykelförbundet och till sist att ge klubben ett namn.
I paragraf 1 står också att läsa att den nya klubbens bildande länge diskuterats bland klubblösa cyklister på Hisingen och av cyklister som av en eller annan anledning ansett att en ny cykelklubb skulle vara en lycklig företeelse. Klubbens namn bestämdes till "Hisingens Cykelklubb" och den första styrelsen valdes.
En ny cykelklubb hade sett dagens ljus.

En av eldsjälarna vid bildandet av klubben var Arvid Adamsson, som brukade gå under smeknamnet "Hisingsloket" eller bara "Loket". Arvid föddes 1917 och hade under en lång och framgångsrik karriär på cykeln, med vinsten vid JSM 1939 som första stora framgåmng. Arvid var under lång tid en god rådgivare till klubbens cyklister vad gäller tävling, träning, utrustning med mera.

En rad nya medlemmar valdes in, bland annat Uno Borgengård som senare skulle nå stora framgångar i klubbens färger.
För att stärka klubbens ekonomi startades en supporterförening.

Klubbens cyklister var flitiga deltagare på tävlingsbanorna i västsverige och aktiviteten i klubben var hög. Av den anledningen hoppades man på att klubben skulle gå en framgångsrik tid till mötes. Men tyvärr visade det sig att de två följande åren blev olustiga och samarbetet i klubben präglades inte av någon god anda. Bland medlemmarna spreds en tendens till delning i två olika läger – de som åkte "blått" (Monark) och de som åkte "gult" (Crescent).

Tankar föddes att arrangera ett 2-dagarslopp tillsammans med Uddevalla CK. Loppet gick av stapeln 17-18 juli 1954. Med få undantag deltog hela den svenska cykeleliten. 60 A-klassare och lika många B-klassare deltog i tävlingarna. Första etappen gick mellan Göteborg och Uddevalla och andra etappen dagen efter gick åt motsatta riktningen , vilket gav en sammanlagd sträcka på 34 mil.

Tävlingsmässigt blev loppet ingen större succé. En tidningsskribent beskrev loppet som monotont och utan större initiativ från de deltagande cyklisterna.

1955 hade föreningen 32 medlemmar. Den framgångsrikaste cyklisten var Uno Borgengård som kvalificerade sig för B-klassen. Året efter tog Uno steget upp till A-klassen.

För att klubbens cyklister skulle kunna ta sig till de olika tävlingarna fanns en gammal Volvodroska i klubbens ägo. Bilen fyllde hjälpligt sitt ändamål och startade om den alltid parkerades i en utförsbacke – batteriet var som det brukar i gamla bilar helt slut. Vid en tävling 1956 lyckades man dock inte hitta en utförsbacke att parkera i med påföljd att samtliga cyklister måste hjälpa till att skjuta på tills motorn behagade starta.

Arvid "Loket" Adamsson

Om de första åren kantats av motgångar så var 1957 klubben idrottsligt sett främsta år. Den främsta anledningen till detta var att Uno Borgengård blev svensk mästare på 18 mil i SM i Sala.

I Idrottsboken 1957 står att läsa:
"Uno Borgengård, Hisingens CK, född i Göteborg 1936, typograf, svarade 1957 för den största SM-sensationen på år och dag genom sin oväntade seger. Så oväntat att ingen ens visste att han var segrare när han ensam skar mållinjen före klungar."

Idrottsbladet rapporterade:
"Ett par tre funktionärer rusade fram till den mystiske segrare och försökte med gester och rop få honom att fortsätta ett varv till. En av ingriparna högg t o m tag i styret för att dymedelst vända redskapet, men den käcke kållen protesterade – nästan med tårar i ögonen av besvikelse och sorgsen förvåning. Publiken begrep ingenting, inte en applåd hördes."

Arvid Adamssons spontana uttalande om segern var: "roligare än om jag hade vunnit själv".

Klubbens fordon har varit en källa till munterhet under alla år. Under resan till SM 1957 hade en Volkswagen av obestämd årgång köpts in. Till detta fordon lånades ett takräcke som var avsett för Renault CV4 vilket självfallet inte var så lämpligt. Resultatet blev att takräcket, med cyklarna fastspända, med ett brak föll ned på vägbanan i närheten av Alingsås. Underligt nog kom varken cyklar eller någon person till skada, men resten av resan gick med det mera säkra transportorganet – Statens Järnvägar...

Det var dock inte bara Uno Borgengård som rönte framgångan på tävlingarna detta år. Åke Pettersson blev genom seger i Säröloppet en rubrikernas man.

De följande två åren blev dock inte lika framgångsrika. I årsberättelsen från 1959 står följande att läsa:
"Även om de stora resultaten i år uteblivit, finns ingen anledning till oro. Vi befinner oss i en downperiod, som vi med gemensamma krafter skall ta oss ur. Viljan att ta ansvar och göra sitt bästa skall alltid vara styrelsens motto och vi förväntar oss att du, som aktiv, sluter upp kring din styrelse. Gemensamt skall vi arbeta för att föra våra blå-röda färger till seger i de stora tävlingarna och göra namnet Hisingens Cykelklubb välkänt och aktat långt utanför landets gränser".

Hisingens Cykelklubb utnämndes samma år av Göteborgs distriktsidrottsförbund till Göteborgs framgångsrikaste cykelklubb och erhöll den första inteckningen i ett vandringspris.

Under 1957 bildades en cykelunion bestående av Cykelklubben Master, Örgryte Velocipedklubb och Hisingens Cykelklubb. Syftet med unionen var att verka för cykelsportens främjande i Göteborg och att lämna varandra hjälp vid arrangerandet av tävlingar.

En Volkswagenbuss köptes in i början av 1960 för att användas vid transporter till och från tävlingarna. Bussen fyllde sin uppgift under några år innan rostangrepp gjorde att man såg vägbanan om gummimattan veks undan. Vid ett tillfälle var några HCK-are på hemväg från en tävling i Uddevalla. Lars-Erik Olsson – vanligen kallad "Lången" – satt vid dörrarna och hade somnat. I trafikrondellen i Kungälv öppnades plötsligt dörrarna och "Lången" samt några cykelhjul föll ut på gatan. Föraren gjorde ett extra ärevarv runt rondellen och "Lången", som ej skadat sig, hoppade snabbt in i bussen till många kungälvsbors stora häpnad. Det gällde ju att snabbt komma från platsen – en flygande inspektion av polisen hade kanske inte varit så hälsosam.

Efter denna episod företogs resorna till och från tävlingarna på ett lastbilsflak på vilket man byggt en hytt av masonit.

Källa: Jubileumsskrift 1952 - 1982 av Bengt Nilsson

Uno Borgengård gratuleras av Svenska Cykelförbundets ordförande Folke Svensson.

Segerintervju med Sven "Plex" Pettersson