Fysisk uthållighet

Under sådana långlopp tillkommer en annan faktor som är viktig för kroppens uthållighetsförmåga, nämligen ämnesomsättningen. Lance Armstrong, Susanne Ljungskog  och de övriga grabbarna och tjejerna i elitgänget kan ladda sina depåer mellan etapperna. Vi måste göra det under färd. Visst är vi väl ofta stilla medan större måltider intages, men födans färd genom magsäck och tarm, matspjälkningen, samt upptag till blodet av näringsämnen och vätska är processer som vanligen sker bäst i vila eller under en stillsam promenad efter maten.

Nu kanske kroppen skall klara både detta och att köra ett par timmar (till) i backarna upp till Mortagne au Pèrche efter tre dygn av PBP. Detta måste vi ha vant kroppen vid under LÅNGA träningspass. De så kallade enzymerna som finfördelar födan och bistår vid näringsupptaget, är dem vi skall hållas oss vän med. Gör vi det blir de effektivare och dessutom förökar de sig. På så sätt kan deras kapacitet höjas med 200-300%! Förbättringen kan ske ganska fort, på 3-5 veckor, men det är också färskvara. På några veckor kan allt gå förlorat. Därför är månaden före det stora kraftprovet  viktig. Det duger inte att vila sig i form.

Inför PBP 1999 ändrade jag min träning helt sex veckor före start. Inget pass därefter understeg 25 mil. Av familjeskäl gick det däremot 5-7 dagar, mellan varje träning. Farten under dessa pass behöver inte vara så hög, 50-60% av maximal hjärtfrekvens är fullt tillräckligt. De bör dock inte understiga sju timmar. Matstopp med 3-4 timmars mellanrum kan vara lagom.

Under dessa turer måste kroppen använda både kolhydrater och fett som bränsle. Fettdepåer har de flesta så att det räcker ett par veckor, Kolhydratlagret däremot, kan aldrig fyllas för mer än 2-3 timmars arbete. På sträckor över tio mil bör vi alltså tanka/tillföra kolhydrater för att orka hålla ett hyfsat tempo. Drivs motorn på enbart fett går den betydligt långsammare, även om denna process i kroppen också blir effektivare med träning.