Molntäcket dolde alla toppar på västsidan från mitt hotell fönster. Körde ut långärmad. Bara 16 km uppvärmning till Col de Menté, sedan 10 km upp till toppen på 1349 m, genomsnitt 9 % lutning. Bra väg och vackra serpentiner, men de sista 5 km dolde dimman den magnifika utsikten, som jag mindes från förra året.
På toppen finns en kennel med hundar som används till att dra hundspann. De blev som galna av mina mackor.

Sedan körde jag som en blind höna genom dimman på östsidan och väl nere började jag direkt en ny uppstigning på lilla Portet d´Aspet, 1069 m, som satte sig i halsen på mig. Jag kvävdes, hostade och svor, körde på 27 kugg och orkade knappt trampa. Stannade och letade efter fel på cykeln, men hittade inget utom mina nya shimanopedaler, som hela tiden strulade.

Jag plågade mig upp genom dessa 5 km på bara vilja och bestämde mig för att köpa chips och öl på eftermiddagen och hänga upp cykeln för resten av semestern. På toppen träffade jag en amerikansk randonneur. Han hade kommit upp från motsatta sidan och frågade mig hur vägen såg ut neråt. Vi pratade en stund och så försvann han i dimman. Efter några minuter vände jag efter honom.

Jag hade ännu inte lyckats få fast fötterna i mina Shimanopedaler och hastighetsmätaren visade 45 km. Träden susade förbi, kurvorna kom mot mig, och jag klarade dem med nöd och näppe. Bromsade så försiktig jag kunde på den blöta banan omsluten av tät dimma. En varningsskylt flög förbi mig. Såg jag rätt? Jag vågade inte ta ögonen från banan för att titta på hastighetsmätaren.

En varningsskylt igen! Jäklar! Nu förstod jag. Det kändes som om jag var på väg att ramla fram över cykeln. Lutning på vägen var 17 procent. En skylt till och nu dök ett minnesmärke upp! Jag stannade och tittade. Det var över Casartellis och där stod friska blommor. Han dog här 1995 på 15:e etappen av Touren, då han cyklade i Motorolastallet med Armstrong.

Efter att ha gjort korstecknet fortsatte jag och tog mig an Col de Mente på östsidan med nytt ökat självförtroende. Dessa 11 km i genomsnitt 8 % nu kändes lätt som en plätt, fast fort gick det inte. Tät dimma den sista kilometern till toppen, där jag nu gick förbi hundarna och in på värdshuset för att smaka på deux café au lait avec des croissants.

Amerikanska randonneuren var på väg ut, när jag kom in. Han var på väg till Portillon! Nu förstod jag! Han höll på att avverka den kommande söndagens etapp av Tour de France.

Vägen till Les kändes mycket bra trots dimman och motvinden. Där dimman lättade på vägen ner, kunde jag se ett annat minnesmärke, nu efter Ocaña. Den 12 juli 1971 cyklade han på en bergsmur, men hämtades med helikopter och överlevde.

85 mycket branta kilometrar i min dagbok idag.

Här körde Ocaña av vägen.


Det finns alltid blommor vid Casartellis
minnessten.