På väg till Col de Cantó

Cyklade i rasande fart ner till Medelhavet för att ta mig ett dopp. Det var väldigt varmt och folk låg som packade sillar på stranden. Vände sedan och cyklade tillbaka till Les. Där förberedde värden på hotellet en fest för personalen och bad mig medverka med en berättelse om mina cykeläventyr. Tillbringade en timme med att förbereda talet, som togs emot av stormande applåder.

Sedan hade jag en visning av min cykel med provturer för intresserade. Vi bjöds på mat och dryck och dansade sedan hela kvällen till en lokal orkester. Släpade mig till sängen vid tretiden och sov ända till sju på morgonen. Döm om min förvåning, när det knackade på dörren och in kom Lance Armstrong. Han hade beslutat ta en ledig dag från Tour de France och behövde en stand-in i dagens etapp. Kunde jag tänka mig att ställa upp? Javisst, varför inte? Snabbt på med cykelutrustning, men jag fick inte i fötterna i mina nya pedaler.

Sedan vaknade jag tvärt ur min dröm och gick upp för att äta frukost i vanlig ordning.

Det blev istället utflykt och köpresa till Andorra. Bland annat hamnade i min korg ny hjälm, nya pedaler, ny cykeldata med höjdmätare, cykeltröjor, handskar, vindväst, däck m m.

Nu hade värmeböljan slagit till på riktigt även på dessa höga höjder i Pyrenéerna. Stekhett var det upp till Col de Canto på väg till Andorra, inte en skugga i sikte.

En vitklädd liftare med röd halsduk, lik en pamplonica, kallade på min uppmärksamhet, så jag tog upp honom. Det blev en intressant resa under ett par timmar. Lester, en ung man från Dublin, nyutexaminerad i historia, kom direkt från Pamplona, där han hade sprungit framför tjurarna och riskerat livet under San Fermin veckan. Nu var han på väg till Sardinien.

Han berättade bl. a. om två års frivilligt arbete som biståndsarbetare i Nicaragua där hela projektet hade misslyckats. Vi analyserade orsakerna till misslyckandet och den politiska bakgrund och avslutade med att jämföra och diskutera IRA:s och ETA:s kamp mot kulturellt förtryck och deras brist på verkligt folkligt stöd i den kampen.

Kul med unga människor, som kan argumentera med fakta, och vet vad livet handlar om därför att de har konfronterats med verkligheten och inte lever i drömmarnas värld på samhällets bekostnad eller i tron på sitt efternamns överlägsenhet.

Det kanske finns hopp om räddning för moder Jord trots allt.

Vacas bravas på rymmen från festen i San Fermin



Hur kan något så vackert kallas Cascade d´Enfer - kaskader från helvetet?



"En flotte mot en cykel", skrek jag till de bortpaddlande forsfararna