Vilka härliga vägar för pensionärscykling!

Stämningen runt omkring var stigande. På söndagen skulle Tour de France passera förbi på dessa vägar. Det märktes på antalet cyklister på vägarna och på att Vägverket t o m sopade vägkanterna.

Nu var jag hjärtligt trött på höga berg så med vägkarta i bakfickan gav jag mig iväg på upptäcktsfärd i det okända flacka franska landskapet. Passerade S:t Beat mot Col de Ares, 797 m och sedan en annan Col på 680 m till Sengouagnet. Vilka härliga vägar! Det var första gången som mina ben inte kändes fulla av mjölksyra. Men säg den glädje som varar beständigt!

Jag hörde röster bakom mig. En stor klunga bredkäftade spanjorer, som inte tänkte på att någon skulle kunna förstå deras rotvälska här i Frankrike, närmade sig bakifrån.
– ”Han smörjer med bromsolja”

– ”Stackars pensionär”

– ”Kedjan måste ha fastnat”
– ”Gubben sitter snett”

– ”Söndagsseglare”

När de passerade, väste jag tillbaka som en huggorm på min bästa spanska och det blev dödstyst i klungan.

På tillbakavägen bara 4 km från hotellet kände jag för att göra slut på mina återstående krafter.
Skylten på 6 km till den vackra lilla byn Canejan hade jag sett varje dag däruppe, så nära…12 km fram och tillbaka! En baggis!

Ungefär 500 m efter skylten och på bara fyra kurvor och 1 km höjer sig vägen kanske 100 m! Jag släpade mig halvdöd 4,5 km på Ribera de Toran till en vacker vattenkaskad, där vattnet sjöng för mig (No sigas hombre dvs Vänd om, unge man!) Och jag lyssnade och lydde med glädje, eftersom Canejan vid det här laget hade förlorat all sin lockelse.

Idag 101 km av propaganda-cykling!

Jag lyssnade på det sjungande forsen