Gembrie sur l´Óurse, en by med gammaldags charm

Sista semesterdagen i Val d´Aran.
Dagen därpå skulle jag åka till min hemstad Madrid. Jag hade bestämt mig för att cykla på flack mark. Inte ett enda berg till! Det gällde här att utforska ny terräng på franska sidan, men jag glömde vägkartan på hotellet. Det gick bra ett tag tills jag hamnade på vältrafikerade RN 125.

Då cyklade jag över motorvägen och sedan över den här mycket breda floden La Garonne och hamnade på verkliga småvägar, som bara gick sakta uppåt igenom den ena lilla bergsbyn efter den andra. Terrängen var annorlunda än där jag cyklat de senaste tio dagarna. I varje korsning räknade jag Ole, dole, doff för att bestämma vilken väg jag skulle ta. Till sist hamnade jag i Ourse-dalen på en bredare väg och eftersom min orienteringsförmåga nu var fullständigt försvunnen, följde jag floden och njöt verkligen av cykelturen igenom det okända landskapet. Plötsligt lade jag märke till att jag cyklat nästan tre timmar och blev lite orolig. Det var kanske bäst att ta reda på var jag befann mig. En gammal man i Izouret upplyste mig att vägen ledde mot Montrejeu och Toulouse.
Visserligen var det rätt håll om man vill cykla tillbaka till Sverige, men ändå…!


Pikanta historier
Han berättade i över en halvtimma om sina bravader på en gammal tioväxlad Peugeot under kriget. Då försörjde han sig på smuggling i de otillgängliga bergstrakterna, där han hade stått öga mot öga med oursen (björnen) och han hade även andra pikanta historier på lager om damer som han hade transporterat över gränsen på pakethållaren.

Jag vände och följde vägen efter hans inrådan, men antingen var min franska inte fulländad eller så hade han överskattat min cykelförmåga eller bådadera. Efter en och en halv timma tog den asfalterade vägen slut framfört svinstian på en gård i Sost. Långt upp framför mig ringlade sig en grusväg mot bergstoppen. Kanske var det närmaste fågelväg eller getväg till Luchon, men i vilket fall ingen väg för min nya racer.

Jag höll på att prata och räta ut mina frågetecken med sonen i huset, när plötsligt dörren till svinstian flög upp. En jättegris sprang ut och tog sikte på mig. Jag tror inte att en björn hade lyckats förvåna mig mer. Jag bara gapade, helt förlamad, och nu började en kurragömmalek mellan pojken, flickan som hade varit i stian och grisen. Sedan försvann alla in i skogen och då passade jag på att vända och fly fältet. Jag följde floden Ourse nedför dalen till Mauleon, där jag äntligen såg pilar med kända namn, bland annat till det bergspass, där gubben hade mött björnen.
Den dagen var jag så sent tillbaka att jag missade maten på hotellet, men det var definitivt den roligaste dagen.


Är grisen lös?
Till samma dal kommer jag gärna tillbaka för att fortsätta att utforska vägarna.
Då kanske jag möter björnen eller grisen, om han lyckades göra sig fri och bilda en egen stam.

Eftersom jag föregående dag hade lyckats montera färdigt min nya cykeldator, kunde jag nu se att min sammanlagda klätterhöjd var 995 m!
Inte så illa för en runda på flack mark!

Dagens cykelpromenad blev 103 km.

Här flyter La Garonne ihop med sin biflod



Här flyter La Garonne ihop med sin biflod