Hägringar växte fram ur den dallrande värmen över slätterna

Började tidigt för att slippa värmen. Cyklade hemifrån eftersom last-bilarna var borta idag. Det fanns många cyklister på vägarna, mest MTB, men också en och annan racer, blåbär att döma av det material de använde. Den här dagen kunde jag höra en och annan fågel, men annars varken såg eller hörde jag några levande vilda djur. Däremot såg jag många överkörda, tillplattade harar, igel-kottar och andra smådjur på vägarna. Stadens expansion lägger en död hand över sina omgivningar.


Internationell brigad
Mina tankar gav sig på vandring och jag påminde mig om vad jag läst om dessa trakter, Llanos de Torija. För 65 år sedan var dessa fält skådeplats för ett hemskt kapitel i det spanska inbördeskriget (1936-39). Förlusten i människoliv blev mycket stort på båda sidor. Fortfarande händer det idag att bönderna får upp skelettdelar och rester av krigsmaterial. Här hade bl a Internationella brigaden med många svenskar i sina led kämpat med vapen i hand för att försvara demokratin och den lagliga regeringen.

Jag vaknade ur min tankeflykt vid Olmeda la Cebolla, en liten oas av grönska mitt i öknen och kom i samtal med två gubbar, som svalkade sig med en bota(vinbehållare av skinn) i skuggan av ett träd. De kunde inte tro att jag hade cyklat från Madrid i den värmen. Så tokig kan ingen vara!


Dyra hus
På en fråga om vad ett gammalt hus i byn kunde kosta, svarade de att en månad innan hade ett gammal hus med stort renoveringsbehov sålts för 1,8 miljoner kronor…Då undrade jag vem som var tokig!
Jag vände tillbaka och tog en annan väg för att skingra tankarna. Men minsann, reste sig inte vägen upp!

Saftiga backar och dalar och som i ett trollslag började det dyka upp fler och fler cyklister. När jag blivit passerad av två grupper bestämde jag mig för att hänga på den tredje. Först fick jag inte gå fram och varva med dem.
Farten ökades avsevärt, kanske för att bli av med mig.

Vi kom ikapp andra gruppen och farten ökade ytterligare, men nu fick jag vara med och varva. Flera hade fallit bort.

Jag kom på att inte ett enda ord hade riktats till mig under kanske 30 minuter. Jag hade min Willys cykeltröja, så troligen trodde de att jag var en utlänning. Fartökningen fortsatte.

De hade gett sig f-n på att skaka av mig. Då så! Här skulle visas Cojones.
Innan byn Campo Real fanns en tuff uppförsbacke. Jag gick på toppen med 52/17. Den följdes av en brant utförslöpa och vi var tre i klungan som kom in i byn i full fart.

Annars låter jag mig aldrig frestas av tävlingar, men den dagen visade jag inte minst för mig själv att jag kan om jag vill (kul för er att det händer så sällan!). I byn stannade cyklisterna för att fika, så jag fortsatte ensam i återhämtningstempo på darriga ben (tur att de inte såg mig!).

Självförtroendet växte en aning efter dagens etapp på 101 km.