– ”Jasså, så du tänker börja cykla mountainbike? Va sa du? Cykla lite i skogen, lite cross country sa du?”, ”Inga problem”? Aharu, tjenare…

Skämt å sido, att cykla mountaibike är fantastiskt roligt – som motionär cyklar du kanske inte lika fort som du normalt gör på landsvägen, men fartkänslan du kommer att uppleva är minst lika stor, om inte större än vid landsvägscykling. Svisch, svosch, grenar och träd flyger förbi dig i en rasande fart. Svetten lackar, andningen blir oroväckande fort ansträngd, du befinner dig långt in i den delen av omgivningen som populärt kallas för ”spenaten”. Du har fullt upp med att hålla dig själv och cykeln upprätt på stigen!

Kommer du ihåg Vätternrundan förra året, den där härliga känslan av att bara låta benan trampa runt och att sjunka in i ett meditativt tillstånd? I MTB kan du så att säga ”fet-glömma” att sjunka in i ett annat tillstånd än ett dito som kännetecknas av 110 % koncentration på vägen framför dig. Brister du en mikrosekund i din koncentration från vägen framför dig så kan det inträffa – det som hände mig på en lokal XC tävling och som jag beskrivit i ett tidigare, på annan plats publicerat kåseri.

Säsongens näst sista MTB tävling skulle gå av stapeln i Ekeby terrängen, så Johan B och jag hade bestämt oss för att ge ”ungdomarna” en match. Det hade emellertid blivit minimalt med träning veckorna innan tävlingsdagen på delvis på grund av en förkylning, så mina förberedelser inför tävlingen kunde ha varit minst sagt bättre. Hur som helst hade jag hunnit med två lättare träningspass under veckan och det kändes ganska bra i kroppen.
Kaxiga som få på startplatsen meddelade alla närvarande deltagare att "To be prepared to eat our dust!"
Starten går, jag ligger bra med i huvudfältet, jag pressar cykeln och mig själv på den smala och håliga grusvägen och passerar några vid en kort men fantastiskt brant backe, främst bestående av kalksten och lösgrus, ett par hundra meter in i racet.
Så långt allt väl, men cirka 1 km senare på en sektion där banan var en aning "små trixig" med ganska mycket rötter gjorde jag ett fatalt misstag och körde över en av fyra höga rötter som hade växt sig upp över ytan. Och vad händer då? Jo naturligtvis tar min färd ett abrupt slut - cykeln stoppar tvärt men det gör inte 105 kg Gyllenfjell!
Under min luftfärd hinner jag tänka – HOUSTON, WE HAVE A PROBLEM och DET ÄR JAG SOM KOMMER ATT KÄKA DAMM samt DET HÄR KOMMER ATT GÖRA ONT! Jo, det gjorde ont. Som tur var kom både Johan och Hr ordförande i klubben, strax efter mig och hjälpte mig på fötter ett par minuter senare. På bilden nedan som skall föreställa min vänstra höft, ser ni konturerna av rotfan jag landade på.



Vad är då Mountainbiking? Begreppet mountainbiking kan man lite slarvigt säga är ett samlingsbegrepp för olika cykeldiscipliner i ”skogen”. Bland många discipliner hittar vi bland annat Cross-country (XC), Down Hill (DH) och vad som kommit att bli mycket populärt bland motionärer – Långloppen!

XC kännetecknas av en bana med kraftiga höjdskillnader som kan vara rejält tekniskt krävande med mycket rötter och sten som skall passeras.

DH kan närmast jämföras med utförsåkning –fast på cykel. I denna disciplin är det ett krav med ordentlig skyddsutrustning –full face hjälm, ben och armskydd med mera.

Sedan till sist har vi ju vad som har blivit mest populärt bland motionärerna – långloppen! Dessa lopp kännetecknas av att de är, just det, långa, allt från 50 km till över 100 km. De tekniska svårigheterna på långloppsbanorna kan variera, men här består banorna till stor del av mer lättåkta grus- och skogsvägar uppblandat med mer eller mindre lättåkta så kallade stigar.

Mountainbike är hur kul som helst, och det är ett otroligt bra komplement till din vanliga landsvägscykelträning och är väl värt att prova. Vad många landsvägsrävar inte tänker på är att Mountainbiking är en helt annan sport än vad landsvägscykling är trots att båda disciplinerna handlar om att åka cykel!
Mountainbike kräver helt annan teknik på cykeln än vid landsvägscykling, dessutom aktiveras större muskelgrupper än vad du kanske normalt är van vid, vilket i sin tur kräver mer av din andningsapparat och syreupptagningsförmåga.

Efter en höst och vårsäsong i skogen – så kommer du ut som en helt ny och bättre landsvägscyklist – it´s not only a fact- it´s a promise!


Georg Gyllenfjell