Inledning
Turen runt den västgötska sjön i år blev en suverän upplevelse av många anledningar. Dels var vädret helt perfekt för en skön runda med klubbkompisarna och dels var det ovanligt många klubbkompisar att köra tillsammans med.

Vi var hela 54 personer som var anmälda från klubben och cirka 50 av oss kom till start. Med tusentalet startande totalt innebär det att var tjugonde cyklist var en hisingscyklist. Helt klart ett styrkebesked som heter duga från Göteborgs största motionscykelklubb! Hur många blir vi nästa år? Hundra startande ska vi väl fixa? Eller?

På diskussionsforumet och på söndagsrundan innan loppet hade planer smidits för att göra loppet så njutbart som möjligt genom att organisera olika grupper:
• Lugna gruppen (som döpte sig själva till "Snälltåget") tänkte sig att hålla 24-25 km/h i snitt
• Snabba gruppen tänkte sig köra 28-29 km/h (fick snabbt fick smeknamnet "Snabbtåget" av den lugna gruppen)
• En tredje grupp planerade att köra i 33-35 km/h (även kallad "X2000")

Utöver detta var det ett antal cyklister som valde att köra i andra grupper eller köra själv. Oavsett hur man körde, i grupp eller ensam, kunde nog alla hålla med om att det blev en underbar cykeldag.

Som en sammanfattning av hur de olika grupperna körde följer här två artiklar. Klicka på länkarna för att läsa dem. Det finns dessutom ett fotoalbum att se med de bästa bilderna från rundan. Följ gärna eftersnacket från rundan på diskussionsforumet också.

Snälltåget. En bekväm resa Mjörn runt

"Piiip"……Vad var det?
"Pip-piiip"….Vad är det som händer?
"Pip-pip-piiip"…Öööh det är lördag. Klockan är 06:00. Vad har jag gett mig in på? Nog för att jag är morgonpigg. Men det är ju för sjuttsingen söndag.

Gläntar på gardinerna. Verkar blått ovanför takåsarna. Hm, kanske läge att kravla sig upp ändå? Jag kommer upp med överraskande kvickhet. Kan det vara så att jag ser fram emot att sitta på en cykel i fyra timmar?

Vad skall man käka nu då? Kommer ihåg Suzannes teser som hon spikade fast på forumet...grötfrukost! Jo, bäst att göra som chefen säger. Lassar i mig en portion. Lagar en till. Man vet ju aldrig när man får mat härnäst.

”Tre- två – ett – kööööör!” Exakt klockan nio tjuter speakern och tre tåg-set med Hisingscyklister rullar ut ur Alingsås. Ja, eller rättare sagt så sticker två av dem snabbt iväg, medan vi i snälltåget omgående släpper kontakten och så sakteligen börjar vår resa runt Mjörn. Inledningen, som gick på E20 ner till Nääs, var inte något jag hade sett fram emot med tanke på hur bilarna brukar fara fram där. Men bilisterna lämnade (med något enstaka undantag) gott om plats för oss där vi trampade söderut. Backarna kändes alldeles lagom och den dryga milen ner till Nääs gick ganska fort. Och när vi lämnade E20 kändes det trots allt som att man kunde slappna av lite grann.

Just när vi kommer till första matkontrollen i Stenkullen ser vi snabbtåget med den visselpipe-försedde stinsen Christer ge sig iväg på pigga ben. Gunnar som fått upp farten ordentligt med vårt gäng beslutar sig snabbt att haka på den snabbare gruppen.
Tydligen fungerar hans ben på samma som hans historier – när han väl kommer igång så är han snudd på omöjlig att stoppa…

Vi stannar precis så länge som det tar för gruppens ”Glufs-glufs” att trycka i sig tre stycken vetebullar och lika många glas saft. Här fördelade vi också våra ”visitkort” som vi sedan under resans gång delade ut till potentiella klubbmedlemmar.

Från denna plats påbörjas sedan en del av rundan som nästan kan betecknas som turistresa. Inte för att tempot sjönk – tvärtom. Utan för att resan blev lagom ansträngande, mycket trevlig, och rejält soldränkt. Innan vi visste ordet av befann vi oss i Gråbo.

Därefter fick vi vinden i ryggen och vi gled fram likt Orientexpressen genom det nordfranska slättlandet. Tvåpars-körningen fungerade utmärkt och jag började så sakteliga förstå Christers snack om att hålla en massa konversationer igång i korta intervall.

Men så plötsligt kom en pedal att spela huvudrollen. Den låg där helt övergiven i vägkanten. Bengt såg sin chans till en extra paus och siktade rakt på pedalen, träffade perfekt med bägge hjulen och ordnade en präktig punktering. Han ville att vi andra skulle fortsätta, men ”den lätte gick vi inte på” utan gruppen höll stilen och passade på att ta en paus medan Bengt bytte slang med hjälp av Lars.

Undrar just vem som hade tappat pedalen? Var det någon som cyklade loppet? Hade han kanske inte märkt det och fortsatt ändå? J

Bara någon halvmil senare var vi framme vid andra depån. Glufs-glufs lyckades få i sig ytterligare tre bullar. Stämningen var nu på topp i laget. Nu var mer än halva rundan redan avklarad och vi kände oss starka. Härifrån tryckte vi på lite extra och visst kom vi upp i dryga tretti även när det inte gick utför.

Björn hade gjort sitt bästa för att skrämma oss med historier om stigningen vid Brobacken. En bild av en monster-stigning typ Alpe d’Huez målades upp i våra hjärnor när vi närmade oss. Men när backen låg där framför oss så såg den ju inte sååå farlig ut. Lars var inte helt övertygad utan växlade ner rejält - och vips så halkade kedjan av. Vi andra satt snällt av…och fick sedan en lektion i den hårda konsten att starta mitt i brant backe.

Upp till Sollebrunn var det verkligen en helt fantastisk resa. Nästan lite för bra, även för oss i snälltåget. Men när vi sedan vände österut fick vi plötsligt vinden från sidan. Det gick inte att glida med på samma sätt längre och benen fick nu börja jobba på allvar.

Efter sista depån, där Glufs-glufs inte iddes käka någon mer bulle med motiveringen att ”matchen är redan vunnen” var Suzannes cykel plötsligt försvunnen. Sjutton också att det skall finnas cykeltjuvar vid en nedlagd silo mitt ute i ”ingenstans”. Nåja, nu hade cykeln visst parkerats av ”någon” runt hörnet och Suzannes rykte som ordningsman i klassen fick sig en rejäl törn.

Sista biten av ett lopp är alltid värst. Det här var inget undantag. Plötsligt hade vi vinden rakt emot oss. Vi började rotera lite snabbare i gruppen för att slippa ligga i fronten för länge. Efter en stund hör vi en ilsken tuta bakifrån. Jaha, ännu en tuffing i bil som tycker att vägen endast är för bilar. Motorn varvas hårt bakom oss. Och när mötande bil passerat så vrålar en liten skitbil förbi.
Gubben trycker pedalen i mattan så att jag tror att hålfotsinläggen gick åt fanders. Tanten vid sidan om lyfter långfingret som en hälsning åt vår grupp. Varpå gobbajäveln blinkar och direkt kör in på vägen åt vänster. Tänk så viktigt det kan vara att köra om ett gäng cyklister…..

Med bara några kilometer kvar tog vi en paus för att invänta vår ordförande. Sedan rullade vi i stilig snälltågsformation i lugn takt in i mål. 500 meter före mål stack Martin plötsligt iväg i rasande fart mot mållinjen. Nu var inte det ett uttryck för ”manlighet” som någon skulle ha kallat det, utan snarare för att fotografera gruppen när vi gick över mållinjen. Martin gjorde under dagen ett flertal ryck i denna stil och fick lite extra träning. Bilderna ser du säkert i anslutning till den här berättelsen.

Inte ens efter målgången hade snälltågsmedlemmarna för bråttom utan vi lät oss väl smaka av korv och bröd. Med Glufs-glufs i laget är det ingen risk att man missar några gratiskorvar minsann. Vi stannade och fick se Curt ta emot vandringspriset till Hisingens CK. Tydligen var det vår tredje inteckning och nu är pokalen vår för alltid.

Några av oss avslutade med sen lunch på Alingsås Golfklubb. Sedan återstod bara hemresan. Jag minns att jag mumlade något om att jag nog kanske kunde orkat ett lite hårdare tempo. Vet inte hur mycket sanning det låg i det. För jag somnade direkt i soffan när jag kom hem. Och jag drömde om nästa söndagsrunda…

Tack allihopa för gott sällskap och en härlig lagkörning!

Mikael

Smörcykling runt Mjörn - i 30 knyck!

På diskussionsforumet hade tanken fötts att försöka skapa en grupp som skulle köra Mjörn Runt tillsammans med en jämn och bra hastighet. Vi hade satt hastigheten till 28-29 km/h. Ganska snabbt så var vi ett gäng på tolv personer som ville köra i gruppen. För att det inte skulle bli förvirring längs banan hade vi gemensamt kommit kommit fram till att vi skulle stanna i alla kontroller. En vecka innan rundan körde vi till och med en träningsrunda för att köra samman gruppen med mjuk och fin tvåparskörning. Ambitiöst så det förslår, men också väldigt nyttigt och roligt!

Efter en morgon med borttappade framhjul - hur man nu kan tappa bort ett framhjul - var det skönt att rulla iväg ut ur Alingsås på rundan. Det är inte utan att man var stolt över klubben när man stod bland 50 andra cyklister från samma klubb i startfållan. HCK-tröjor så långt ögat nådde.

Vi hade redan förstått att risken var stor att vi skulle bli fler än de planerade tolv från starten. Men att vi skulle bli tjugo stycken var en trevlig överraskning. Men en större grupp visade sig också, föga överraskande vara svårare att hålla samman.

I höjd med Nääs Slott halade BeGe upp en visselpipa ur ryggfickan som jag tilldelades ansvaret för att sköta. Två visslingar - sänkt fart, en vissling - kör på som vanligt igen. Eller hur var det nu igen..?

I första depån tog vi en snabbgenomgång av hur vi tänkt köra rundan för våra nya medlemmar innan vi rullade iväg igen efter att ha fyllt på med bullar och saft. I samma stund som vi svängde ut från kontrollen anlände den lugna gruppen - Snälltåget. Gunnar och Miguel valde att strunta i att gå in i depån och körde istället vidare med oss. Med skön medvind i ryggen och solen i ansiktet fortsatte vi att köra målet.

Stundtals var vi uppe en bra bit över den utlovade hastigheten men när förutsättningarna är så sköna är det bara att trampa på och njuta. Rena smörcyklingen. Som vanligt är det trevligt att köra tillsammans och sitta och småsnacka medan kilometrarna rullar förbi.

I princip var vi bara hisingscyklister i klungan - jag tror vi var 23 stycken klubbcyklister som mest - även om vi fick sällskap av flera trevliga cyklister, som alla fick var sitt visitkort.
Gunnar valde att sätta in en attack i tredje kontrollen och gick inte in tillsammans med oss utan körde vidare själv. Av nån underlig anledning verkade vi också ha tappat bort Ola i den kontrollen, trots att jag använde såväl visselpipa som ögonen för att kolla att ingen var kvar. Förargligt...

Sista delen av rundan blev betydligt mer blåsig än den första i och med att vi fick motvind. Men när man kände att Alingsås närmade sig gjorde det knappast nåt. Likt Magnus Bäckstedt passerade klungan Gunnar innan målet nåddes. Det var ett gott försök dock.

Efter rundan blev det bilfärd till Alingsås Golfklubb där vi fick duscha och byta om innan vi högg in på den goda maten. Det var trevligt att sitta ner och summera dagen en stund innan man åkte hem.

Med tanke på kommentarerna i klungan gav nog körningen i grupp med ett från start bestämt mål gav helt klart mersmak för de flesta.

Tack alla i 28/29-gruppen för en trevlig runda. Och tack alla andra cyklister i klubben som var med under dagen. Vi ses på klubbrundorna!

Christer