Långa förberedelser för ett långt lopp
Loppet började på sätt och vis redan hösten 2004 då jag första gången fick se annonseringen. Jag bestämde mig för att delta nästan med en gång. Planen var att cykla i ultraklassen förutsatt att jag skulle hinna träna ordentligt och kunna hitta två personer som kunde tänka sig att krypa fram i 25 - 30 km/h i närmare ett dygn i följebil. När jag senare berättade om loppet för Micke (Mikael Carlsson) erbjöd han sig direkt att köra bilen, eftersom han inte räknade med att få ihop tillräckligt med mil för att cykla själv denna gång. Micke har jag cyklat med otaliga långlopp. Jag minns t ex en 60-milare 1999 när vi i regn och motvind lämnade Årjäng vid midnatt i riktning mot Göteborg. Det var blött, kallt och så småningom sömnigt. Det var den natten jag började använda uttrycket ”en sån här upplevelse kan man inte köpa för pengar.”  Den 60-milaren har blivit måttstocken Micke och jag jämför med närhelst vi tycker förhållandena är usla. Min andra supporter i bilen blev Lisa Dimming, min frus syster, som också helt oombedd sa att hon gärna ställer upp.

Det fanns flera anledningar till att jag ville pröva ultraklassen. För det första vore det kul att för första gången kunna cykla långt och samtidigt helt kunna fokusera på cyklingen, utan att behöva stanna för att stämpla, fundera över var man kan äta eller tanka vatten, eller lasta cykeln med kilovis av nödutrustning. För det andra, och detta kanske låter underligt, kan det vara lättare att cykla själv och inte i klunga. På långdistanssträckor kan det vara väldigt tungt om man alltid försöker haka på de som är 10-20 kg lättare och som kör sitt tempo (dvs för mig för högt) i uppförsbackar. Många gånger då jag envist bitit tag i en snabbåkare uppför har jag funnit att flera mil sedan gått åt för återhämtning. Denna typ av cykling kan vara riktigt plågsam, så denna gång tänkte jag att det skulle vara roligt att helt låta kroppen styra hur hårt jag skulle köra. Det betyder dock inte att ambitionen var att cykla långsamt utan att fördela ansträngningen jämnt. Ett tredje skäl är tävlingsaspekten – att få köra mot konkurrenters tider såg jag som möjlighet att få en extra sporre under loppet.

Efter det att jag bestämt mig fanns dessutom ett tydligt mål för all den träning som skulle komma att behövas för att komma i riktigt god form igen. Ja, målsättning var faktiskt högre – jag skulle komma i bättre form än vad jag någonsin varit tidigare. År 2004 var något av ett mellanår, då jag totalt bara fick ihop 180 mil på racern varav det längsta var Mjörn runt (samt motsvarande 120 mil på rulle inomhus). Året innan det hade jag drygt 600 mil vilket inkluderade Paris-Brest-Paris. Tanken var att 2005 skulle bli ett år där jag rejält ökade träningen jämfört med 2003.

Så i december började jag med träning på rulle inomhus som från och med januari innebar 4-5 pass i veckan, i början runt 1 timme men senare ökande mot 1,5 timmar. På detta sätt byggde jag upp ca 150 mil i källarcykling innan utesäsongen startade för mig den 19 mars. Min plan var att fortsätta med 4-5 pass i veckan fram till en vecka innan loppet. Två sega förkylnings­perioder gjorde dock att två veckor i april försvann, men jag hann i alla fall få ihop 240 mil på racern, varav de fyra sista veckorna innehöll två 20-milare och två 30-milare. Vårens träning innebar nära en fördubblad träningsintensitet jämfört med 2003, och under långloppen kändes det som om jag var på väg mot en formtopp som jag tidigare inte nått.

Den sista 30-milaren den 14 maj körde jag med Rolf, som tillhör den kategori cyklister som dansar uppför backarna, men jag bestämde mig för att inte lockas med i hans tempo utan körde helt efter vad mina ben ville. Eftersom detta var den backiga 30-milaren blev det en långsträckt gummibands-cykling från Fristad till Alingsås, bortsett från en 40-minuters hamburgarpaus i Sandared. Den här typen av långrast hade jag bestämt mig för att undvika både den dagen och senare, men jag var inte svår att övertala då doften av mat var svår att ignorera samtidigt som jag tänkte att det vore dumt att ta ut sig för mycket med bara en vecka kvar till start. Vi rullade in i Göteborg på tiden 11.30 och med ett rullsnitt på 30 km/h. Benen kändes fortfarande relativt pigga. Detta tog jag som ett besked på att träningen gett resultat, och jag såg fram emot starten en vecka senare.

Dagarna innan start blev hektiska. Samtidigt som jag hade en arbetsresa inlagd till Italien från tisdag till torsdag skulle jag förbereda cyklarna, utrustning, kartor, boende i Stockolm, m m. Vad gäller cyklar skulle jag köra på en för säsongen nyinköpt cykel (Eddy Merckx Team SC) med tempostyre. Som reservcykel för att snabbt kunna hantera punkteringar och andra missöden tog jag min mer än 10 år gamla (E. M. MX Leader), som blivit lite mjuk i vevpartiet men som fungerar väl ändå. För att minska risken för felkörningar skrev jag ut 44 kartblad i varierande skala (från Eniro.se) efter den vägbeskrivning som Peter Tonér skickat mig. Jag tror jag gick igenom loppet själv fyra gånger med kartornas hjälp och jag försökte memorera vägval.

Dagen före start gav Micke och jag oss av från Göteborg vid 13-tiden mot Stockholm via Trollhättan för att hämta upp Lisa. Helgens stora felkörning gjordes med bilen, då vi plötsligt upptäckte att vi var i Västerås, norr om Mälaren, trots att vi skulle bo på hotell söder om Stockholm. Med optimistisk förvissning om att detta skulle bli helgens enda felkörning styrde vi söderut ”över” Mälaren och fick se för oss helt nya vägar. Väl framme på hotellet i Skärholmen lastade vi snabbt ur. Över den sista måltiden innan loppet gick vi tillsammans genom kartorna och vägbeskrivningarna. Väderprognosen 22.15 såg ut att lova bättre väder än vad jag tidigare hade befarat: Uppehåll under förmiddagen och sydlig vind, vilket innebär ca 40 mil i motvind, men vindstyrkan svagare än vad som tidigare antytts. Sedan väntades regn, men kanske inte så mycket, hoppades jag. Med tanke på motvinden hade jag lagt upp en körplan med knappt 29 km/h i rullsnitt under de första 30 milen, för att sedan minska ner mot 25 km/h under de avslutande sträckorna. Med pauser beräknade jag då att anlända 23.58 till Göteborg.

Lördag 21 maj: Stockholm - Göteborg
Efter drygt tre timmars sömn är det uppstigning klockan 2. Vi blandar 12 liter sportdryck, vilket tar väsentligt längre tid än jag planerat. Kommer iväg från hotellet ca 2.45, men vägen in till stadshuset går snabbt och utan missöden, och vi är framme 3.05. Vi hälsar på Peter Tonér, hans team och de randoneaurer som anlänt, bl a Olavi som jag känner från HCK. Jag hann tyvärr bara fråga Peter om två av mina tre sista frågeteckan angående banasträckningen. Det sista frågetecknet kom dock att visa sig värre för de andra än för mig.

Randonneurerna


De två deltagarna i ultraklassen – Peter och Kristian

Jag cyklar förhållandevis snabbt i svag motvind. Totalsnittet kryper upp mot 31 km/h. Min planering har varit att gå ut med ett relativt högt tempo och hålla det så länge som möjligt. Vid ca 80 km, efter rondellen i Gnesta, passerar jag Peter. Han ligger sedan ca 50 m efter mig under någon mil. Sedan tar han paus och vi ses inte på ett tag.

Kör förbi gänget med randonneaurer vid Stafsjö vid efter drygt 15 mil kl 8.38. De applåderar och känslan är härlig: jag leder! Sedan följer genomfarten i Norrköping som går över förväntan: ingen felkörning och bara ett mycket kort stopp för att kolla kartan som bekräftar att vi är rätt. Utan mina kartgenomgångar innan loppet hade det inte gått lika lätt.



Strax innan 210 km tar jag min första riktiga paus för behov, bensträckare och kanelbulle. Ingen efterföljare i sikte när jag rullar iväg igen efter ca 5 minuter.  Landskapet norr om sjön Roxen är vackert och böljande, omväxlande skog och åkrar. Vi passerar tidskontrollen vid Bergs slussar kl 11.23. Strax efter Berg kör vi dock fel, ett misstag som kostar ca 2 km (eller ca 5 minuter). Komiskt nog kommer vi tillbaks till banan bara ca 30 meter framför Peter som nu har hunnit ikapp. Vinden har nu tilltagit och farten är väsentligt lägre. Det känns lite tyngre nu. Kanske innebar de tappade minuterna, och den därmed förlorade luckan till Peter, ett psykologiskt avbräck. Peter cyklar förbi, och avståndet till honom ökar sakta. Jag bestämmer mig för att göra som jag föresatt mig: arbeta efter vad mina ben säger. Jag tappar Peter ur sikte framåt Mjölby, men en kort paus från hans sida resulterar i att jag återigen har honom i sikte framför mig. Här passerar även fyra randonneaurer. Detta innebär att Peter, de fyra randonneaurerna och jag kommer in i Mjölby inom ett tidsintervall av ca en minut. Jämnt så det förslår!

Peter stannar i Mjölby centrum, medan jag kör igenom. Vid utfarten tar jag en paus på ca 10 min. Äter en risifrutti och kanske något mer. Det fungerar bra att dricka sportdrycken. De fyra randonneaurerna stannar till och undrar om vi vet var McDonalds finns, men vi har ingen aning. De söker vidare tillbaks mot centrum, tror jag, medan vi lämnar Mjölby i motvinden söderut. Duggregnet börjar mellan Mjölby och Boxholm. Det är dock inte så mycket så jag bestämmer mig för att cykla vidare utan att ta på jackan. Regnet svalkar lite vilket känns skönt.

Efter ett tag får vi rapport om Peters tid i Mjölby: ca 40 min efter mig. Men det måste betyda att han rapporterat in efter en paus på ca 40 minuter. Med mina 10 minuters paus ligger jag således 30 minuter före vilket känns inspirerande. Hur länge kan jag hålla detta försprång?

Vägen från Mjölby förbi Tranås är tung. Motvinden känns tydligt nu och de långa motluten tar på krafterna. Rullsnittet på denna sträcka kryper ner mot 25 km/h. Klockan 14.47 vid ca 314 km dyker en efterlängtad skylt upp. Avfart mot Gränna till höger och tidrapportering. Detta innebär ett slut på den långa motvindskörningen, samtidigt som vägen blir mindre och mer varierad.

Totalsnittet har nu sjunkit till 28,2 km/h. Jag tänker att jag har tappat mycket tid mot de andra i den tunga motvinden men det visar sig snart att min tid efter Tranås (vid avfarten mot Gränna) fortfarande är ca 30 min bättre än Peters. Nu börjat det kännas som möjligt att hålla en lucka, åtminstone om jag håller rasterna få och korta. I min körplanering hade jag lagt in 85 rastminuter. Genom att hoppa över en del inplanerade raster samt minska längden på de jag tog kunde jag dock minska den sammanlagda rasttiden till ca 45-50 minuter fördelat på 6 tillfällen.

I Gripenberg tappar vi någon minut på tveksamhet över vägval. Passar på att ta en 5-minuterspaus och en banan. Nyfyllda flaskor på cykeln och iväg igen. Vägen ner till Lekeryd och vidare mot Öggestorp är vacker. Lätt kuperat och omväxlande med skog och åkrar gör att motvinden inte känns så tydligt. Det känns skönt att komma fram till Tenhult – vägen hit från Göteborg har jag cyklat för två år sedan, så det känns närmare hem plötsligt. Tar ett mycket kort stopp på ett par minuter några kilometer efter Tenhult.

Passerar Taberg under uppsprickande moln. Bestämmer mig för att vänta ytterligare lite innan nästa paus. Lisa och Micke kör i förväg en stund för att ta en bensträckare. När bilen är borta infinner sig en enorm stillhet – bara ljudet från däcken mot den våta asfalten. Grönskan från skogen nästan omsluter vägen som här är ganska smal. Plötsligt kliver en älg upp på vägen från höger, kanske 50 meter framför mig. Den stannar och tittar bortåt vägen dit Lisa och Micke försvunnit. Ska jag ropa så den blir varse mig eller kan den ilskna till då? Det finns inte plats att cykla förbi bakom älgen och framför vågar jag inte. Älgen vänder då sitt huvud mot mig och finner för gott att ge sig av och lämnar vägen helt till mig.

Snart kommer jag fram till bilen och jag passar på att ta min näst sista paus för dagen. Fem minuter för att äta lite ostkaka och en bit bulle. Tidrapporten från Taberg visar att avståndet på 30 minuter till Peter fortfarande håller. Jag kan fortsätta att hålla ett högt tempo, mycket tack vare den inspirerande ledningen, och jag inser att det kommer bli mycket svårt för Peter att ta in en halvtimme om jag inte tar slut eller tvingas ta en lång paus i Borås.

Strax innan Angerdshestra kommer vi så till det sista, och obesvarade, frågetecknet i vägbeskrivningen. Vi stannar och tittar på kartan och förstår att vägbeskrivningen inte är korrekt. Vi tar till vänster i första korsningen som väganvisningen anger (men det borde gå bra att åka rakt fram). Sedan i nästa korsning i Angerdshestra inser vi att vi måste ta höger och sedan strax vänster igen, för att komma ut på rätt plasts på RV26. Det visade sig senare att de flesta har kört rejält fel här genom att fortsätta vidare söderut genom Angerdshestra.

In i Borås och genom staden snabbt för att ta paus på Statoil vid Göteborgsvägen och utfarten. Det börjar bli kyligt och jag tar på regnjackan även fast det är uppehåll. Men jag vill försäkra mig om att hålla värmen de sista sex milen. Lisa blandar kaffe i en cykelflaska. Micke frågar om jag vill få axlar och rygg masserade. Det vill jag gärna, men försikigt: ”Väck inte den björn som sover”. Vill inte locka fram någon öm punkt inför den sista etappen. Det börjar skymma och Micke sätter på lysdiod-framlampan. Känner mig ganska trött när vi står stilla, men väl i väg igen efter 12 minuters paus så känns benen fortfarande pigga.

Farten hålls uppe ganska väl genom det tilltagande mörkret. Sandared och Bollebygd passeras. Backarna som följer tar jag riktigt lugnt. Det visar sig nu att Peter är över timmen efter i Borås och den delen av tävlingen känns avgjord. Dock vet jag inte var randonneaurerna är, och jag vill gärna vinna den fria starten i Paris-Brest-Paris 2007 som tillfaller den första cyklisten i mål. Detta sporrar mig till att fortsätta hålla uppe tempot.

Landvetter – bara några mil kvar

00.02: En glad Kristian efter målgången


02.00: Peter Tonér går i mål


Team Tonér