Vilken fantastiskt kul weekend!!!

Och loppet sen.. Många pratade om sin nervositet och oro för väder o vind, jag kände mig hur lugn som helst (troligen ett nybörjarmisstag).
När vi sen kom iväg, vilket tempo det blev ner till Jönköping i regnet.
Kände mig hur stark som helst, tyckte jag flög uppför backarna! Jag hade hur mycket krafter som helst (misstag nr 2) tack vare energikakorna mamma bakat enligt Linas recept! Efter Bankeryd blev det en avknoppning på denna grymma klunga, men jag ville gärna försöka hänga på i det snabbare tempot (misstag nr 3)

Hängde med i Suzannes grupp i drygt 16 mil innan knäna sa upp sig.. På 2 minuter var det roliga över..

Linkade mig fram till Hjo, käkade lite, kletade på lite vaselin på det begynnande skavsåret i häcken och trampade försiktigt vidare i mycket lugnt tempo! Det värkte som f*n i båda knäna!!

Bryta? Visst fanns den tanken men förnuftet segrade för en gång skull.

Kommer fram till servicebilen efter Karlsborg, det kan inte nog upprepas hur uppskattad denna var, (trodde faktiskt inte att ni skulle vara kvar så länge, blev oerhört glad att se er, Tack än en gång Per & Raimo) får på mig torra kläder och i med lite mer ostkaka i magen!

Gruppen med bl. a. Lina, Magnus, Göran, Janne, Daniel o Henrik hittar oxå fram till bilen för att slicka sina sår en stund. Karolin har dessvärre brutit! Eftertankens kranka blekhet drabbar mig; vi skulle tagit det lugnare, redan från början! Ingen ska lämnas bakom, alla ska i mål, E ju för tusan HCK man kör för.. Ännu en läxa att lära..

Nåväl, försent att ändra på nu så jag rullar sakta iväg, räknar kallt med att de andra kommer ikapp mig rätt snart! Får dock nya krafter efter nån mil och börjar hitta tekniken för att slippa belasta knäna alltför hårt!

Men jag känner mig inte längre så värst social, blir grinig av värken i nacke och knän.. Tänker att den här kampen ska jag utkämpa själv, i mitt eget tempo, både upp- och nerför.. Sen börjar jag köra om folk igen!?! Ingen blir mer förvånad än jag.. Trycker i mig dagens första "hostmedicin" och kämpar på allt jag kan och orkar!

Gör inga depåstopp alls, inte ens i betagande vackra Medevi, vilket nästan borde vara obligatoriskt!

Kilometermärkesskyltarna blir bara roligare och roligare att se, 60 km! 40 km!! 20km!!! När 10km-skylten dyker upp börjar det bli känslosamt..

Kan nästan inte tro att det är sant! Har snart cyklat 30mil! På en dag!!

Går så i mål strax efter halv7! E så supernöjd med mig själv!!!

Vacklar ner igenom parken och får potatissallad, kassler och en gudomligt välsmakande öl! Där sitter man en stund med medaljen om halsen och njuter! Tänker då på alla som tagit sig runt på egen hand, utan klunga, på sina 3-växlade, ibland oväxlade, tunga, ibland väldans gamla cyklar.. Tycker faktiskt det är en större bedrift! Men jag är stolt i alla fall! Så det så!

Går upp till målfållan igen och där kommer Lina, Janne, Magnus och ni andra och får era medaljer! Delar ett par tårar med er där för det är så obeskrivligt skönt att komma imål efter en hel dag i sadeln!! Hoppas ni inte tog illa upp för att jag valde ensamcyklingen på eftermiddagen!

Martin

Med mål att komma runt

Jag tror att jag var den ända på bussen mot Motala utan drömtid på rundan, däremot så hade jag ett annat (läs flera) mål i sikte. Här skulle njutas av vad som erbjöds längs rundan, smaskiga bullar, lasagne, gröt etc plus alla trevliga cyklister. Alla var dock inte lika trevliga när de åkte snålskjuts bakom mig och Malin när vi cyklade brevid varandra och hade våra snaskiga samtal ;)

Natten var lång med ändå mysig. Med många partytält längs vägen och alla glada hejapå rop kom dagens första dagsljus snabbare än väntat. Rundans höjdpunkt var nog att åka genom Gränna men även nedförsbackarna innan Jönköping fick det att killa i magen och jag uppnådde min högsta fart, 52,5 km/h (och då låg jag ändå lite på bromsen, hihi.)

Halvvägs så mötte vi Jöran och Janne från HCK och vi sällskapade en bit med dem, mycket roligt med kändisar längs vägen. Till en början var vi lite piggare än dem, men de repade sig fort kom i mål långt innan oss.

En natt utan sömn och 30 mil senare så susade vi in över mållinjen och det var en upplevelse, trots värmen så reste sig håren på armarna i rysningen.
En upplevelse som ska återupplevas, men då med en nyare cykel och eventuellt med en drömtid i åtankarna.

Tack Malin för roligt sällskap i 17 timmar, tack klubben för fina träningssrundor (så stålrumpan, höll iaf i 20 mil...) och Staffan tack för allt.

Monica

Lite sammanfattning från sub12-gruppen.

Alla i gruppen tyckte att det var mycket bra med transsporten å upplägget av starten på resan med bussen å en bil med packningen i.

Å boendet med bra rum å att man kunde få frukosten serverad.
KANON KANON KANONBRA JOBBAT JANNE.

LOPPET

Det blev mycket lyckat för oss i sub12 vi startade ju tillsammans alla men det blev inte så bra för det fanns olika fartintressen, så vi delade upp oss å det blev jag som tog ansvaret å leda gruppen, sub12,var lite nervös,det var första gången för mej. men det gick mycket bra, vi höll ihop å hjälpte varandra hela resan till mål. det var vår målsättning, Trots att det uppstod en del problem på vägen, vi var glada å goda hela loppet trots att det blev ca.. 6 ofrivilliga stopp. Trots det lyckades vi hålla humöret på topp å trampa på hela dagen.

Sen det bästa, tiden 11:57. superbra tyckte hela gruppen. Åter igen upplägget av resan både dit, sen kunna sätta sej på bussen var kanonbra. En liten tanke är skulle man kunna ha ett litet möte med gruppledarna efter loppet å prata om det har varit några problem under loppet. jag hörde att det var lite pipande å klagande på några. skulle det vara något så kan man reda ut det med engång. bara en tanke. Om det är något som du undrar över så hör av dej.

UFFA

Vätternrundan 2005 av Ola

Före
Packning och resa
Efter att ha provianterat hos Cykelcity med diverse powerbars och gels kom jag en dag efter jag varit där på att det också behövdes en cykelkartong. Då tiden började rinna ut och jag bor i östra Gbg tog jag en tur till backaplan och hittade en hos Sportson (tack för den goda servicen).
Luftmadrassen köpte jag på Biltema. Nu var det bara att packa.
Det visade sig att det var en mindre h-vete att få ner cykeln i kartongen, men efter sju svåra år fungerade det till slut.

Sub 12 (att vara eller inte vara…)
På forumet såg jag att medlemmarna i sub 12-gruppen hoppade av en efter en. Jag undrade var detta skulle sluta? Bussresan till Motala gick därför ut på att försöka övertala så mycket folk som möjligt att vara med i gruppen. Detta gick så där.
Efter att ha hämtat nummerlappen i ösregnet i Motala pratade några av oss sub 12-are och bestämde oss för att hänga på Suzannes grupp ner till Jönköping och se där hur läget var.

Morgonen
Efter lite sömn och frukost (tack till Janne och Carlsund som ordnade detta) var det äntligen dags att rulla ner till start. Regnet hade slutat och det skulle nu enligt alla prognoser bli en underbar solig dag runt vättern. Då detta var min första runda var det lite extra nervöst att se alla människor som skulle rulla iväg. Skulle cykeln hålla?, skulle jag hålla?, skulle vi bli någon sub 12-grupp?

Loppet och starten
Äntligen rullade vi iväg och en första prognos visade i alla fall att cykeln höll. Vi blev en stor grupp som åkte iväg efter att vi släppt motorcykeln och sub 8/10-grupperna. Efter ett tag var vi i alla fall en ganska bra klunga på ungefär +20 cyklister. Ganska snart visade det sig att det gick för sakta för vissa, för snabbt för vissa och för lagom (!) för andra. Det var dags att dela upp oss i lite fler grupper. Efter en snabb kiss- och uppdelningspaus gled jag iväg i en grupp med målet att ta oss runt under 12 timmar (hurra! Det blev en grupp till slut!); Jag, Uffa, Annika, Marie, Thomas W och Gary.

Motala-Gyllene Uttern
Efter ett tag körde vi om en annan grupp och Mikael L och en tjej från Stockholm; Sofie hakade på oss. Fastän prognosen om solsken helt slog bakut körde vi i ett snyggt två-parståg i regnet ända ner till Gränna, där vi bestämde oss för att ta en kort paus vid Gyllene Uttern. Vi hade nu till och från börjat få lite svans på vår klunga.

Gyllene Uttern-HCKdepå1
Precis när vi började bli färdiga att röra på oss igen kom Suzannes grupp in i depån. Vi hälsade glatt och rullade iväg igen. Nu började vår svans bli lite för lång och vi bestämde oss för ett kort stopp för att få ordning på vår grupp. Uffa berättade för alla vad som gällde med att hjälpa till att dra och vi rullade iväg igen i en liten större klunga. Snart dök Jönköping upp och denna första lätta (!) del jag informerats om var snart avklarad. Kaxholmen som jag hört en del om klarades av galant utan att tappa en enda i vår grupp. När vi kom till Jönköpingdepån körde Sofie rakt in i en vägskylt men skadade sig som tur var inte. Efter detta ofrivilliga stopp med tillhörande cykelreperation rullade vi igenom Jönköping och så småningom uppför Bankerydsbacken.

Till slut dök då HCK-bilen upp i synfältet och visst var det en härlig känsla att se Pär och Raimo stå där. Som en liten bonus fick man se Kent från HCK som hade tagit en ”liten” campingtur på cykeln…

HCKdepå1-HCKdepå2
Precis som vid vårt första stopp kom Suzannes grupp även denna gång i kapp oss precis när vi skulle köra iväg. Här hoppade även Torbjörn och Anders med oss (och lite annat folk. Ni får ursäkta att jag inte kommer ihåg alla namn…).

Nu började min jobbigaste period på hela varvet.
Jag började känna en rejäl svacka och hoppade över många förningar ända till nästa depå. Hade det inte varit för att man hamnat i denna underbara grupp hade det aldrig gått.

Denna sträcka innehöll också en del stopp för toalettbesök som blev små vilopauser för mig. Man kan säga att hela denna sträcka var en kamp mellan hjärnan och benen. Som tur var vann benen till slut och man kunde åter igen se de nu ack så efterlängtade Per och Raimo. Nu fick benen vila lite och jag passade på att tanka upp en massa energi.

HCKdepå2-Mål
Nu kände jag mig pigg igen. Hallelujabacken gick som ett huj, och jag kunde t.o.m. passa på att hälsa på Hallelujagubben. Depån i Boviken rullades förbi och vi cyklade i ett rasande tempo. Nu kändes det på riktigt att detta skulle gå. Då small det till i Uffas däck och vi fick stanna. Tyvärr blev detta stopp en aning längre än beräknat och vi fick besluta oss för att inte stanna mer för att komma under 12 timmar.

Farten gick upp igen och vi närmade oss till slut depån i Hammarsundet. Här hoppade Sofie av för att fylla på vattenflaskorna. Vi andra fortsatte i samma takt. Nu började det gå lite uppåt och neråt igen, men detta var inget problem då vi började känna lukten av Motala nu.

Sista depån; Medevi. Bara över ”pipmattorna” och sedan spurta in i mål de sista milen. Det var en ganska stor besvikelse som spred sig då det började pysa från Uffas däck igen. Denna gång tog Mikael kommandot och bytte inte bara slangen utan också däcket till ett Continental.

Efter detta lilla ofrivilliga stopp fick vi pinna på som in i helv… för att hinna. Tidsmarginalen minskade snabbt, men det gjorde också sträckan in till Motala.

Nu kom den sista lilla svängen in i skogen som tydligen är ganska ny. Mikael sa; ”nu kommer den där j-vla dumma biten i skogen”. Marie sa ”det här är en mysig väg”. Jag själv sa ;”jag struntar i hur det är bara vi kommer till Motala snart…”.
Jag har aldrig vågat svänga i sådan hög hastighet innan som när vi kom in på upploppet. Massor av applåder och så över ”pipmattorna” i snyggt tvåpar.
Hur gick det nu då? Jo, vi körde in på 11:57 (eller 11:58 för mig som tydligen startade 1 minut innan alla andra (!)).

Slutet
Då detta var min första runda runt ”den där j-vla sjön” är jag otroligt glad och nöjd. Detta var en helt underbar grupp att cykla med. Uffa var en helt underbar ledare. Så målsättningen för nästa år måste ju nästan bli att vi (samma grupp!?) ska cykla under 11 timmar (eller åtminstone 11,30).

Sist men absolut inte minst; ett stort tack till alla som gjorde detta äventyr möjligt och kanske då lite mer speciellt till spindeln i nätet; Janne!

Ola Sundberg (som är ganska mör i benen just nu)

”Vatten i knäna och vågor i håret”

För mig blev Vätternrundan i år ett äventyr mer än en upplevelse. Ett äventyr som också blev ytterligare en lektion i ämnet ”läran om mig själv”.

När jag körde över mållinjen 2004 var jag fylld med lusta. Dels att inför detta år veta hur loppet är att köra samt med garanterat bättre väder, nu kunde jag förbereda mig. Men visst, som den motionär jag är var det ju inte så att jag började planera in ett år med praktiska förberedelser utan det var mest i ett uttryck mentalt, och det är ju gott nog.

När året 2005 inleddes var längtan enorm efter vårens första runda med klubben, en runda med tillhörande säsong som var fylld av förväntan hos mig. Mina mål fanns runt Vänern Runt, Vättern rundan samt M6. Mål som bara beskrev ett genomförande men med goda förberedelser.

Men facit är en dyster läsning om +10 kilo, ryggont, taskig hjärt-och lungfunktion toppat med att min gamla knäskada sa ”Hej” en vecka innan Vätternrundan. Som dom säger ”En olycka kommer sällan ensam”. Konsekvensen blev att de planerade 300 milen innan VR blev 110 mil. Så vad gör jag då? Avstår även Vätternrundan? Nejdå – men det hade jag gjort om nu inte min ”reseledarroll” funnits samt avsaknaden av ”Startklar”, så jag tänkte jag kör så länge det håller, och det gjorde inte..*S*..mer om det sedan.

Allas vår cyklande speditör Tony Bergkvist och jag pratade om sponsring i början av maj. Det samtalet utmynnade i att Tony lånade ut sin Renault Master till oss att frakta cyklar i inklusive diesel. Jag blev ju överlycklig då cykeltransporten gäckade mig under våren. Nu vart det löst i en hast, fast bara nästan. Dagarna innan tog jag mig till en bilfirma och kollade in en likadan bil och insåg, att 40 cyklar får ALDRIG plats i den bilen. Samtidigt ringde Tony och sa att hans bil skulle till Tyskland för ett flyttjobb och att bilen skulle komma först dagen innan vår avfärd, c:a 14:00. Men jag fick också reda på att hans bil hade dragkrok, yippie, och jag bokade en stor släpkärra. Nu får alla 40 cyklar plats.

Torsdagen innan avfärden till Motala bestod mest av att plocka ihop pinalerna så att dom lätt sedan kunde förpassas till resväskan. Fick också bege mig till staden för att inhandla bl.a visselpipa, att det var så svårt att få tag på. Efter lunch skulle jag möta Tony för att ta emot bilen men istället får torsdagen en jobbig vändning. Tony ringer och säger att bilen med manskap är borta och har inte hört av sig på ett dygn och inte har dom mobilen på heller. Tankarna hos mig börjar snurra rejält mellan eländet för Tony samt anhöriga till manskapet till hur vi nu skall få med cyklarna. Två djupa andetag hos Herr Eklund för att sedan prioritera rätt i kaoset typ…..mest synd om Tony….sedan anhöriga…..men vi då….cyklarna….hmm. Inte ens jag trodde på frasen ”det ordnar sig” utan timmarna mellan 15.00-21.00 var lååååånga timmar.

Precis när jag hade tryckt på ”Skicka” för mitt inlägg på forumet om krissituationen ringer Tony 21.08 och säger att bilen är i Göteborg/Sävedalen. Pheew…..bort med inlägget och nu är goda råd dyra. Jag och Tony bestämmer att vi måste hjälpas åt att tömma bilen på 11 kubik flyttsaker från Tyskland. Hans manskap var trötta och vägrade att arbeta mer den dagen. Strax före midnatt sågs vi på GLC/Salsmästaregatan för att tömma det vi trodde var lite möbler och annat. Tro mig när jag säger att det var mest ANNAT. Dom 11 kubiken var gamla och skitiga hästprylar och som fick oss två allergiker att nysa och hosta som aldrig förr. Jag tyckte så synd om Tony som direkt efter detta skulle ta sin enorma husvagn på släp till Motala och han mådde bra mycket sämre av häst än mig. När klockan var strax efter 01.00 parkerade jag skåpbilen på min parkering i Mölnlycke.

Fredagen, dagen för avfärd. Fick gå upp extra tidigt eftersom kvällen innan blev annorlunda än vad jag hade tänkt. Packade ihop det sista och begav mig sedan tillsammans med min dotter till min sons skolavslutning. Nu gick klockan fort och jag ville gärna vara vid klubblokalen 12.00. Samlingen var 12.30 och bussen skulle gå 13.00. Jag var i god tid vid Statoil/Olskroken för att hämta den bokade släpkärran. Nu kom nästa chock, bokningen fanns inte och alla släp var bokade. 10…9…..8….”kan ni hjälpa mig istället för att inget göra och bara beklaga” – ”Vad vill du att vi ska göra? - sa en handfallen person bakom kassan. ”Ni har inte ett gemensamt bokningssystem inom Statoil så att ni kan se om någon finns ledig på annan station?” – frågade jag. Vilket man hade och 40 minuter senare var en ny bokad på Statoil/Munkebäck vilket ligger väldigt nära. Nu var jag stressad men lättad över att ett släp var fixat ändå. In på stationen och betalar och ska dra iväg…TVÄRSTOPP….va tusan nu då??? Handbromsen hade hängt sig, tror jag. Strunt samma, nu var goda råd dyra och det fanns en likadan bredvid, jag tog den och ringde stationen och berättade att dom hade ett släp som behövde service.

12.50 var jag äntligen framme vid klubblokalen. Bussen var redan packad och nu återstod stuvningen av cyklar i skåp och släp. Efter lite ”brain-storming” var allt packat och blott 20 minuter försenade avgick vi mot Motala. Jag kan inte undanhålla från er som inte var där en sådan uppfinningsrikedom som hos Emil – han tog rådet med kartong runt cykeln bokstavligt och hade med tejp applicerat pizzakartonger typ ”Grandiosa” på cykeln. Man tager vad man haver.

Om resan upp till Motala finns inte mycket att förtälja annat än att Hansa, vår chaufför, körde oss med trygg och varsam hand. 17.30 var vi så framme vid Carlsunds Utbildningscenter. Vi checkade in snabbt, packade upp och skulle sedan precis gå. Då kom några till mig och undrade om jag inte hade sagt att det fanns frukost på stället. Jovisst, sa jag....Nädå, sa dom…..samma sak sa Anette, husmor på Carlsunds. Jag kunde bara konstatera att av 10 möjliga fel begick Turistbyrån i Motala 12 fel. Men efter ett kort samtal med Anette så var frukosten fixad och 02.30 skulle den finnas på plats. Tack Anette, det är sådana som du som inger oss hopp. Något försenade promenerade vi sedan ner till Skobe-hallen för att plocka ut våra nummerlappar. Det var mulet och jag hade en déjà-vue från förra året då ljuset var detsamma, lite skumt och halvmörkt. Nummerlapp proceduren var snabbt avklarad för det var nästan tomt på folk förutom kön till ändringsdisken. Vi var sedan några stycken som höll oss kvar för att shoppa, men då öppnade himlen sig och det börjar vräka ner. SMHI…..”hur kan man få lön för att bara gissa väder och inte få ta konsekvenserna av alla felaktiga gissningar” – tänkte jag bittert. Men hoppet fanns kvar för det var ju ändå 8 timmar kvar innan vår start. Tillbaka på Carlsunds var jag blöt ända in på kroppen. Min utstyrsel för middagen blev därför cykelbyxor och pikétröja, men vem bryr sig. Gänget från Katrineholm gjorde oss sällskap till kaffet och pep-talking men mötet blev kort för kudden väntade.

Lördagen, morgonen och dagen för loppet. 02.00 visar klockan på mobilen, va? Har jag sovit? Hmm…..ja det är ju så det känns. Man sover ju inte bättre än så. Efter lite bestyr var det dags för frukost som bestod av rispudding och färskt bröd samt kaffe med mjölk.

03.30 var gänget samlat utanför och hade lastat in det som skulle med i vår depåbil. Var ganska skönt ute och färden till starten fick mig att vakna till och pirret infann sig som det borde. Efter att ha fyllt mina flaskor återstod bara lite snack med gänget och sedan var det dags för att gå in i vår startfålla. Väl där kunde jag se att alla de som inte fått vår grupp från början fanns på plats. När vår tur kom var jag lite besviken på att han inte var uppmärksam på HCK representationen. Inte ett ord sades om klubben som om t.ex Fredrikshofarna innan oss. Men men, det tar vi igen nästa år.
Väl ute på riksväg 50 mot Vadstena tog vi fart direkt och klungan formerades av det 20-tal HCK:are som var med. Med 35km/h var vi snart i Vadstena och närmade oss vår första paus som skulle vara i Ödeshög efter dryga 5 mil. Vi hann inte riktigt dit då blåsan behövde tömmas tidigare. Väl därefter var vi uppe i fart igen. Flera röster hördes om att det gick för fort – och visst kan man tycka det med så många förstagångs åkare med. Men tåget gick och ingen ville stiga av. Personligen funkade det bra och mitt knä fanns inte i tankarna just då. Vid glasbruket efter Gränna tog vi stopp vid den ordinarie depån för att fylla på det som behövdes fylla på. Mitt i en tugga på bullen hördes Suzannes visselpipa och bullen åkte ner med en klunk kaffe. I den långa backen utför körde vi på ordentligt men var snart samlade. Strax innan Huskvarna kommer Kaxholmen med sin backe som en del anser vara den värsta, jag håller inte med om det. Efter Kaxholmen kommer det ett par små backar till och i utförslöporna där emellan blev jag instängd och mitt gäng bara försvann. I min iver att komma ikapp väl ute tog det stopp i sista backen innan Jönköping, knäet bara skar ihop. Vad jag kände inombords ska stanna inombords för jag blev så besviken för att det redan skulle ta slut. Jag ville inte bryta i Sveriges Jerusalem.

Nu tog jag fram allt det som jag håller föredrag om för idrottsföreningar och näringsliv, ”Mental träning/Tankens kraft”. Lev som du lär nu, Janne. Visst, få se nu, vad ska nästa tanke handla om. Jo, den där medhavda ostkakan finns ju i bilen knappa två mil bort, den får bli nästa etapp och sedan får vi se. Visst piggnade jag till av den positiva tanken.
Knäet gjorde fruktansvärt ont i backarna upp till Bankeryd så när jag kom till bilen sa Pär – ”Du ser sliten ut, Janne”. Jo, jag var sliten för det är jobbigt att cykla med en skada för man spänner hela kroppen. Jag gick fram till Suzanne och berättade att mitt fokus nu handlar om ett genomförande, vill någon hänga på mig så är det välkommet. Skåpbilen drog iväg samtidigt som jag och Magnus Krüger bildade en ”tung” klunga. Magnus insåg snart att han hade en enbent kumpan som inte var så mycket nytta med. Så vad glad jag blev när vi efter några kilometer såg att Lina och Karolin inväntade oss för att köra med oss. Nu slapp Magnus göra allt grovarbete och bättre blev det då Göran J snart gjorde vår kvartett till en kvintett.

Hjo då, det blev allt lasagne igen fast jag lovade mig själv att hoppa denna måltid i år. Fast det var rätt okej och det blev ju lite trevligare också. Precis när vi skulle åka vidare träffade vi på andra HCK:are som precis anlände till Hjo. Nu tappade vi Karolin som beslutade sig för att bryta, det var ”slutsålt”, så tråkigt men väldigt klokt. Nu bestämde sig också solen för att vara kvar och värma samt torka oss. Nu kommer jag in i en period av Vätternrundan som är en gråzon för mig fram till dess att vi når depå bilen en andra gång, strax innan Hallelujabacken, säkert för att jag var ganska tom på allt. Jag minns att jag försökte räkna hur många vita streck på vägrenen jag passerad mellan att högerfoten kom ner varje gång, 3-6 streck. På så vis kunde jag tänka på annat än knäet. Jag mindes också att Göran sa vid ”11mil-skylten” –”Nu har vi bara en Hisingen Runt kvar”, sååå psykologiskt..*L*. Väl framme vid bilen åkte allt i överdragskläder av och sommardressen avtäcktes. Nu kom Micke också ikapp oss och anslöt. Vi bestämde oss för att även ta Boviken som ett stopp. Här fanns ett Röda Korset tält som jag uppsökte. Jag ville ha något smärtstillande men tjejen i tältet hänvisade mig till ”Kaffetältet”. Jag blev paff men tänkte att nu jäklar ska det bli piller. Visst blev det så, och jag hade fler med mig. Nu var jag inte den som var längst bak utan nu drog jag som en dopad oxe. Enervit, Maxim, Vitargo – släng er i väggen. Kaffetanten i Boviken, hon har energitillskott hon. Efter att ha fått i mig det sista pillret i Hammarsundet så gick de sista milen som en dans. Men vad svårt arrangörerna har att få till de sista 15 kilometrarna gällande avstånd kvar till Motala. Precis som vi i klungan utbrast.....”1 mil kvar till målet”...står ett gäng åskådare och ropar ”Heja, heja.....bra kämpat....12 km kvar”...men va f....n. Ja, ja...det var 12 kilometer kvar, nu vet vi det.

Efter sista vänstersvängen och rakan mot mål tackar jag gänget för en kanoninsats och vänder mig om. Vad härligt det är att se att tårarna flödar på gammal som på ung av ren glädje. Den känslan när tårarna kommer sporrade mig ända från Jönköping.

Efter att sedan fått lite öl och mat i parken bakom mål var det dags för en cykeltur till Carlsunds och en skön dusch samt mera mat. Sedan var det dags för att sova. Men är det sova man gör egentligen? Jag vet bara att jag intog den positionen på madrassen och fem sekunder senare var klockan 08.00 på söndag morgon. Men vad som hände dess emellan vet då inte jag. Men det kändes rätt okej förutom ett svullet knä typ en melons storlek. Frukost, packning, gruppfoto sedan avgick vi mot Göteborg.

Väl hemma i Göteborg har min tid sedan dess kantats av vatten i kroppen men framförallt vatten i knäet. Så när jag sitter på cykeln igen är ovisst. Men jag spelar golf nu istället.

Tack alla ni för det fina orden i telefon, mellan fyra ögon, i mail eller PM. Det sporrar mig att fixa detta även nästa år. Som ni redan märkt är jag i full gång och ni följer arbetets gång på forumet.

Janne Eklund