Lina Tuvesson

Hej hopp!!
Nu är vi hemma

Det var vackert i Mora. Men var som vanligt nervös innan loppet och fick inte riktigt kollat på vyerna.
Vi ställde oss i första fållan. Fick höra sedan att bara de som tänkte köra riktigt riktigt fort ska starta i den.
Men Daniel tyckte vi skulle stå kvar. Stod där och försökte göra mig osynlig.

Men då såg Marie från Katrineholm mig. Vi hälsade, hon såg riktigt taggad ut. Hoppas det gick bra för henne.
Då gick starten!! Jag försökte att inte vara i vägen för "snabbisarna"
De första 2 milen låg jag själv eftersom jag bara blev omkörd hela tiden.
Men sedan hittade jag två härliga gubbar. Darek och Kent hette dem.
De hade aldrig kört så långt som 14 mil förut.
Efter att jag pratat med dem i 5km fick jag punka. De var såå snälla och gjorde vad de kunde för att hjälpa mig. Vi var inte så duktiga någon av oss så det var tur att servicebilen kom. Det blev ändå ett stopp på nästan 20 min
Marie körde förbi och ropade "heja Lina"
Sedan kom oxå Annie och ropade "Lina du skulle ju inte få punka!"

Jäklar vad sur jag var. Men men..... någon gång skulle väl vara den första med min nya cykel.
Men just nu!

Eftersom gubbarna vart så enormt snälla och hjälpt mig med punkan så sa jag att jag kunde dra dem en bit.
Det visade sig att det blev hela vägen till mål.
Jäklar vilken energi jag fick!!
Gav mig fan på att komma före Annie igen.
Hittade henne vid depån. Sa till gubbarna att ta vad de behövde och sedan cyklade vi igen.
Vi var först!!
Jag körde på. Det kändes såå skönt att ligga i sådana farter helt själv.
Inte på rulle i någon klunga. Utan själv!
Ropade ibland bakåt till gubbarna. De tyckte oxå det var härligt. Men de ville inte ligga framme och dra
Vid tredje depån ville de ha kaffe.
När vi står där så kommer Annie ikapp oss. Hon tar ett snabbt stopp och kör iväg.
Jag och gubbarna gör oss iordning och rullar iväg vi också.
Efter en stund är vi om henne igen.
Snacka om att jag hade ett stort leende på läpparna då.
Gubbarna visste hur gärna jag ville om henne så de kämpade på bakom mig.
Vid sista depån var vi överens om att inte gå in där utan fortsätta.
När vi precis kommit om den får jag punka igen
Vi bestämmer oss för att bara pumpa upp däcket och försöka igen.
När vi sitter där och pumpar med den lilla handpumpen kör Annie om oss
Här hade jag ett snitt på nästan 30km/h.

De sista två milen kör vi lungt. Får pumpa däcket 2 ggr till.
Det är tungt, jag var sååå nära att komma före henne.
Gubbarna försöker trösta genom att säga "hon har säkert kört slut på sig och ligger i ett dike längre bort"
Men vi kommer iallafall i mål på 5timmar och 3min. med snitt på 28,51km/h.
Gubbarna är jätteglada. De har kört fortare och längre än de någonsin gjort förut. Darek säger att jag kan få halva hans medalj för att jag drog honom hela vägen
Men jag nöjde mig med min egen.

Vilket härligt lopp i Mora!!!
Är strålandenöjd med min prestation iallafall.
Men nästa gång Annie

Björn Petterson

"Skog, sommar och cykelfest, det kan inte misslyckas."

Där hade jag rätt, jippie, vi hade skitkul.

Detta var mitt 2:a och bästa lopp jag kört. Första milen känner jag på banan och värmer upp och tänker, gött tempo, här ligger jag med Daniel resten av loppet,

men men, några gubbar dyker upp bakom och svischar förbi, de hängde jag på till nästa klunga (de hade tydligen haft punka och kört ikapp) när jag hakade på dem till klungan framför så blev det full fart, jäklar vad kul det var, efter ett tag kom någon kom och skrek belgisk kedja, då tänkte jag, yes, detta kommer bli skit kul, och det blev det med, hastigheten blev mycket högre och nu var det slutsnackat i gruppen, full fart framåt och max koncentration.

Kalla det blegisk kedja kanske man inte skall göra, det var bara hälften som orkade eller fattade hur det funkade, men det funkade ett tag tills alla av någon anledning la sig på ett led, men men, det gick med.

Sen är jag grymt impad på alla som var så starka i backarna, jag trode v
i skulle tappat en hel drös i backarna, men inte, drog en klunga i ett bra högt tempo upp för en jävlig backe, kollade bakåt och tänkte för mig själv, nu är hälften borta, men inte då, istället fick jag tänka va fasen alla är ju kvar, jaja, bara å öka då "shit hur skall jag orka"

Det funkade bra med den klungan, dock så var jag tvungen att släppa den efter ca 10 mil för jag blev så sugen på vatten och stannade i en depå.

Därefter fick jag för mig att försöka att köra ikapp klungan, men insåg efter ett tag att det var omöjligt mig, doh! learn it the hard way.

Väntade in en liten klunga som bildats bakom mig när jag försökt köra ikapp, de körde jag med in i mål med, och vi tackade varandra för en bra körning den sista biten.

Snittet blev lite varierande, de 10 första milen hamnade jag på 38, efter depåstoppet sjönk det till 36.

Även detta lopp var en motivationshöjare, synd att vi inte han hem till söndagsrundan