Dag 2 – Smålänningen (148 km)
Vi vaknade till bättre väder än söndagen men väderrapporterna talade om "regn klockan 14". Att lita på SMHI? Icke! Så det blev samma kläder som dagen innan, knävärmare, armvärmare, vindväst och skoöverdrag.

Vid starten pratades det mycket om att många ville köra lugnare än första etappen.
Jag, Thomas, Raymond och Magnus hade bestämt dagen innan att vi skulle ta det rejält mycket lugnare och siktade på ett snitt på 26 km/h. Detta ledde till att vi blev omkörda av i princip alla under den första kilometrarna som rushade iväg. Men efter en stund började vi plocka in betänkligt många av dessa.

Efter cirka en halvtimma kom vi ikapp ett stort gäng som såg lovande ut och som höll behagliga 27-28 km/h så vi bestämde oss för att stanna i gruppen och köra tillsammans med dom. Men efter några minuter var det som om de längst fram fått i sig alla energigels moder för på några få sekunder ökade man farten till 35 knyck. Yahoo!!!! Vi valde ganska snabbt att lägga ner att försöka hänga med i den takten eftersom det var farligt många mil kvar på etappen. Det visade sig att Fredrik, Ingrid och Elly från Fredrikshof hade samma tankar för de släppte klungan samtidigt. Så vad göra? Det hela var snabbt löst med en enkel fråga "vi kör tillsammans va?". Så fick det bli. På någon minut var det gemensamt bestämt att vi skulle köra tvåparskörning och hålla ihop och köra mjukt. En sån skillnad mot dagen innan! Vi höll i princip samma hastighet som på första etappen men pulsen var behagligt låg och det fanns gott om tid att dricka, äta och snacka på. Samarbetet flöt på helt suveränt.

Allt eftersom det anslöt folk bakifrån eller vi körde ikapp nån snackade en av oss sju med den om hur vi tänkt lägga upp körningen så det blev inga problem att vi pendlade mellan oss ursprungliga sju och fjorton som vi var en stund utan det var samma mjuka goa körning hela tiden.

Även på denna etapp hade man varnat för söndriga vägar på grund av alla skogsmaskiner på grund av alla stormfällda träd. Och jäklar vad det såg ut på vissa partier i skogen. Timmer överallt som väntade på transport. Men vägarna var helt ok.

Efter fem mil fick vi syn på Annika Lotterberg som stod vid sidan av vägen med cykeln i diket. Växeln hade....gått av... Inget vi kunde göra med andra ord tyvärr så vi rullade vidare. I nästa depå fick vi dock beskedet att servicebilen lyckats lösa hennes problem. Grym service!

Gårdagens pannkakor i mellandepån var på denna etapp utbytta mot syltmackor. Världsklass!

Efter nio mil började regnet droppa så smått. Klockan 14? Pyttsan! Klockan var nu strax efter 12. Ännu ett bevis på att SMHI inte är att lita på...

Med några mil kvar till mål fick Thomas punka. Eftersom den skedde i en nerförsbacke så missade en del av gänget vad som hade hänt och rullade vidare.
Det kändes nästan som ett proffslopp när servicebilen stannade till bakom oss så snart vi stannat. Det var bara att stå vid sidan om och kolla när servicemannen tog tag i allt och bytte slangen. Sista depån visade sig ligga 500 meter från platsen där puunkan skett så vi hoppades på att gänget skulle stå där och vänta på oss. Men eftersom regnet tilltagit hade dom valt att köra vidare. Så vi tog ett superkort stopp i depån och fyllde flaskorna och ryckte till sig några bullar. Jag fick visst till mitt snabbaste kissestopp också. Sen var det lite "nu jäääävlar" över körningen bland oss fyra (jag, Thomas, Elly och Fredrik från Fredrikshof) som var kvar. Tvåparskörningen blev istället lagtempokörning på ett led. För att göra saken ännu bättre öppnade sig himlen fullständigt och det fullkomligt vräkte ner regn. Nu höll vi en grym takt (i våra mått mätt i alla fall) och hoppades komma ikapp resten. Vi lyckades dock inte helt men var i mål nån minut efter de andra. Men med den avslutningen så var vi glada i alla fall. Vi hade pressat på ordentligt trots allt. Vårt snitt för dagen slutade på 28 km/h.
Väl i mål träffade vi resten av de vi kört med under dagen och alla kom fram till att vi måste köra tillsammans även på etapp 3.

Efter en god lunch/middag av Rasmus och Lisa med pasta, spenatsås med lax och en halvtimmas massage av vaderna som kändes som betong börjar vi tackla av här i rummet, så snart är det sömn som gäller så att den stackars kroppen kan få vila lite.

Imorgon väntar etapp 3 – Skåningen. 14 nya mil som ska betas av. Men alla pratar om "specialdepån" Torkels Oas där det serveras både det ena och det andra så det ser vi fram emot.


Christer