Dag 5 – Backrundan (120 km)
"Galenskap!" var ett ord som snurrade i mitt huvud inför dagens backrunda. Jag är kass på att köra i backar i normala "Göteborgs-förhållanden", dvs backar på några hundra meter. Här pratade alla om backar på alldeles för många procent i alldeles för långa längder. Men vad vore livet utan utmaningar?

Med viss känsla av nervositet cyklade vi till starten och skrev in oss. Eftersom det kändes som en rejäl portion doping hade gjort susen på den här etappen blev det till att skriva in sig som Tyler Hamilton.
Martin Johanson fanns vid starten, fast i "civila" kläder. På grund av hans halsont och huvudvärk valde han att avbryta sin M6'a. Trist.
Vädret var riktigt behagligt så det här blev första etappen som jag startade med bara cykeltröjan på överkroppen.

Vi var i princip samma gäng som tidigare etapper som rullade iväg och bestämde oss för att försöka hålla ihop. Alexandra hade fått blodad tand från sitt hastighetsrekord på förra etappen och tog tjuren vid hornen och hängde med på den avgjort hårdaste etappen på hela veckan. Även Annie och Martin Tornblad hängde med i vår grupp från start. Fredrik från Fredrikshof som var tvungen att avbryta tredje etappen på grund av knäont valde att i alla fall känna hur det kändes och hängde med. Vi fick också med oss Jonas från Ängelholm i gänget.

Fram till foten av Hallandsåsen är i princip helt platt och går rakt mot den. Så när man sitter och har åsen rakt framför sig i flera mil innan första backen är det inget annat att göra än att försöka tänka positiva tankar och snacka strunt i klungan.Vi var tio stycken i vår klunga från start men när vi kom fram till foten av åsen hade vi en svans på runt 30 cyklister. Vi valde att rotera någorlunda i täten så hck-tröjorna märktes.

Sakta, sakta närmade vi oss åsen och man märkte att alla började förbereda sig inför uppgiften. Det rotades i ryggfickorna efter en gel, man tog en sista klunk dricka och alla såg mer och mer sammanbitna ut. Men...var fanns backen?! Det visade sig att den första stigningen upp för åsen var en baggis så vi rullade in i första depån i princip samlade. När alla kommit till depån och alla fått fyllt upp med vad som behövdes rullade vi vidare mot det som Martin lovade var den första "riktiga" backen. Och....det var det. Att hålla ihop gänget var utseslutet utan alla körde i sin egna takt upp till toppen. För att pulsen inte skulle skena iväg tog de flesta av oss det riktigt lugnt. Det var bara Martin som trippade upp för backen så att man nästan trodde vi körde på platten. Där satt man med tröjan fullt uppknäppt för att inte koka över och så trippar han förbi hur lätt som helst och snackar och tar fram kameran och fotar. Tjena kompis! Sen trippade han vidare till nästa hck'are längre upp i backen och fotade vidare. Imponerande!

Efter stigningen kom det jag längtat efter mest med den här etappen – utförskörning! Om mina kilo är emot mig uppför är dom min bästa tillgång nerför. Yahoo!! 69 km/h sa cykeldatorn som max. Underbart!

Väl nere i foten samlades vi så sakta genom att vi rullade på sakta tills alla som sagt att vi skulle köra ihop var ikapp. Eftersom alla fått vila ut i nerfarten blev det tvåparskörning i bra hastighet fram till nästa stigning som var den beryktade Hasslövsbacken. Martin manade alla att ta det lugnt i början. Ett bra råd eftersom backen – precis som alla andra backar här nere verkar det som – hade en förmåga att "fortsätta efter svängen". Backen var i mina mått mätt "sjukt brant" och det var dags att ta fram alla positiva tankar man kunde hitta och kämpa vidare. Längs backen stod en del åskådare och hejade på, bland annat Anne som kört med oss på tisdagens etapp. En viss Tour de France-känsla infann sig också då man såg att folk varit ute i backen och skrivit namnen på kompisar i asfalten. Coolt! Det tog sin tid, men sen var stigning tre avklarad och man kunde andas ut en aning innan det var dags för andra depån. Fram till depån lyckades jag hetsa Thomas med mina "Allez, allez!" till den milda grad att han utstötte ett av sina vikingavrål, la in sin värsta Ulrich-växel och försvann i vad som såg ut som ett dammmoln. Raymond gjorde sitt bästa att hänga med, men jag var helt chanslös.

I depån träffade vi på Annika och Ulrika som ville hänga med i vår grupp. Efter depån kom den fem kilometer långa nerförslöpa som vi spanat in från bilen igår så vi visste att den var lång. Här hade jag lovat mig själv att hornen skulle växa, och tydligen var det fler som tänkte samma sak för vi blev fem-sex stycken som hade en "dogfight" hela vägen ner där vi låg på rullen bakom varandra och sen rushade iväg. Jäsiken va de gick! Och efter att vi killar börjat sakta ner i slutet kom Annika och Ulrika och tog seger sista biten med det som Annika kallade en "Bimbo Biker-spurt". Det låter kanske skumt, men det var i den här nedförsbacken som jag fick min högsta puls på hela rundan idag. Utför är livet!

Vi återsamlades igen på platten och körde tillsammans tills det var dags för nästa stigning. I sista depån serverades de goa syltmackorna som är rena dopingen. Mumma! Efter en kort nerförlöpa där man just börjat slappna av skulle vi upp i en 90-gradare. Och vad fanns där om inte ännu en "vägg"? I med lättaste växeln och kämpa på. Allez, allez! Belöningen kom efter en stund när vi fick en sanslös fin utsikt över Båstad och bukten utanför. Oerhört vackert!

Raymond, Fredrik och en cyklist som var snabbare än mig uppför (inte så svårt...) låg en bit framför mig när det började plana ut. Kanske dags för ännu en nerförsbacke? Så tunga växeln åkte i för att få upp farten. Och nog kom en nerförsbacken. En riktigt go en. Alla trampade på ordentligt så det gick undan ordentligt nerför. Kryp ihop, kryp ihop, kryp ihop...

Eftersom detta var den sista backen på rundan och det var nån mil helt platt hem valde vi att stanna nedanför backen och vänta in alla. När jag kollade på datorn visade den topphastigheten 76.7 km/h. Wooooo.... Plötsligt var allt slit under rundan som bortblåst. Martin rullade in med den sista ner för backen och hans mätare visade...77 km/h. Damn! Raymond klagade över att han med sin lättare vikt inte kunde komma upp i samma hastighet som mig rent fysikaliskt. Hehe, man kanske inte ska gå ner de där sista kilona i alla fall...

Åter igen var gänget samlat och vi pressade på ordentligt sista milen. Annika manade på klungan med hejarramsor och började prata om ännu en Bimbo Biker-spurt. Så när vi fick rödljus 200 meter från målet tittade alla på varandra. Ulrika frågade Raymond vad vi hade för policy för spurter i klubben. Ajaj då... det här lät farligt. Så när vi fick grönt ljus fullkomligt exploderade det och alla tokkörde de sista metrarna in i mål. Kul!

Alla i "järngänget" som körde ihop från starten var med in i mål och 12 mil och 920 höjdmeter avverkades med 27 km/h i snitt. Eftersom många av oss aldrig kört i så här långa och branta backar förut var de flesta oerhört nöjda med det resultatet. Jag kan för egen del konstatera att jag aldrig skulle fixat den här rundan lika bra på egen hand. Att ha alla att prata med och köra tillsammans med är helt suveränt! Imorgon är det dags för ännu en ganska kuperad tolvmilare ut på Bjärehalvön och de av oss som ska köra etappen kommer hålla ihop även på den etappen.

Alexandra och Martin har bjudit ner oss till Båstad ikväll så efter att ha slappat i några timmar på sängen och framför tv'n är det dags för mig, Raymond, Annika och Martin från Lygnens Venner att sätta oss i bilen för att få oss en god middag på restaurang i Båstad.

Christer


Ps. Det är mycket prat i de här rapporterna om hur det gått i vår klunga, men förhoppningsvis får vi lite rapporter vad det lider även från klubben snabbare killar och tjejer som är med här nere och fightas.