Dag 6 – Bjärerundan (120 km)
När man är 250 cyklister som cyklar tillsammans dag efter dag så blir det lite familjekänsla. Man hejar på alla cyklister man ser och lär känna fler för varje dag som går. Därför var det oerhört nedstämmande att höra att en av deltagarna på årets M6 avled efter gårdagens backrunda. Enligt informationen vi fick från arrangörerna hände olyckan på väg mellan omklädningen och campingen där han cyklade omkull så illa att hans liv inte kunde räddas. Av anledning av detta blev dagens start senarelagd en halvtimma så att de som önskade det kunde prata med det lokala kristeamet och vi deltagare kunde prata med varandra. Innan start hölls en tyst minut och vi fick eskort ut ur stan av polis. Det blev en lugnare start än vanligt och den första biten var det märkbart tyst i klungan.

Idag blev vi nio som valde att köra tillsammans – jag, Raymond, Thomas, Martin, Sandra, Anne från Lönsboda, Elly från Fredrikshof och Peter (Linnex) från Piggelin. Dessutom följde Jörgen med som hade valt att ta etappen som en "nervarvning" istället för att fightas framme i täten.

Trots att gårdagens etapp har namnet "Backetappen" var dagens höjdprofil även den respektingivande. Vi var nere i Båstad igår och kollade in Kattviksbacken. Ja...va säger man... Beroende på hur man räknar skulle åsen bestigas tre eller fyra gånger. Jisses...

Dagens transportsträcka fram till åsen var en 12 kilometer platt historia. Åter igen körde vi med berget i synfältet från start. Första backen är en väg som går parallellt med motorvägen. Brant? Ja. Lång? Ja. Jobbig? Ja. Men belöningen gjorde att kämpet uppför var värt det, för efter toppen kom vi in i samma nerförsbacke som vi körde på gårdagens etapp och dagens första dogfight nerför började. Mitt i backen passerade jag 300 mil i år på mätaren vilket firade med ett "YAHOO!!" och en ny rush. Raymond passerade 400 mil lite senare på rundan.

Med stora leenden samlades vi nere i foten av backen får några mil på platten innan det var dags att klättra upp för berget igen, denna gång i en snällare stigning. På väg ner mot Båstad körde vi ner längs den fina "Italienska vägen" som slingrar sig ner mot byn. Här fick jag och Martin köra om vår första bil (!) i nerförslöpan. Yeah!!

Sen blev det åter igen plattkörning längs kusten vid Norrvikens Trädsgårdar. Nu närmade vi oss dagens andra rejält branta stigning, Kattviksbacken. In med en gel, ner med dragkedjan på tröjan och så dricka en rejäl klunk. Det blev en rejäl inandning i serpentinsvängen som markerar starten av stigningen. Sen var det bara att hugga i och börja trippa uppåt. Men ganska snart så försvann alla möjligheter att trippa när den lättaste växeln låg i och farten minskade allt mer i takt med att lutningen ökade. Precis som på backrundan hade glada familjemedlemmar varit ute och målat hejaramsor och namn i vägbanan. Och i små klungor stod folk och tjoade vilket hjälpte till i alla fall tillfälligt att öka farten. Och mitt i backen så står Fredrik som kört med oss flera dagar men varit tvungen att avstå etappen på grund av sina knäsmärtor och skriker "kom igen!". Den jäkeln!

Svetten fullkomligt forsade ner och de förhatliga flugorna började surra runt en. Dom hade inga problem att hänga med i farten om man säger så. Och nog fasiken skulle en jäkel flyga in i munnen på mig mitt i det brantaste partiet. Bara att se glad ut och trampa på. Kattviksbacken var verkligen brutal men en sån seger när man kom upp!

Efter stigningen kom en riktigt fin nerförskörning med kanonutsikt. Men går det ner så....kommer det givetvis att gå upp snart igen. Så efter att ha passerat en gård där man hade en självserveringsvagn där man sålde grönsaker (ta vad du behöver, kolla prislistan och lägg pengarna i burken) så kom den oundvikliga backen. Fyra kilometer upp till depån. Right on. Som tur var inte speciellt brant men nog brände det i benen i alla fall. Men eftersom detta var mittdepån så visste man i alla fall att det vankades pannkakor med sylt. Det var en ny bekantskap för Jörgen som inte haft tid att stanna och avnjuta dessa godsaker i sin vanliga klunga som har för vana att köra förbi kontrollerna.

Jag blev så exalterad av att få i mig pannkakor och få ligga på gräset i solen och vila en stund att jag glömde i princip allt som man bör göra i en depå, dvs käka en bulle och en banan, stoppa en banan i fickan och fylla på flaskorna. Vilket givetvis straffade sig i längden. När det var dags att klättra upp för backen som vi buskört nerför tidigare på etappen var det bara att acceptera att tanken var tom. Jag hade helt enkelt slarvat med energiintaget. Eftersom stigningen var på gång och vi skulle samlas på toppen valde jag att slå av på takten och käkade en gel och drack det lilla vatten jag hade kvar. Men Martin och Jörgen hade saktat ner för att få med mig till backen och klungan stod och väntade vid foten. Som tur var fick jag påfyllning av en hjälpsam medlem i klungan av vätska. Sen kom jag på att jag hade en hel Mentos-rulle i bakfickan som jag mumsade i mig. Men eftersom det tar en stund innan allt gott socker ger effekt var det bara att ta sig an den fem kilometer långa, om än inte så superbranta, stigningen med fortsatt tom tank. Med kroppen skrikandes "Red alert! Achtung! Avbryt" fick jag försöka hitta en takt som jag kunde hålla och allt eftersom energin kom tillbaka så sakta ökade hastigheten så smått. Men snabbt kan jag inte säga att det gick. Sandra som tidigare i veckan lovat att hon skulle köra ifrån mig uppför åsen fick rätt för nu rullade hon förbi mig med lätta ben uppför backen. Starkt jobbat!

I depån på toppen fullkomligt kokade jag av värme så det blev en snabb nerkylning av skallen genom att öppna kranen till en av deras vattendunkar och stoppa skallen in under strålen. Underbart! Men jääääsiken va trött jag var. Jag ska aldrig glömma av att köka smått hela tiden när jag cyklar.

Martin hade utlovat returmatch utför i den branta backen som vi haft som första uppförsbacke på etappen. Men tyvärr så var det motvind så några rekordhastigheter blev det inte. Men Jörgen, Raymond, Thomas och jag pressade på ordentligt ner för backen och gjorde rejäla rusher för att försöka klå varandra. Så all tidigare trötthet var tillfälligt glömd och leendena var brett när vi bromsade in nedanför backen. Sen väntade en mil cykling på platten in till målet. Trots den kuperade banprofilen så kom vi in på 27.5 km/h.

Efter en skön dusch där tusentals irriterande småflugor skrapats bort från kroppen hade jag en massagetid bokad. Snacka om smärta när låren masserades. Det kostar helt klart på att köra såhär många dagar på raken.

Nu har kvällen avslutats med bad i hällregn av Rasmus och Lisa, middag på Mellbystrands Strandrestaurang och eftersnack på campingen där Lina, Karin, Björn och Madelene dykt upp.

Imorgon väntar vi resten av hck-gänget som ska köra sista dagens Sydhalland Runt tillsammans med resten av oss M6-deltagare.


Christer