Före starten var vi HCK'are i god tid inne på planen framför idrottshallen och väntade på att få komma in i "startfållan". De flesta av oss kom ut i första startgruppen. Det pratades om 600 - 700 personer. Jag hade ungefär 75 - 100 meter till täten och de allra första. När startskottet gick klockan 22 rusade de flesta iväg i sprinterfart. Troligen var adrenalinet upp i öronen på var och en. Första biten hade vi varit och rekat redan på  lördagen, men det var inte mycket man kände igen i mörkret. De flesta HCKare såg jag då och då men inte alla. Det var heller inte meningen att samköra. Hur det nu var i en korsning, hörde jag skrammel bakifrån. BG körde upp bredvid mig och sade att det var några som vurpat. "Har du sett Håkan?" sade han. "Nej han är där bak någonstans" sade jag. Vi saktade in och ropade på Håkan. Alla passerade i våra grupp, men ingen Håkan. Vi vände och kollade byn och dikeskanten men ingen Håkan hittades. Varken han eller någon anan. Det var bara att fortsätta i ovisshet. Senare fick vi veta att han hade stannat utan att säga till oss.

Det var några hårda backar till första depån i Mortagne au Persche dit det skulle ha varit 141 km. I verkligheten enligt min mätare 149 km. Bo-Einar hade kört ikapp oss till den depån. Sedan försvann han framför oss. Mörkerkörningen fortsatte efter 45 minuter med mat, dricka, och stämpling av kortet.
Till nästa depå skulle det vara 78 km. Det var 81 km. Mörker nästan ända fram till Villaines La Juhel dit vi kom 07.38. BG och jag körde tillsammans. Det var ganska svårt att bilda sig någon uppfattning om omgivningen i mörkret, men jag fick redan första natten klart för mig att pannlampan satt alldeles för långt fram på hjälmen. Den tryckte ner hjälmen mot glasögonen och jag var tvungen att kisa uppåt och göra en onaturlig uppåtböj med huvudet. Detta gjorde att jag fick ont i nacken redan första natten. I Viiaines tog jag av pannlampan och packade ner den i bakväskan.

Villaines la Juhel till Fougeres aviserat till 86 km (85 km) start 08.25, framme 11.33.
Från den sträckan har jag inga speciella minnen, mer än att vägarna enligt mitt tycke var bättre än jag väntat mig. Visst var visa avsnitt dåliga och gropiga men det mesta var bra. Inte alls så mycket "småvägar" som jag hade hört i förhand.

Fougeres - Tintienac 54 km (blev 58 km) kl 12.45 - 15.03.
Började få känningar av värmen. Det var i mitt tycke den varmaste dagen jag upplevt i hela mitt 63 år långa liv. Jag hade dumt nog Maxim i båda flaskorna. Skulle haft rent vatten i stora flaskan eftersom jag visste sedan gammalt att Maxim ger den mättnadskänsla som gör att man inte dricker tillräckligt. Jag försökte sova i den depån; "Siesta" och ett försök att ta igen sig en aning. Här gick våra vägar isär, BG och jag .Håkan Olsson, hade återkommit. Han och BG fortsatte tillsammans. Jag kunde inte sova i den depån varför jag fortsatte i förhoppningen att finna ett rastställe vid vägkanten.

Tintienac - Loudeac 85 km (85,8 km) 16.00 - 20.30
Jag körde fram sakta och letade efter ett lämpligt ställe där jag kunde ta en siesta. Efter 20 25 km tyckte jag mig ha hittat ett bra ställe i en dalgång. På tillbakavägen var det en extrakontroll just i den dalen. Jag fick sova c:a 1 timme efter att jag hade använt några våtservetter och bytt cykelbyxor. Vet inte om vilan var till någon nytta, men när jag fortsatte var det något lättare, men inte mycket. Innan nästa depå träffade jag BG och Håkan O, tillsammans med Viktor och några till som jag inte kommer ihåg vilka de var.
BG och de andra var ute efter vatten i en by. Viktor och jag körde vidare. Efter en tid hakade Viktor på en klunga. Själv fortsatte jag i sakta mak. I depån 20.30 gick jag först till Röda Korset och försökte få lite massage. När min tur kom till slut, fick jag önskad massage ända upp till knäna, men sen kom inhemska infödingar i första hand och de glömde bort mig. Att jag hade ont i nacken och ryggen ville de inte förstå. Till saken hör att jag inte kan någon franska och dåligt med engelska. När jag hade legat där, kanske en halv timme , fick jag frossa attacker. Jag fick en filt efter ett par förfrågningar. Jag var rädd att jag hade fått feber eftersom jag frös så mycket. Till slut gick jag därifrån utan att ha fått någon mera hjälp. Jag var vid det laget färdig att lägga av. Jag var färdig att ringa hem och meddela att jag skulle bryta och sedan cykla tillbaka de 444 km till Paris i lugn takt.
Jag hade emellertid ingen växel till telefonen varför jag gick in i matsalen för att se om jag kunde få tag i växelpengarna jag behövde. Där fick jag se Peter K. och våran cykeldoktor Kristian B. Jag gick fram till dem och sade att jag haft frossa och berättade pm mina andra besvär. Doktorn gav diagnosen vätskebrist. "Ät så mycket du kan och drick så mycket du kan och försök sova lite. Sedan kan du se om du kan fortsätta." sade han till mig.
Jag åt, sov och beställde väckning kl 03.00. Vaknade självmant (efter konstiga drömmar) cirka klockan två. Klarvaken hoppade jag upp och sade till att bädd nummer 300 är ledig.

Loudeac - Carhaix 76 km (77,5 km) 02.30 - 06.45
Sträckan är i och för sig inte lång, men när jag kommit ut ur staden var det i mitt tycke uppför hela tiden. Kolsvart, inga hus vidvägkanten. Den uppfattningen fick man inte på tillbakavägen, då jag körde samma sträcka under dagtid. Efter 15 - 20 minuter fick jag min första frossa attack. Det var bara att stanna, göra åkarbrasor och ta på sig en fjärde jacka. Därefter fanns det inget annat att göra än att spinna på igen. Efter ytterligare 15 - 20 minuter samma sak igen......
Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från den etappen mer än att den extra kontrollen var mycket välkommen för extra vila, vatten och WC besök. Till slut framkommen till Carhaix träffade jag återigen på BG. Han hade sovit i den depån.

Crahaix - Brest 83 km (85 km) 07.30 - 12.00
Startade optimistiskt med övertygelsen att detta skall jag klara även om det inte skulle ske utan plågor. Ont i nacken hade jag fått redan första natten. Nu hade jag även ont i ryggen. Cykling har tidigare varit medicin för min rygg, nu verkade det tvärt om. Detta var något nytt för mig. Det gjorde för djävligt ont!
Cyklade en bit - kanske 20 - 30 km - då Håkan O. kom ifatt mig. När han fick höra om mina besvär gav han mig några tabletter (Voltarén) Jag tog en direkt. Med ens var besvären borta!
Jag fortsatte i min snigelfart och Håkan O. med sin hårdare. När jag kom till Brest träffade jag honom igen. Han var då på väg ut när jag skulle gå och äta. Det tog ungefär en timme för att gå igenom alla procedurerna i Brest, men sedan kom värken och besvären tillbaka än värre.

Brest - Carhaix 81 km (81 km) 13.20 - 17.20
Utfarten från Brest tycktes vara mera nerför än uppför, varför det var lättare att få upp farten igen. Det var i alla fall så jag upplevde det. Men så i en rondell släppte framhjulet plötsligt. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Det var en varning. Cykeln var så belastad att man inte kan hålla den. Egentligen var det inte en racercykel utan en packåsna med all packning jag hade hängt på den. Detta hände alldeles innan de stora backarna på vägen från Brest. Kanske var det tur att det hände. Jag har inte som vana att bromsa i nedförsbackarna. När jag nådde de riktigt långa och branta backarna började min cykel att vobbla. Med den förvarning jag fått skyndade jag mig att bromsa ner farten. Maxhastighet 63,9 km/ tim. När jag senare träffade på Jean-Claude efter några kilometer sade han att han hade 75 km/tim. Inte undra på att en holländare hade åkt av i den backen. Hoppas han överlevde. Några jag pratade med och som hade varit med om att lyfta in honom i ambulansen sade att han hade varit helt livlös.
I vilket fall som helst kom jag snabbt fram till Carhaix. Oavsett att det var backigt.

Carhaix - Loudeac 76 km (77 km) 17.50 - 22.20
I Carhaix träffade jag Solveig. Hon hade varit inne i depån ett bra tag innan jag kom. Jag sade till henne att åka iväg sakta så skulle jag köra fatt henne och hålla henne sällskap. Sedan kunde vi hålla sällskap till nästa depå.
När jag ätit, druckit och vilat mig ett tag satte jag igång att börja jaga Solveig. Det var inte helt mörkt i början av etappen, men ändå gick det inte fort för mig, så det tog ett bra tag innan jag kom ikapp henne. Därefter följdes vi åt till Ludeac. Framme åt och drack vi och lade oss för att få lite sömn. Tyvärr kom vi inte överens om vilken tid vi skulle fortsätta. Jag vaknade utan väckning och stack iväg ensam utan att ha sett några bekanta ansikten i depån.

Loudeac - Tinteniac 85 km (85,5 km) 03.20 - 07.10
Det var jobbigt att köra i mörkret på natten. Inte för att jag hade dålig belysning. Pannlampan hade jag monterat på framväskan, så att den inte skulle tynga hjälmen. Ont i nacken och ryggen hade jag fortfarande, men det värsta var hälsenan i vänster fot. Jag hade redan fått förklaring av Solveig att det är vänster fot som du går av med. Då kom jag på att till och med proffsen hade samma problem i början när de började använda de nya pedalerna. Huvudet var så tomt att jag inte hade en tanke på att jag skulle släppa på pedalspänningen. Så är det när man är trött.

Tinteniac - Fougeres 54 km (58,8 km) 09.28 - 12.45
Jag kommer i efterhand inte ihåg något annat än att jag hade helvetes ont i hälsenan, nacken och ryggen och att det gick otroligt sakta framåt. Om det var i Fourgeres eller Villaines la Juhul som jag fick massage för hälen kommer jag inte ihåg. Det får jag kolla på mitt kort när jag får det tillbaka.

Fougeres - Villaines la Juhel 86 km (85 km) 13.45 - 18.40
En positiv överraskning: en km kortare än aviserat. Jag kom samman med en fransk "oldboyssextett" som de själva sade. Körde med dem största delen av sträckan. DE var inne på sin femte start. Sitt första PBP hade de kört halva, de tre följande hela och nu var de inne på sitt femte. De körde lugnt och sansat uppför i backarna. Inga problem att hänga med dem. Vi tog gemensamma raster på deras givna platser. Det var en upplevelse att komma i kontakt med dem. Min engelska var på ungefär samma nivå som deras. annars var tröttheten och krämporna "normala", d.v.s. lika djävliga. Våra vägar skildes i Villaines eftersom de hade följebil som de gick in i och åt i, när jag rullade in i depån.

Villa la Juhel - Mortagne au Perch 78 km (81 km) 20.00 - 03.10
Det stod klart för mig att jag så snabbt som möjligt måste lätta på innehållet i mina ryggfickor och koppla belysningen ordentligt. Efter en timmes körning stannade jag för mina behov. Ute på åkern där detta skedde, träffade jag plötsligt på en engelsman som höll på att plocka ihop sitt tält. Vi bytte några ord. Jag fixade till så att min 10 watts halogenpannlampa satt på styret. framväskan hade jag redan tidigare på dagen skickat hem per post, i ett litet samhälle längs vägen. Aldrig mer framväska på en racercykel tyckte jag då.
Efter pausen och efter att ha cyklat en bit, kom jag i kontakt med en amerikanare. Jag frågade honom om han hade några smala stripes, så att jag fick fast min lampa ordentligt. Sedan frågade jag några åskådare som stod och hejade på oss PBPare. De hade inte heller. Men hör och häpna, efter en stund kom amerikanaren tillbaka och gav mig två stycken stripes, som han hade fått av sin kompis. Detta hände just innan en rejäl uppförsbacke. han hade trampat den en gång extra bara för mig.
Detta var sista nattkörningen som jag hade framför mig. När mörkret kom vid 22-tiden var jag fallfärdig, trött och sömnig. Jag visste att jag var en trafikfara så det var dags att sova. Med en gång!
Kom till en större by vars namn jag inte kommer ihåg. Där fanns ett hotell. Ägaren stod på utsidan och hejade på cyklisterna. Han pratade bättre engelska än jag så det gick att kommunicera. Jag fick ett rum och han skulle väcka mig så att jag skulle sitta på cykeln igen klockan 24. Det var bara knappa två timmar, men resan gick mycket bättre eftersömnen.
Den natten körde jag hela tiden med dubbel belysning. När morgonen kom slängde jag batterierna - 6*R20 på cirka 810 gram. Jag vet inte om det var så värst ekologiskt gjort men cykeln kändes mycket lättare därefter.
Detta avsnitt av banan hade jag kört i mörker även på utvägen, så jag har ingen riktig uppfattning om hur naturen såg ut längs vägen. Men det var många backar som gjorde att jag hela tiden letade efter en lägre växel som jag inte hade.

Mortagne au Perch - Nogent le Roi 84 km (84 km) 04.45 - 09.40
Det var under denna etapp som lampan blev överflödig. Minnesbilderna passade in på fel ställe. Jag hade fortfarande något otroligt ont i nacke, rygg och vänster hälsena, men hade beslutat mig för att komma i tid till mål, oavsett vad som hände under sista biten. Därför körde jag med min starka halogenlampa på hela tiden, för att inte behöva bromsa i nedförsbackarna. Vid ankomsten till le Roi mötte jag allra först Rolf B. som sade till mig att nu är det inte någon brådska längre för alla har en timme extra tid. Efter maten en kvarts sömn mot bordet och sedan upp på cykeln igen.

Nogent le Roi - Mål 57 km (68,6 km) 10.30 - 15.20
När jag började sista etappen var jag medveten om att jag skulle klara tiden. Jag körde också vägen vi rekat under lördagen innan start. Jag körde i lugnt tempo, men när jag var nästan framme small det i bakdäcket. Det var bara att ta det lilla lugna och byta både däck och slang i stekande värme och utan någon skugga ens i närheten. Åter lade jag märke till amerikanarnas hjälpsamhet. De flesta frågade om de kunde hjälpa till. varje gång man stannat vi vägkanten, frågade de om man behövde hjälp.
när jag sent om sider kom i mål och hörde flera kompisar ropa "Heja Leo!" kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade klarat det fast jag gjort så många fel och var slut! Jag tror att det till sist var SISU som gjorde att det ändå, trots allt, ändå gick.

Sammandrag
Till sist vill jag bara säga att banan var verkligen utmärkt pilad. Jag hade inga problem alls att följa vägen. Skulle jag vara 2-3 år yngre skulle jag göra om det om fyra år. Vad skulle jag då göra annorlunda? Inte belasta cykeln med sådant som går att köpa. Pengar väger inte så mycket. Till exempel skulle jag inte ta med mig:

• kilovis med Maxim

• onödiga verktyg

• onödiga kläder

• onödig framväska

Jag skulle även inte ha någon pannlampa som tynger ner hjälmen, mindre batterier, en flaska rent vatten eller en Camelback och jag skulle lossa på pedalerna istället för att skruva åt dem. Dessutom skulle jag ta det ännu lugnare i början, fastän jag tyckte att jag tog det lugnt.
Det får vara mina råd till de som skall ge sig i kast med PBP nästa gång. För mig var detta första och sista gången.

Jag tackar alla som gett mig goda råd och alla möten innan loppet som hållits av Hisingens Cykelklubb. Alla som sagt vad man skulle göra och inte göra.