Västkuskarnas Flèche Nordique

Pingsthelgen	10-11 maj 2008
Deltagare	Tony Bergquist
	Bror Nilsson
	Mogens Bove
	Thomas Westlund, sjuk
Körsträcka	398 (+2) km

Först hade vi lite strul med att bestämma oss för rutt och startpunkt. Sedan hade Tony givit ett utomordentligt starkt formbesked i år och detta hade även uppfattats av andra lag som därför hade försökt locka över denna draghäst från vår grupp.

Nu ville det sig inte bättre än att Thomas som hade lagt en bra rutt för oss skulle opereras på en av de mest viktiga kontaktpunkterna mot cykeln och doktorn tyckte att 400km på cykel med uppsprättat underrede inte var särskilt lämpligt. Synd – för Thomas var den som fick ta tag i upplägget av rutten – som sedan färdigställdes med hjälp av BeGe.

Thomas’ förhinder gjorde att Tony – möjligen efter uppmaning av BeGe? – tog sitt ansvar och var lojal mot denna lilla 3 – manna grupp.  Jag frågade lite i min omgivning om hur dom trodde Brors form var i år – jag misstänkte att han – som jag - inte heller fått cyklad så mycket men som Appelgren sa: ”Bror är gammal fallskärmsjägare, räkna aldrig bort honom”. Jag visste således att jag skulle bli den svagaste länken i denna 3 manna kedje – men tröstade mig med att dom andra ju faktiskt var beroende av att få mig med runt för att bli godkända.

Kl. 10.00 gick starten. Hade förberett cykeln hela kvällen och t.o.m. pumpat rätt däcktryck men just när jag skulle hoppa på ser jag att framhjulet är platt. Bror slet av däck och slang medan jag hittade en ny i garaget och på 2 minuter var det klart att åka. Full fart mot Lilla Edet! Bror som är en duktig orienterare hade hittat en särskilt smart väg som jag konstigt nog aldrig hade kört och snart förstod jag varför. Den gick över fjället som inte bara är extremt kuperad utan även fyllt med vargar och dessutom ett par mils grusväg. Jag brukar bära cykeln över grus - men inte när det rör sig om 2 mil. Det var bara att trampa på som skam och få detta undanstökat, Jag var tyst och sammanbiten. Vi klarade oss utan punktering.

Från Lilla Edet kan man säga att gruppen låg väl samlad och vi växeldrog med Tony på ett bra sätt upp längs Göta älv innan vi svängde in mot Sollebrunn som var första stämpling. Där passade vi på att ta en korv med hemmalagad mos på Din-X macken och träffade en cykelintresserad som kände till HCK och PBP. Därifrån körde vi på trevliga småvägar upp mot Nossebro, Grästorp, örslösa och vidare upp mot Vänern och Lidköping där vi stämplade och åt på en uteservering, vid torget, som var aningen långsam och dyr. Tony pratade i mobil när han inte svalde sin löksoppa.

Nåja, man kan bli lite trött av att höra på mobilen där medhörningen inte kan stängas av - men Tony är ju en bra kille som sköter väl om sina barn och sin firma och har en förfärlig energi så det må vara hänt. Hur roligt är det t.ex. att cykla med mig som ibland är tyst som graven?  Nåja vi får faktiskt lov att vara lite olika – det är också en intressant sida med cyklingen.

Sedan bar det av mot Kinnekulle där jag hade lite svårt att hänge med Tony i uppförsbackarna (jag hade ju bett om en rutt som var kort och platt) men sedan kom en otrolig utförslöpa ner mot Hällekis och en vacker rutt längs strandlinjen mot Mariestad.

Från Mariestad till Töreboda där jag vill minnas att vi åt korv och mos igen och utanför fiket drog vi på oss lösdelarna inför kvällen. I Karlsborg åkte även GoreTex jackan på och på vägen mot Skövde såg vi både rådjur och en grävling som sprang bredvid oss och sedan korsade vägen strax framför mitt framhjul. Nu var det natt och vi blev omkörda av först en och sedan ytterliggare en ambulans med blåljus och plötsligt kom det från vänster, från Hjo-hållet, en aldrig sinande kö av upphottade bilar med förfärliga ljud och illaluktande rök ur avgasrören och fyllda med gapande ungdomar. Dom drog på ganska hårt och tycktes på ngt sätt ligga på rulle med bara några cm mellan kofångarna men efter min mening som cyklist var 100 bilar ingen lämplig grupp och man skulle behöva träna bättre på att hålla jämn fart om syftet var att spara energi.

Nåja kanske var jag lite avundsjuk då jag själv vid denna tiden efter dryga 30 mil inte hade så många hästkrafter kvar. Plötsligt stannade denna bilkö så vi sakta kunde köra om allihop igen vilket först kändes lite roligt. Men så fick vi se massor med blåljus och blev stoppade av polisen som frågade: är det ett cykellopp eller va är det frågan om? Han tvekade lite men bestämde sig för att INTE släppa igenom oss men var snäll nog att anvisa en grusväg som gick runt olycksplatsen. Vi såg en upp och nervänd bil och en annan helt hoptryckt, en helikopter på åkern och massor med blåljus.

Vi kom till Skövde före de flesta av bilarna och Bror hittade lätt IOGT-NTO-villan där vi viskande blev mottagna av BeGe med mat i köket och sedan anvisade ett rum att sova i. Efter ett par timmar upp igen och upp för en enorm seg backa mot Skara. Sedan vänster vid Varnhem och ner på västsidan av Billingen mot Hornborgasjön där vi såg en trana komma glidande i luften över våra hjälmar. Annors låg sydvästvinden på rätt hårt och det var tungt att dra. I Falköping kom vi för tidigt till MacDonalds som först öppnade kl. 08 men träffade där en dansk grupp som satt och huttrade i morgonkylan. Danskarna var snabbast på att äta för dom skulle ju hinna med en cigarett innan sista etappen. Vi kom i väg en bit efter danskarna som vi hade ögonkontakt med och som det kändes som Tony gärna hade kört om. Vi skulle emellertid svänga av mot vänster och ta en mindre väg men då det visade sig vara en grusväg ropade vi in Bror som hade fått upp farten. Vi skrek STOPP så högt att han tvärnitade på framhjulet och fick skinnet på ena armen avskrapat i fallet. Det var bara till att cykla tillbaka och ta samma väg som danskarna som vi nu hade tappat.

Billinge backen fick jag känna på för första gången. Bror klarade sig upp men Tony och jag fick trots glada HCK tillrop stiga av en bit från toppen. Trevligt att komma fram och träffa gamla bekanta och middagen var nog god men jag vågade inte äta upp då det kändes som jag inte kunde lita på åt vilket håll magen hade tänkt sig transportera maten och jag tyckte restaurangen var för fin för att riskera ett sådant bakslag. Detta visar bara att jag hade gått över min förmåga och att man inte kan leva på gamla meriter – inte ens franska såna.

Jag tycker vi cyklade fint tillsammans och bara 2 gångar fick jag be Tony ta det lite mjukt uppför – men det kan ju vara roligt att det är ombytta roller mot 100-milaren i örebro förra året.

Tack till Ulf Sandberg för ett trevligt arrangemang, till Thomas för en bra rutt, till BeGe som fanns med i bakgrunden och givetvis till Tony och Bror som visade god sammanhållning och hänsynsfull cykling. 

För Västkuskarna

Mogens