Vilken känsla att vakna i morse, dra upp persiennerna och se att gårdagens dimma skingrats och att cykelvädret var PERFEKT! Att vägarna borstats gjorde ju inte saken sämre, utan allt tydde på att påskhelgens inledande runda skulle bli en ren njutning.

Om det inte varit för allt tjat från Rasmus sida om att nu var det minsann dags att cykla med "snabba gruppen", vill säga... Valde att förtränga detta in i det längsta, men väl vid Statoil var det så dags för gruppindelning och en potentiellt snabb grupp utkristalliserade sig. Suzannes ord om den usla disciplinen i snabba gruppen gjorde att det kändes ännu läskigare, men jag svalde nervositeten och vi gittade iväg.

Till en början var vi tolv cyklister, men en släppte snart och väntade in mellangruppen istället, och så var vi bara elva... Nu följde en ryckig och osammanhängande körning med diverse smärre felkörningar, försök till tvåparskörning, eftersläntrare och ryckare. Efter någon mil insåg vi att detta aldrig skulle funka, så vi samlade ihop gruppen och tog ett allvarligt snack. Efter snacket funkade det lite bättre, vi lyckades hålla ihop klungan hyfsat och körde tvåparskörning, om än inte helt perfekt sådan.

Sedan blev det dags för en liten paus och då – ve och fasa – mellangruppen hann ikapp! Ryckarna i vår grupp fick något stirrigt i blicken och vips satte vi av, vissa av oss i en rasande fart. Men en cyklist från mellangruppen fick vi iallafall med oss. Rätt snart splittrades vår lilla klunga och vi släppte iväg de stirriga och kvar fanns då sex cyklister, en ganska lagom liten grupp. Även här fanns det dock vissa ojämnheter och två av de tappra släppte taget. Vi fyra kvarvarande lyckades skippa förlängningen helt och körde istället i full fart mot Mölnlycke. Med bara fyra i gruppen och vinden i ryggen skruvades tempot upp en smula och vi var alla en aning matta när vi till slut susade ner mot Mölndal. Tre av oss fortsatte mot nya höjder (Kortedala) medan en stannade vid Cykelspecialisten. Pust! Spagettin vid hemkomsten smakade helt klart lite extra bra!

Lite synd var det att snabba gruppen splittrades upp så pass mycket. Det optimala (enligt mig) vore mindre grupper på kanske åtta till tio cyklister som kan hålla ett jämnt tempo, som passar alla i gruppen, hela vägen. Men det kanske ger sig så småningom, när säsongen kommit igång på allvar och vi cyklat ett antal rundor ihop?

/Lisa (en behagligt matt sådan...)