Magnus, Inger, Jesper, Thomas och Janne på ett av dagens ”kartkollarstopp”

Träningslägrets andra dag

När man vaknade upp till träningslägrets andra dag var det inte utan att man tänkte på Lena Philipssons text: ”Ont det gör ont, men det går. Jag har trampat rätt så länge, jag börjar bli van...”
Under fukosten verkade alla kunna rapportera in åtminstone nån kroppsdel som kändes av. Av nån anledning verkade bakändan vara i majoritet...

Vi fick lyxen att ha en följebil som Tony till en början körde eftersom hans fru skulle köra sin premiärtur under första delen av rundan.

Dagens tur gick till en början ner mot Sjöbo, där en del skulle fortsätta ner mot Ystad medan den som valt att köra den kortare rundan skulle vända uppåt mot Tollarp igen. Eftersom Daniel inte kände sig på topp valde han att stå över dagens runda.

Under utcyklingen förevisades vi åter igen entusiastiskt av Bege. Dagens ornitologiska kunskap var att gladan är den enda rovfågeln med delad stjärt, varpå flera av dessa magnifika fåglar siktades. Redan efter några kilometer siktades första backen, inte mycket uppvärmning här inte.

Åter igen visade Skånes väder från sin bästa sida med skön värme och fint väder. Den vind som blåste tänkte vi inte speciellt mycket på eftersom vi hade den i ryggen. Utanför Hörby blev det en kort paus där vi bland annat fick reda på att TV-masten var Europas högsta byggnadsverk då den byggdes på 50-talet.

Fredrik och Olavi hade planerat att köra den stora rundan på 18 mil. Så med orden ”herre gud, kör vi långsammare än så här kommer snart en kärring och kör om oss” drog Olavi iväg från resten av gänget, tätt följd av Fredrik.

De av Suzanne omtalade hornen i pannan hade lyst med sin frånvaro under rundan, men när den kilometerlånga allén ner till ett kloster dök upp så var det bara att jubla högt! Spikrak väg i minst en kilometer med en asfalt så ny att man nästan kunde se vägbeläggningsmaskinerna rulla bort runt kröken. Yahoo!!! Till en början gick allt lugnt till men så snart Martin började trampa på så blev det en veritabel hornexplosion. Nu jääääklar!!! En sån backe!!

Strax innan Sjöbo valde Bege att vända hemåt eftersom han lovat hjälpa sina föräldrar med sin flytt. Vi övriga cyklade in till byn där en pizzeria intogs. 2000 nytankade kalorier senare var det dags att börja vända hemåt så sakta. Här valde dock Annie att hoppa av rundan eftersom Daniel var på väg ner till Sjöbo i bil.

Ganska snart insåg vi hur skönt vi haft det på nervägen. Den sköna vind som vi börjat ta för givet på nervägen övergick nu till att bli en rejäl mot- och kantvind. Stundtals var det till och med svårt att dricka vatten eftersom kastvindarna tog tag i cykeln. Men det var bara att bita ihop och fortsätta plöja sig fram mot vinden.

Någon mil utanför Sjöbo inträffade lägrets första, och enda vurpa, då Kent åkte i gatan efter lite oro i klungan. Trots ett hål på byxorna och skrapat knä kunde han dock fortsätta. Den kraftiga vinden gjorde att den sandiga jorden på åkrarna yrde runt. Jag kan meddela att den skånska sanden inte smakar nåt vidare.

Eftersom det skånska vägnätet är stort och vi nu blivit utan vån inhemska skåning Bege blev det en hel del orienteringsstopp. Men sakta men säkert arbetade vi oss igenom vägnätet mot Tollarp. Några mil innan målet blev det en delning. Martin hävdade med bestämdhet att vi skulle åt vänster i korsningen, andra att vi skulle åt höger. Vi blev fem som valde vänsteralternativet. Ganska snart konstaterade vi att denna sträcka skulle leda fram till gårdagens grymma nerförsbacke. Eftersom vi nu kände igen oss från dagen innan kunde vi lägga kartläsandet åt sidan en aning och istället koncentrera oss på den kommande nerförslöpan. Frågan var om vi skulle kunna toppa gårdagens toppnotering. Tveksamt med tanke på den starka motvinden. Men när en glassbil körde om oss precis i början av backen såg det ljus ut. Den grymma paceningen som en lastbil ger var för bra för att slarvas bort, så med en inslängd tyngsta växel var det bara att trampa på så mycket benen förmådde. Men nej, Jespers rekord från dagen innan förblev ohotat. Men vad gör det när man anlände i botten av backen med ett stooooort leende på läpparna?

Efter många mils motvind var vi mäkta nöjda när vi fick medvind den sista biten in till Tollarp. Underbart att vara hemma igen. Datorerna visade på strax under 12 mils cykling. Lite kortare än de 14 som var planerade men vi kände oss ändå riktigt nöjda. De som valde höger i korsningen tidigare under dagen kom upp i strax över 13 mil.

Efter dagens middag blev det dags för kvällsfika. Dagens kock blev Martin som ordnade med korv och bröd som grillades över kol – snabbt omdöpt till sitt rätta cykelnamn: karbon.

En härlig cykeldag är nu till sin ända och det som känns mest är det samma, dvs min ända. Imorgon är det dags igen!

Chriser