Morgonen efter. Jag vaknar vid åtta och försöker lokalisera kroppens olika smärtpunkter. Skavsår på skinkorna. Otroligt trött i låren. Träningsvärk i övre vadmuskeln. Svullna ögon. Och en stor hunger förstås. Minns hur vi kom hem igår kväll och stöp i säng, efter att först nästan ha somnat i badet och sedan lutad mot köksspisen under ett försök att stretcha lårets baksida... Ja, man var inte så lite trött efter gårdagens brevetlopp vill jag lova!

Allt började med att klockan ringde vid fem. En rejäl frukost intogs och Rasmus och jag satte av mot Järnbrottsmotet, fullpackade med Runekakor och extraslangar. Vid Preem väntade tolv (om jag räknat rätt...) tappra "brevetryttare", varav tre gästcyklister från Fredrikshof och två unga cyklister på tandem. Olavi hade en rejäl belysing och de unga tandemcyklisterna frågade skämtsamt hur länge han egentligen tänkt vara ute. Olavi replikerade lugnt:
- Jag behövde lysena när jag for hemifrån. Det var kolmörkt halv tre imorse.
Det visade sig att Olavi hade cyklat tolv mil till starten och hade lika långt hem efter loppet... Distanscykling fick plötsligt en ny innebörd.

Så for vi iväg mot Fjärås med våra stämpelkort. Rätt snart stack fyra cyklister iväg, däribland tandemcyklisterna. Vi övriga höll ihop på de morgonsoliga vägarna mot Fjärås, där vi fick våra signaturer på bageriet (och tillika lite skaffning...). Efter Fjärås blev det så att Fredikshofarna cyklade för sig, jämnt och stabilt, medan HCK:arna for fram i ett något ryckigare tempo då vissa var väldigt pigga i uppförsbackarna så här i början av loppet... Vi gjorde även talrika stopp då olika blåsor behövde tömmas och det telefonerades flitigt då Tony ville hållla tät kontakt med sin stora familj. Vid stämpling och vattenpåfyllning på en mack i Borås kom den första (just det!) hagelskuren. Vi väntade ut den innan vi for vidare mot Dannike, där det var stämpeldags igen. Här anslöt även Anna, som var ute på tärningsläger inför Ironman i Brasilien och tyckte att det skulle sitta fint med lite cykling en dag som denna. Dagens andra hagelskur kom och vi prisade BeGe som ordnat det så fint med skurar vid stoppen...

I Svenljunga stannade vi (blöta efter en rejäl skur) för lunch på diverse näringsställen (matpreferenserna varierade); Rasmus och jag tog en macka tillsammans med Jan-Olof från Uppsala, som hade en mycket fin Rivendellcykel med tillhörande klassisk cykeltröja i ull. Jan-Olof hängde efter Svenljunga på vår grupp för den fortsatta cyklingen mot ƒtran och Varberg.

Strax utanför Svenljunga råkade vi ut för ett litet haveri. Janne åkte rakt ner i ett potthål, flaskan hoppade ur stället och klämdes mellan kedja och hjul och som om det inte var nog fick han dessutom punktering. Punkan lagades, men precis när vi skulle fara iväg igen utbrast Janne:
- Punka fram också!!!
Det blev till att stanna lite till... Men solen lyste så det gjorde inte så mycket med en liten paus. På denna sträcka hade vi annars tidvis ganska stark kantvind och vi fick kämpa på en hel del. Positivt var att den tidigare ryckigheten mattats (trötthet?) och vi kunde hålla ett relativt jämnt tempo. Anna följde med oss till Östra Frölunda, där hon svängde tillbaka mot sitt läger och vi andra fortsatte till Ätran. Vi stämplade hos en imponerad keramiker, bet ihop, tog en fika på en mack (sockerbehovet började nu bli stort...), bet ihop igen och kastade oss ut i den raka motvinden mot Varberg. Sakta men säkert avancerade vi, klungan var ibland hotad men vi lyckades hålla ihop fram till strax efter Varberg. Här överfölls vi av en överjävlig hagelskur som smattrade mot våra stackars ansikten och fick oss att huka oss i sadlarna. När haglet upphört upptäckte vi att vi tappat Janne, BeGe och Jan-Olof, vilka ryktet sade hade sökt skydd i en busskur. Vi började dock se målet hägra, så vi fortsatte framåt i decimerad trupp. Efter hagel kom sol, och vägen från Varberg var så fin i kvällssolen, med en mycket dramatisk himmel ovanför oss och en behaglig vind snett bakifrån.

Vid en mack strax före ?sa ville halva sällskapet rasta, men Rasmus och jag fortsatte hemåt. Vi hanns snart upp av Olavi som sedan gjorde oss sällskap (mestadels) genom det varierande vädret. Olavi underhöll oss med allehanda skräckinjagande historier från PBP och verkade på det hela taget oförskämt pigg för att redan ha cyklat fyrtio mil...

Vi hann faktiskt tillbaka till Järnbrottsmotet innan det mörknat och kunde där pusta ut med lite maskinmos. Fick höra att tre cyklister hittills lämnat in sina stämpelkort och när vi stod utanför och fipplade med lysena inför hemfärden mötte vi två Fredrikshofare som även de såg ganska möra ut. På väg hem genom Mölndal mötte vi BeGe och Janne, som åtnjutit ännu en punktering. Sedan var det bara att cykla hem genom lördagskvällen, guida Olavi ut till Marieholmsbron, kämpa sig uppför Kortedalabacken och sedan... ja, ni vet.