|
WOW! Det var ju helt annorlunda än jag föreställt mig!!!
Inte kändes det otryggt eller farligt, och det var inte alls svårt heller!
Jag satsade stenhårt på att hålla mig inom ungefär en hjuldiameter från cykeln framför, och jag tyckte det gick riktigt bra.
Att man slapp mycket av luftmotståndet märkte jag inte förrän det blev min tur att ligga i främsta ledet. Helt plötsligt fanns det fartvind igen...
Vi hann trampa iväg utan att få instruktioner om signaler, så när enstaka medcyklister började vinka, så fattade jag ingenting... Muttrade mest "Va' nu?" för mig själv...
Efter nån halvkilometer stoppade vi, och Thomas förklarade den biten också. Och sen signalerades det friskt! ... tills efter Lindome, ungefär. Där försvann signaleringen helt, vilket min ändalykt inte uppskattade... Grop efter grop efter grop... Tur att man har 36-ekrade däck!
Jag hade heller inte trott att det skulle göra så stor skillnad att köra i grupp. Men när vi kom tillbaks till Cykelspec insåg jag att jag blev grymt mycket tröttare av drygt 12 km från Hisingen till Cykelspec, än hela rundan i grupp på totalt 52 km, vid nästan exakt samma hastighet!
De dryga fem milen kändes knappt. Nu begriper jag hur ni klarar att cykla era långa rundor!
Det där med att hålla samma hastighet när man tar över tätledet, är inte så enkelt. Det är en sak att hålla en jämn hastighet på platt mark, men när det svänger och går uppför eller nerför, då blir det inte lika enkelt att lyckas hålla sig på samma "ansträngningsnivå". Det är ju inget man ser på cykeldatorn, liksom...
För jag känner mig lite träffad när det gäller det där med att öka tempot i täten...
Fantastiskt kul var det, i alla fall, och kanelbullarna på slutet var toppen!
Tack alla medcyklister! Nu ska jag alldeles strax betala medlemsavgiften och gå med!
Rasmus
|
