December 2006. Text av Christian Behre

Och vad vill han nu då!? Den där snubben, som för några år sedan aldrig kunde hålla sig lugn i uppförsbackarna. Alltid var klungan splittrad i småbitar på backens krön. Man kunde höra lårmuskler skrika av syreskuld, lungor kippa efter andan, hjärtan banka mot cykelramar, tungor svära av trötthet. Men HAN den dj-n lyssnade aldrig! Han hade flytt den svettigt osande svaveldimman, som stod över pärlbandet av cyklister.

”Lika bra att bli av med honom, så vi kan rulla vidare i njutbart tempo”, var nog den första rediga tanken i mångas huvuden, när andan återfåtts. För att ett par minuter senare bytas mot ”O, nej! Där står han igen!”

Någon kilometer efter backen hade adrenalinet runnit av mig. Som den goda (?) kamrat jag var hade jag stannat för att vänta in Er, så att vi kunde ha trevligt tillsammans igen. Blodet rann åter sakta i mina ådror, andhämtningen var nästan sensuellt lugn och för varje pulsslag sköljde en våg av njutbara endorfiner genom min kropp och uppfyllde mig av ett lyckorus.

Aldrig kände jag skadeglädje av att se Er spottande och frustande – eller snarare muntorra och sörplande vatten och sportdryck – när Ni dök upp igen. Men jag såg inte heller Era glasartade blickar eller lyssnade på Era böner om ett behagligare tempo. Som den egocentrerade randonneur jag var, trodde jag att alla njöt av träningen på liknande sätt, bara att Ni inte var lika bra tränade och inte orkade hålla samma tempo. Jag förstod inte heller att vissa hade cyklingen som en del i ett harmoniskt levnadssätt och inte som en ständigt målinriktad strävan. Jag såg inte att Du behövde ha en fristad från Dina relationsproblem; att Du var dödligt less på jobbet; att Du försökte finna en lösning på Ditt missbruk; att Du var vilsen i livet. Att bara trivas i gemenskapen och få lite träning på köpet var inget alternativ för mig. Jag drevs av den dagliga njutningen av att må bra, att bli bättre, att prestera. Uppnå mål och övervinna motgångar var kryddan på moset.

Efter Paris-Brest-Paris 2003 var planeringen någon månads återhämtning och sedan att varva upp igen . Jag var övertygad om att kunna fortsätta utvecklingen som långdistanscyklist åtminstone fram till 50 års ålder. Jag var då 43 år. Men jag mäktade inte med att gå igång igen. Efter att ha lagt 20 tim/vecka på träning och kanske lika mycket på planering, cykelvård, extra måltider, mera sömn etc., blev då allt mer tid tillgänglig för annat. Jag har en t-shirt från 1980-talet med texten ”Life is just killing time between workouts” och det var just ”Life” som jag fick mer tid till. Jag hade ju (fortfarande) en familj som uppskattade min närvaro – när jag inte var endorfinabstinent. Vid sådana tillfällen föredrog de att jag gav mig av hemifrån minst tre timmar. Det inträffade nästan varje dag… Jag såg nu en utmaning i att klara av att leva ett normalt liv. Det tog mig nio månader att bli fri från endorfinberoendet. I maj 2004 förklarade jag mig frisk.

Under två år levde jag harmoniskt. På jobbet var duktig, produktiv, empatisk. Hemma fanns jag till hands för att handla, laga mat, bygga på huset, skjutsa till träning, gå på bio, slappa vid TV:n, tjata om läxor, vara i vägen, vara tjurig, vara glad – tid som jag förut lade ute på ödsliga landsvägar. Jag tränade när andan föll på, kanske en gång var fjortonde dag; löpning ibland, in-lines då och då. En gång tog jag också ut cykeln och rullade med HCK-gänget. Det var sensommaren 2005. På utvägen till Rävlanda fick jag skjuts av en del känslor som jag kände igen; farten, lantluften, snacket i klungan. Jag blev dock oväntat illa berörd av uppmuntrande tillrop som ”Va kul att Du gjort come-back!” Välkommen tillbaka!” Jag var inte ute efter come-back. Jag var en helt annan cyklist än förut. Kände snart att jag inte njöt som förr och när backarna upp mot Ubbhult sög musten ur mig, var det inte roligt längre. När jag hemma upptäckte att jag haft en pyspunka på bakdäcket, som bidragit till att det gick så trögt, blev jag inte lättad. Förr kände jag min kropp så perfekt att jag förstod om bromsen låg på eller luften gick ur däcken. Nu var kroppen som en fullständig främling för mig!

Ingen mer cykling det året. Fortlöpande förundrades jag över att jag hela tiden blev i sämre fysisk form. Trodde att jag skulle ha nått botten för länge sedan. Å ena sidan kändes det bra att jag måste ha varit väldigt bra tränad. Å andra sidan var det bedrövligt att tillåta sig att fördärva något så bra!

Sommaren 2006 försökte jag att ta mig i kragen och åtminstone bromsa upp förfallet. Efter någon vecka var mina dagliga promenader tämligen raska. Det stora problemet var dock inte fysiken. Jag tyckte att det var så fruktansvärt tråkigt att anstränga mig. Lurade mig genom att läsa spännande böcker under mina promenader. När hösten kom stoppade mörkret det bedrägeriet. Visst, det finns talböcker, mp3, hypnos och utomjordiska krafter, men för att träna på hög nivå måste jag finna glädjen i just träningen. Men hallå! Vem sade något om ”att träna på hög nivå”? Jo visst, jag insåg att jag hade hört henne igen, skogsrået i Brest! 1 nov brukade jag börja försäsongsträningen och skulle jag med till Paris 2007, kände jag att tåget gick då. Cykeln luftades för tredje och fjärde gången under 2006, två fem-milare. Efter 15 min hade jag en njutbar flash-back från PBP 2003. Efter 30 min sprutade mjölksyran och halva Mölndals Kråka var kvar. Efter 45 min hade jag fortfarande inte återhämtat mig och desillusionens flor sänkte sig över hjälmen. Efter 60 min var jag fullständigt less. Resten av resan var enbart en plåga. Men rösten från Bretagne tystnade inte, så jag var tvungen att göra ytterligare ett försök. Om jag tränar så kort tid att jag inte hinner bli uttråkad, men istället gör det så ofta att jag ändå får en konditions-höjande effekt, då kanske… Således började jag att springa 3-4 km, ibland både morgon och kväll. Jo, kroppen höll och faktiskt blev löpsteget lättare andra veckan. Jag kände aldrig någon njutning, men heller inte någon direkt plåga. Tyckte bara att det var tråkigt.

Så hände något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag blev skvatt galen! Känslolivet löpte amok. Ena stunden var jag lugn och sansad, nästa var jag irriterad och nedstämd. Dagen därpå kunde jag känna en ständig oro som under dagens lopp växte till en svårkontrollerad ångest och vanmakt. På joggingturen hem från Frölunda Torg släppte det oftast. Några gånger återkom symtomen fram på kvällen och då kunde det gå ut över min familj eller min sömn. Jag drog slutsatsen att jag hade väckt mitt drogberoende. Första nu förstod jag innebörden av uttrycket tränings-narkoman. Kroppen hade fått smak på endorfiner igen – och SKREK efter dem! Dosen mina kort-pass alstrade var dock alltför låg för att framkalla vällust. Dessutom saknade jag motivation att träna över huvud taget. Det fanns bara ett beslut att fatta: SLUTA träna!

Nu är jag tillbaka i ett mer saktmodigt liv under en grå-varm advent. En och annan ljusglimt i tillvaron och en del tråkigheter, men aldrig lyckoruset av den dagliga träningen. Men jag måste vara på min vakt för La sirèn de bois, för henne vet jag att jag inte kan värja mig mot. Jag försöker att inte lyssna…och jag måste undvika tillfällen då hon tillåts att höja sin sköna stämma. Det innebär sannolikt att jag inte heller denna säsong kommer att deltaga i några klubbaktiviteter. Jag saknar gemenskapen, men jag hoppas att Ni förstår.

Christian Behre, dec 2006

Arkiv