av Viktor Recina
Vi stormar ner mot första kontrollen.Efter 20-milaren den 16 Mars 2002 med klättringen upp till Mt Baldy var det dags att hitta nya utmaningar. Att försöka sig på 30-milaren en knappt månad senare var en naturlig fortsättning på den inslagna vägen. Jag var dock lite nervös för att cykla bort mig bland alla korsningar som finns i Los Angeles om jag skulle bli avhängd. Efter en titt på kartan visade det sig att 30-milaren huvudsakligen gick i glest bebyggda trakter från starten i Santa Monica upp i Santa Monica Mountains samt norröver mot Ventura och inåt land igen mot Ojai, Santa Paula och Simi Valley för att åter vända tillbaka mot Santa Monica. Det skulle nog gå bra att hitta runt. Jag var också lite nervös för all klättring. Planet Ultras hemsida talade om över 12 000 fot (4000 meter) ackumulerad höjdförflyttning vilket var mer än på 20-milaren. Träningen hade dock gått bra efter densamma. Formen brukar infinna sig någorlunda efter 150 mils cykling på säsongen. Den 10 april visade träningsdagboken på 184 mil.

Cykling i gryningen ovanför molnen.För att få hem de flesta cyklisterna innan mörkrets inbrott var starten satt till klockan fem på lördag morgon den 13 april 2002. Jag vaknar två minuter innan väckarklockan skall ringa vid halv fyra. Slänger på mig cykelkläderna, packar bilen och ger mig iväg upp till starten vid Santa Monica. Jag äter en macka med lite apelsinjuice till i bilen.

Efter inregistrering ger sig ett 30-tal cyklister iväg i gatubelysningens sken. Vi cyklar ner mot kusten och Road 1 eller Pacific Coast Highway (PCH) som den också kallas. Det är dimmigt.

Jim, Per, Merick och jag stax innan vi lämnar andra kontrollen.Efter några mil på PCH svänger vi av österut mot inlandet. Det blir beckmörkt. Tur att många, till skillnad från mig, har bra belysning. Snart vänder vägen uppåt och vi börjar första klättringen uppför Old Topanga Canyon Road. Farten är hög. Gruppen jag cyklar med hämtar upp en efter en av de cyklister som hade allt för mycket adrenalin i starten. Några måste släppa. Jag kämpar för att hänga med och tänker att så här kan vi inte hålla på i 30 mil.

På toppen är vi först sex och sedan fem cyklister som bildar en fin grupp i den kuperade terängen mot den första kontrollen belägen efter 48 km och 840 höjdmetersmeters klättring. Det ljusnar och vi kan släcka våra cykelbelysningar.

 Per och jag vid tredje kontrollen. Jag passar på att äta några smörgåsar med jordnötssmör och marmelad vid kontrollen, mycket energi och betydligt godare än energybars som jag har svårt att tåla. Vi fyller våra flaskor och stoppar på oss några energybars och bananer innan vi ger oss iväg mot den mest kuperade delen av turen.

Det går lite saktare en bit efter kontrollen, men så snart vi börjar klättra blir det jobbigt igen. Jag hänger i. Vägen slingrar sig upp längs bergsidan. Klippavsatser hänger över vägen. Vi närmar oss toppen. Himlen är nu klarblå och fastän det är tidigt på morgonen börjar det bli varmt. Min vindjacka känns onödig, men ingen har lust att stanna. Under oss har vi dimbankarna som är så vanliga på förmiddagarna i den här delen av Kalifornien. Vi passerar toppen och nu är utsikten fantastisk. Det finns nästan inga träd i det kuperade landskapet fullt med stora gul/rödaktiga klippor. Men bergen är grönt beklädda av buskvegetation och mycket vackra.

Apelsinodlingar i Simi Valley. Snart väntar en tuff klättring uppför bergen till höger i bild. Äntligen minskar tempot lite då vi fortsätter att cykla upp och ner på Mullhollad Drive. Tre av oss stannar så jag kan ta av mig min jacka, medan två andra fortsätter själva. Jag drar lite hårdare och vi hinner upp dem snart då en av dem får punktering. Vi tre som strannade, Per, Jim och jag själv bestämmer oss för att fortsätta i lite lugnare tempo för att njuta av de vackra vyerna medan Merick och hans kompis lagar punkteringen. Vi håller oss på runt 650 meters höjd i ytterliggare 20 km på en liten kuperad väg. Efter en inte allt för lång men brant klättring pekar vägen nedåt i härliga serpentinsvängar. Vi måste vara nära havet nu eftersom vi kör ner i diset. Plötsligt kommer havet fram i dimman 100 meter rakt nedanför mig. Otroligt häftigt! Vi kommer ner till PCH och snart är vi vid andra kontrollen. Vi har nu tillryggalagt 90 km och klättrat 1780 höjdmeter.

Vi är fem cyklister som lämnar kontrollen tillsammans, Per, Jim, Mike, Merick och jag. Vi kör PCH norrut upp mot Ventura. Det är platt och vi har sid/medvind. Vi turas om att dra. Det går fort, mellan 35 och 40 km/h, och vi är snart vid kontroll tre efter 131 km. Efter påfyllning av vätska och energi drar turen österut igen. Jag har en lite jobbig period. Försöker dricka mycket och det hjälper efter ett tag. Magen känns dock lite konstig, men inga problem än. Cyklingen går en bra bit på en cykelbana (ja, det finns faktiskt några sådana i USA) och sedan på en liten mycket vacker väg upp till den lilla staden Ojai. Kontrollen efter 158 km är ett fik där vi äter lunch eftersom klockan är kvart i tolv.

Kanske en halvtimme senare bär det iväg igen. Mike, Merick och Brian som kom ikapp oss vid kontrollen sticker iväg i förväg medan jag väntar på Per och Jim. Det där med att hålla ihop gruppen verkar inte vara så viktigt här i USA. Jag drar ganska hårt i ett försök att köra ikapp de andra, men jag ser dem inte längs den långa rakan igenom Ojai. Det skall visst vara fyra klättringar kvar att passera och efter fem kilometer kommer den första. Jag känner mig stark och lämnar Per och Jim efter mig. Tänker att om jag hinner ikapp de andra så kan jag be dem att vänta. Några serpentiner senare är jag ikapp Merick som blivit avhängd av de andra två. Jag klättrar vidare med honom och snart är Per också ikapp.

Vi passerar toppen och efter en lite kortare nedförsbacke kommer vi ner i en dal där vinrankorna hänger längs med bergssidorna. Vi inser att vi lämnat Jim bakom oss och börjar jaga de två i täten. Det är lättcyklat eftersom vägen mest sluttar nedåt. Vi kör igenom Santa Paula och vidare genom stora apelsinodlingar. Snart ser vi Mike och Brian framför oss. Jag gör en lång dragning och vi är ikapp. Apelsinodlingar i Simi Valley. Snart väntar en tuff klättring uppför bergen till höger i bild.

Efter ytterliggare några kilometer av apelsinodlingar kommer vi till nästa pass som skall ta oss till Simi Valley. Även om magen bubblar känner jag mig stark och i början av stigningen börjar jag lämna de andra cyklisterna bakom mig. Bara Brian hänger på. Vägen blir brantare och börjar gå i serpentiner. Jag har Brian hela tiden vid mitt bakhjul. Det är ordentligt varmt och jag känner mig lite illamående. Cyklingen går dock bra. Strax innan toppen ser vi att vi lämnat de andra en bra bit efter oss. Efter nedstigningen fortsätter vi tillsammans genom Simi Valley.

Efter en lång tråkig raksträcka med en massa trafikljus som mestadels verkar visa rött når vi femte kontrollen. Vi har nu tillryggalagt 234 km och klättrat 3000 höjdmeter. Jag mår nu pyton. Magen känns som en ballong. Dricker en kall tomatdryck och vatten. Tomatdrycken går konstigt nog ner bra, troligtvis för att vätskan är något helt annat än cytomax sportdryck. Tvingar mig själv att äta en jordnötsmörs- och marmeladmacka, för jag vet att jag behöver energin.

Mike och Merick kommer snart in. En av funktionärerna Chris Kostman skall cykla de återstående sju milen med oss in till målet. Precis då vi skall lämna kontrollen kommer Per och Jim in. Per är rasande för att vi inte väntat. Kan inte riktigt förstå hans ilska, men får senare reda på att han punkterat i den senaste stigningen i gruppen med Mike utan att dessa stannat och hjälpt till.

Chris, Mike, Merick och Brian sticker iväg. Jag blir kvar och kan inte riktigt bestämma mig om jag skall vänta på Per och Jim eller inte. Förstår inte varför vi inte kan lämna kontrollen ihop. Känner mig illamående och trött och vill få cyklingen överstökad så fort som möjligt, så jag kör ikapp de andra. Jag försöker få dem att vänta in Per, men de kör bara på och menar att backarna måste tas i eget tempo. Vi kommer till den näst sista stigningen, Box Canyon. Den visar sig inte vara så lång, men slutdelen är ordentligt brant. Den utvilade Chris lämnar oss andra, men väntar på andra sidan passet där vi återsamlas. Ingen Per. Vi fortsätter mot den sista kontrollen. Chris drar. Snart svänger vi in på Mullholland Drive där vi cyklade tidigare i gryningen. Brian och Merick har släppt. Efter en seg uppförsbacke och en lång härlig nedförsbacke som går nästan ner till havet svänger vi vänster in på Stunt Road där sista stigningen börjar. Chris försöker konversera, men jag är trött och mår illa och måste koncentrera mina krafter på att pressa ner tramporna, en i taget.

Första halvan av stigningen går ganska bra, men då backen blir brantare får jag svårt att hänga med de andra två. Först sticker Chris. Mike som cyklat loppet förut berättar att det finns en vattenkälla på toppen och att han väntar där. Jag letar efter en lättare växel som inte finns då jag fortsätter klättringen i en fart som gränsar till att jag tippar över. Varför utsätter man sig för en sådan plåga. Hela kroppen värker och jag mår ordentligt illa samtidigt som det känns som att magen skall sprängas. Det är hett som i en bastu. Tröttare har jag nog aldrig känt mig, möjligtvis då under Paris-Brest-Paris. Där var backarna också många, men inte så långa.

Till slut kämpar jag mig upp till toppen. Ingen Mike. Ingen vattenkälla. Och vattnet som börjar ta slut. Jag orkar inte bry mig utan stormar nedför backen tills jag kommer ner till en T-korsning. Tar för första gången fram min vägbeskrivning men hittar inte gatunamnen på vägskylten. Jag har cyklat fel! Jag väntar in en bil för att försäkra mig om att Saddlepeak Road är belägen på toppen av berget som jag misstänker. Mina farhågor besannas och jag vänder åter upp mot berget för att klättra de 5 kilometrarna upp till passet igen. Ilskan över min dumhet hjälper till i klättringen. Den sista kontrollen ligger vid ett hus strax efter korsningen jag missat. Förutom Chris har två andra cyklister passerat, Mike och Merick.

Jag dricker lite vatten och äter en banan och fortsätter ner till målet 25 km bort i Santa Monica. Vägen är brant, jättesmal, kurvig och enkelriktad nedför. Ingen risk för möten, jipiii sicken fartupplevelse. Jag tycker synd om eftersläntarna som måste åka ner här i mörker. Kommer ner till havet och PCH. Magen känns bättre och jag har återhämtat mig lite från krisen i sista stigningen. Lyckligtvis har vinden vänt vilket gör de sista 12 kilometrarna till målet lättåkta.

Går i mål efter 13 timmar och 50 minuter, 20 minuter efter Mike och Merick. (Jim kom in efter 14.14, Brian efter 14.20 och Per efter 14.29.) Lämnar tillbaka mitt brevetkort till Chris vid Starbucks Café som tredje cyklist efter att ha tillryggalagt 310 km och drygt 4000 höjdmeter.

Brevets är ju inga tävlingar, men så som amerikanarna betedde sig (och delvis jag själv) under turen kändes det lite försmädligt att jag cyklat fel, det hade varit kul att ta sig i mål med förstagruppen. Känner mig ändå lycklig att jag tagit mig genom en mycket tuff 30-milare på de kanske vackraste vägar jag någonsin cyklat på.