Av Christian Behre

Nu var det äntligen dags! Sedan kvalificeringsloppen avslutades med 600 km runt Vänern under midsommarhelgen, hade jag haft ett litet speciellt fack i tankarna enbart för dagarna 24-27 augusti. Där hade jag försökt att samla föreställningar om hur lång sträckan Paris-Brest-Paris egentligen var. Jag försökte jämföra med sträckor jag åkt med tåg eller kört med bil eller tidigare trampat på cykel; Styrkepröven fram och tillbaka lockade inte direkt, Vätternrundan fyra varv är ingen av mina hemliga drömmar, fyra varv runt Själland hade varit fruktansvärt. Det enda som lät överkomligt var tio varv på Hisingen Runt-banan. Men när vi på resan ner till Paris kört genom Sverige, Danmark och Tyskland och nått franska gränsen efter 120 mil, och jag tänkte att ”precis så här långt är det” gav jag upp; det går inte att föreställa sig att cykla en sådan sträcka, det är oöverskådligt! Jag förberedde mig bara på att det skulle göra ont, dj-t ont. Mina knän och hälsenor skulle komma att få mycket stryk, men det fick det vara värt!

Jag funderade också på hur jag skulle utrusta cykeln och mig sjä1v. Det var nödvändigt att ha skärmar enligt reglerna. Bra belysning var ett måste; dubbel uppsättning av Iku:s halogen lampor fram och två små positionsljus bak. Två batteridosor a’ 4×1,5 V placerades baktill på sadelröret och försörjde varsin uppsättning av fram- och bakljus. Jag tillverkade så en sadelväska, då jag ville undvika att packa på styret eller i sidoväskor på en pakethållare. Packningen ville jag ha ner till ett minimum och istället inriktade jag mig på att leva som en luffare under fyra dygn.

Jag hade läst Fredrikshovaren Ingvar Hanssons berättelse om PBP 1983 och förstått att det var en mängd jobbiga uppförsbackar på stäckan. Vår egen Leif Johnsson, som också körde 83, påstod dock att visst var uppförsbackarna många, men det kommer alltid en nedförsbacke efter, så så farligt var det inte! Jag försökte att välja utväxling med tanke på båda dessa erfarna killars uttalanden och fastnade för 52-40 fram och 13-14-16-19-22-25 bak. Du kommer att längre fram få reda på vad jag tyckte om det valet och likaså om det var Jngvars eller Leifs upplevelser som stämde bäst med mina.

Jag bilade ner tillsammans med Ewa och Jerry Eriksson och anlände till Frankrike fyra dagar före start. Resan ner gick utmärkt om man bortser från den skur av hjärtinfarkter Jerry ådrog sig av att köra genom Paris. På dagarna var vi och besåg en del av den mängd sevärdheter staden har att erbjuda. Ewa och jag hann även med en trampa-lätt tur på landet samt en oförglömlig cykeltur upp och nedför Champs-Elysees och ett par varv i den hiskeliga trafiken runt Triumfbågen; trafiken strömmar in från tolv olika håll, inga filmarkeringar, bilar i åtta-tio led, och hastigheter uppemot 90 km/tim. På kvä1larna försökte vi att komma till ro tidigt.

Allteftersom dagarna gick blev cyklisterna fler på hotellet. Det var amerikaner, tyskar, engelsmän, puerto-ricaner, spanjorer, fransman, danskar, norrmän och, ej att förglömma, en stor del av HCK-randonneurerna!

Kvällen före start samlades Gänget för att en sista gång gå igenom förberedelserna – Gänget som hade kört så bra tillsammans under kvalificeringsloppen: Dennie Börjesson, Håkan Sennerfors, Lasse Jönsson, Ewa Eriksson och jag. Vi lade upp två tidsplaner; en realistisk och en ”om det rullar på bra”.

Den snabba innebar tre dygnsetapper på 455, 377 resp. 383 km och målgång efter ca 75 tim. Den långsamma innebar att vi, så mycket som möjligt, skulle undvika att köra i mörker. Start kI. 04.00 varje morgon med 2.45 tim mörkerkörning då vi var utvilade och stopp 22.00 varje kväll, då vi kört ytterligare 30 min i mörker. På så sätt skulle vi få fyra timmars nattsömn. Etapperna skulle då vara 379, 375, 298 resp. 163 km och vara avklarade på 84 tim – maxtiden var 90 timmar.

Vi kom överens om att lotsa varandra genom de trötthetskriser var och en av oss oundvikligen skulle få genomlida, att inte lämna någon förrän denne trots idoga övertalningsförsök var fast besluten att bryta loppet. Luften dallrade av spänning och koncentration. Vi var redo! Vi skulle klara det!

Upp mån 01.00, käkade en första frukost bestående av russinbullar och Coca Cola, smorde byxorna och kedjan och rullade iväg mot starten, som låg en halvtimme bort. Efter tio minuter öppnades himmelens portar. Snabbt stopp och på med regnjackorna och iväg igen. Men var var Lasse? Han stod kvar under trädet och hade likt en struts (en liten en!) stuckit huvudet i packväskan febrilt letande efter sin Goretex-jacka! Han upprepade manövern i de båda andra väskorna. När han hade spritt ut grejorna över övergångsstället hittade han till slut vad han sökte och vi rullade strax igen. Regnet strilade ner. Ingen sade någonting, men alla tänkte samma tanke; vi hade kört alla kvalificeringsloppen under bedrövliga förhållanden, så nog var vi härdade, men 120 mil…

Vid frukosten vid startplatsen var det kaos. Kö i 50 min. Fick tag på några brödskivor och pålägg, ett ägg och ett fat med Corn Flakes med kakao (mjölk fanns ej!). På sex minuter hade jag tryckt i mig det, gått på toaletten samt fyllt på vattenflaskorna. Tio minuter före start stämplade vi in i startfållan.

Jag insåg att jag hade klätt mig fel, men detta rättades till med en snabb strip-tease på startplatsen inför 1800 cyklister. (Ytterligare 850 st skulle starta senare på dagen i ”snabbgrupper”.) Starten gick och efter sju minuter passerade vi startlinjen.

Utfarten ur Paris var mycket knixig. Redan under första milen åkte lättaste växeln in. Det var i en mycket brant uppförsbacke genom Boulognerskogen; fyra meter bred, 1800 cyklister, becksvart, farthinder och MC-poliser som trängde sig förbi på sidan.

Jag upptäckte dock redan nu att jag skulle få nytta av mina 80 kilo i nedförsbackarna. Jag och Dennie låg ständigt vid mittlinjen i fartställning när det bar utför. I en sådan utförslöpa, då jag just skulle rulla ut i vänsterfilen, ropade Håkan varnande: ”Se upp för mittlinjen!” Var femte meter stack det upp 15cm höga och 2cm tjocka järnstänger! Jag höll mig till höger om mittlinjen under resten av mörkerkörningen. När det efter tre timmar hade ljusnat hade vi snittat 17.km/tim!

Första kontrollen Belléme nådde vi efter 163 km kI 11.26. Hittills hade banan bestått av backar och åter backar. Korta backar avlöstes av långa backar och det gick aldrig att få något flyt i växeldragningen, då Ewa och Lasse gick lätt uppför och Dennie och jag rullade ifrån utför medan Håkan både gick bra uppför och rullade relativt bra utför. Vi är vanligtvis väldigt jämna när man kan få flyt i åkningen, men det här var väldigt svårt att få ordning på.

På kontrollen tappade vi mycket tid. Det tog 45 min i matkön. Personalen sprang så svetten lackade, men uträttade föga. Det är elfte gången PBP anordnas, men den här kontrollen hade skötts bättre av lekskolebarn, som gjort det här för första gången!

Dagen och kvällen fortsatte med backar lika tätt som tidigare. Vi hade nu lärt oss att växeldra även i detta hopplösa landskap och tur var väl det för nu hade motvinden ökat. Vi åkte genom en mängd pittoreska lantbyar och överallt stod folk och ropade ”Bonjour/Bonsoir/Bonnuit” eller ”Allé, allé,a1lé,” och vi ropade glatt tillbaka. Ett och annat fotografi hann jag också med att ta från cykelsadeln.

Vid 19-tiden small det till i Lasses cykel; hela bakväxeln hade lossnat och farit runt bakkransen ett varv och tryckts ihop. Fastsättningsmuttern hade farit all världens väg. Som tur var hade mörkret inte fallit, utan vi hittade den strax. Efter sex minuters ivrigt mekande var cykeln åkduglig igen. Nu väntade vi bara på att Lasse skulle pissa for 34:e gången.

När vi kört de, efter det långsamma tidsschemat, planerade arton timmarna hade vi precis kommit till Fougeres 327 km. Dvs 51 km kortare än beräknat-till Tinteniac. Vi var alla tagna, så vi beslöt att kvarta en stund redan här. Precis innan vi skulle inta p1anläge upptäckte Ewa att vi var tvungna att stämpla i just Tinteniac senast 05.10. Skulle vi sova I Fougeres skulle all vår reservtid rinna ut och en enda punktering skulle kunna förstöra allt. Det vågade vi inte riskera, så det var bara att grensla cyklarna och kasta sig ut i natten.

Framme I Tinteniac kl 02.19. Sovplatserna var upptagna Gänget föll omkull under matsalsborden och somnade direkt. Väckning 04.30, iväg 05.30. Nu tog det emot att snöra på sig cykelskorna, Kroppen ville sova längre än de 1,5-2 timmarna och ville definitivt inte ut till mörkret och kylan och backarna, men det fanns ingen återvändo. Mörkerkörningen var oerhört krävande även när man hade sovit en stund. Uppför gick an men att kasta sig utför i mörkret krävde sin man med mod i barm och starka strålkastare fram. Det var också alldeles omöjligt att klä sig skönt; uppför svettades man och nedför kyldes man av med otrolig effektivitet.

Vi fick reda på att Tore och Hertha hade tvingats att bryta. Hertha hade ramlat i trappan när hon bar ner cykeln från hotellrummet på morgonen före starten. Det gick inte att köra med den svullna foten längre. Otur!

För oss fortsatte berg- och dalbanan mot Brest. Bitvis utökades gruppen med några andra HCK:are; Björn Nilsson, Staffan NiIsson och Jaques Söderlind. På eftermiddagen trängde äntligen solen fram och för första gången tog jag av mig och körde i både kortbyxor och kortärmat. Nu var jag pigg! Nu var det cykling!

Under ca en och en halv timme körde vi tillsammans med en trevlig gutt och en jänke-tandem. Den sistnämnde drog långa pass och det var bara att rulla med!

Efter 54 mil (=ett Styrkeprov) började den längsta backen på utvägen ca 2 mil lång. Sista kilometrarna fick jag krampaningar I vänstervaden och lade större belastning på högerbenet. Efter toppen började en 3 mil lång utförslöpa, men då vinden låg på rakt emot oss fick vi trampa även nedför. Nu hade jag blivit ordentligt seg. En mil kvar till Brest. Äntligen, svänger vi in mot staden. Men vart tar vägen vägen? Den går ju rakt in i en bergvägg! Nejdå, det är ingen bergvägg, det är en mördande uppförsbacke! Vi hade precis kört ikapp en grupp på 15-20 åkare och vi startade i backen tillsammans. HCK:arna visade sig vara starkast (eller dummast?) och kom upp klart först. Skönt att komma fram till kontrollen före dem. Men vad hände nu? Ewa gjorde en inbromsning och stannade vid vägkanten. Punktering? Nej, hon skulle stanna och äta! Hon var så tom i magen att det ekade när hon svalde sin bulle.

Lönen vi fick för 600 km:s slit var en tjusig vy över Atlantkusten i kvällningen. Nu var jag duktigt trött. Det här var otroligt mycket tuffare än någon av oss hade kunnat tro – och vi var bara halvvägs.

Efter att ha köat i vanlig ordning för att få någonting i krävan, var det dags att vända HEMÅT! Alla i gänget. var nu trötta, men vi försökte peppa upp varandra: varje tramptag förde oss nu närmare målet! Jag hade dock börjat att misströsta. Framför oss hade vi fem timmars nattkörning. Alla mina sinnen sade ifrån att kroppen behövde vila, men det fanns det inte tid till i detta vansinniga cykellopp. Jag försökte att koppla av genom att skriva en förtvivlad hälsning på ett vykort hem, gick därefter undan från folkmassan i fem minuter och grät. Därefter var jag så väl preparerad det gick att bli på så kort tid.

Efter en halvtimme i mörkret kände jag hur sömnen höll på att fånga mig i ett stadigt grepp. Likt fångad i en stor mörk famn, som sakta slöt sig allt mer, domnade jag bort. Jag kämpade frenetiskt emot med alla medel; pratade med mig själv och med kompisarna, sköljde ansiktet med vatten, nöp mig, bet mig i läppen, lättade på klädsel, knaprade koffeintabletter, men ingenting hjälpte. Till slut kände jag hur jag lyftes upp från cykeln och betraktade allt en bit från ovan. Det som hände på marken bekom mig inte längre. Jag kände att jag inte hade full kontroll på balansen på cykeln, men det kändes så oviktigt, det var ju inte längre jag som grenslade den. Vid fyra tillfällen fick vi göra fem-minuters pauser för att ge mig tillfälle att ladda om. Jag klev av cykeln och lutade mig mot den eller något träd. Vid första stoppet försökte jag bara att koncentrera mig, vid det andra sov jag, vid det tredje grät jag igen och vid det fjärde slog det över; jag grenslade min springare och satte av i en vild ritt uppför tremilastigningen, som vi kommit fram till. I en ursinnig fart fortsatte jag ensam mot toppen.

Två timmar senare hade vi kämpat oss tillbaka till Carhaix, nio mil från Brest, och fick en och en halv timmes sömn på en pappskiva i murbruksdamm.

Under de första morgonmilen den tredje dagen, förstod vi alla att det var hopplöst att krampaktigt hålla fast vid löftet att hålla ihop hela vägen. Den enes trötthetskris avlöstes av den andres och det gick mycket sakta framåt. Vi lovade varandra att göra allt for att ta oss i mål, men nu gällde det att köra individuellt eller i par. Håkan hade uppenbarligen tankat superbränsle och drog iväg som med motor, Dennie och Lasse vevade också på bra, medan Ewa och jag låg en bit efter.

Mitt på dagen kom min andra djupdykning. Vi körde på en tungt trafikerad väg och jag började att nicka till. Rätt oberörd konstaterade jag att om jag somnar faller jag antingen i diket eller… För ett kort ögonblick blev jag klar i tankarna! Att klara PBP var inte värt den risken. Jag måste sova trots att tidsgränsen till nästa kontroll var knapp. Jag skickade iväg Ewa, som tvekade att lämna mig. Jag höll det för mig själv, men jag var nu fast besluten att bryta loppet. Jag satte mig under ett träd och svepte in mig i aluminiumfolien. Det regnade. Jag somnade omedelbart.

Jag vaknade av att jag kände mig iakttagen. Två personer stod över mig. Jag ruskade på mig och såg att det var klubbkompisarna Björn och Jaques. Jag tittade på klockan. Hade bara sovit i tio minuter. ”Gör Du ett sista försök att ta Dig I kragen, så kan Du kanske greja det hela ändå”, tänkte jag; Jag fortsatte tillsammans med dem en bit, återfick krafterna och körde ikapp Ewa i Tinteniac, 832 km.

Resten av dagen och kvällen jobbade vi på bra. Träffade Dennie och Lasse när de var på väg ifrån kontrollen i Fougeres, 890 km. Det gav oss alla nya krafter! Vid sista nattvilan i Villaines de Juhel, 980 km, hann vi faktiskt att duscha och sova rejält – nästan tre timmar. Håkan hade kommit dit tre timmar före oss och vaknade inte förrän Ewa och jag körde därifrån kl 05.30. Sju timmars sömn!

Under morgonen åkte Håkan upp oss igen, men hur detta gick till råder det delade meningar om. Håkan är säker på att han vid halv-åtta tiden körde upp oss, pratade med både mig och Ewa och därefter hejade och körde vidare. Varken Ewa eller jag har något minne av detta utan vi såg honom först i Belieme några timmar senare. Om det ar Håkan som hallucinerat eller Ewa och jag som varit för trötta för att registrera mötet får vi nog aldrig reda på, men händelsen säger en hel del om vad loppet krävde av sina deltagare.

Sista dagens 23 mil var de tidigare 98 lika; backar och åter backar. Sista milen gick på mycket hårt trafikerade, smala vägar, precis som om arrangörerna menade att har ni inte råkat ut för någon olycka ännu, så skall vi allt sätta er på prov en sista gång!

När det var 1,5 mil kvar ville jag ha slut på eländet. Jag drog igång en ursinnig spurt och Ewa tog rulle. 20-30 cyklister fick se sig förbi- och frånåkta. Ett sådant har vansinne skall ha ett vansinnigt slut! Ewa och jag kom i mål på 87 timmar, en dryg timme efter Dennie, Håkan och Lasse. Det var härligt att vara återsamlade igen! Men jag kände inte den där riktiga lyckan över att återse Paris. Jag visste inte om jag skulle vara stolt över, eller skämmas för, att ha genomfört detta komplett sinnessjuka cykellopp. Jag vet det ännu inte en vecka efteråt.

En sak är dock helt klar; debutanter måste förvarnas så att de får chansen att förbereda sig på ett riktigt sätt. Det hade inte vi gjort; exempelvis saknade vår 600 km:s bana backar värda namnet och invaggade oss i en falsk säkerhet när vi klarat den.

Till sist vill jag vända mig direkt till Leif och påstå att antingen var Du så otroligt vältränad för fyra år sedan så att Du inte tänkte på hur tuff banan var, eller också har Du effektivt förträngt det och därför inte förvarnat oss. För det som tog tid var inte att prata med Folk i byarna Leif, det var snarare att stanna i diket och spy.’