Av Fredrik

Fredrik Pyrenéerna Huvudavsikten med min resa i Pyrenéerna får väl sägas ha varit att cykla motionsloppen Quebrantahuesos, l’Ariégeoise och några intressanta pass i Pyrenéerna och därigenom få prova på hur det är att cykla i riktigt branta berg. Som bonus för att man genomför två lopp i Golden Bike utanför sitt hemland under ett och samma år så får man dessutom en cykeltröja från UCI.

Jag hade även tänkt att vandra litet grand men när jag packade insåg jag att det nog skulle få bli någon eller några enklare dagsturer isåfall. Det blev helt enkelt ganska mycket att släpa på ändå…

Med lagom mycket flyt lyckades jag komma till busstationen vid Barcelona-Sants ett par minuter innan bussen till Huesca skulle gå. Tack vare detta så lyckades jag ta mig ända fram till Sabiñánigo redan på kvällen så att jag, efter en del vimsande, kunde checka in på campingen (Camping Aurin) och börja komma iordning.
Eftersom jag kom redan på onsdagskvällen så hade campingen ännu inte invaderats av cyklister men i princip alla gäster som kom dit efter mig var cyklister så det fanns ju en del skapliga racerhojar på bygget om man säger så.

På torsdagen så körde jag mitt första riktiga bergspass (mon premier col). Efter viss beslutsvånda fick det bli Col du Pourtalet/Puerto del Portalet (1794m) söderifrån. Detta pass var nog ganska lagom att börja med och dessutom så var det ju ett av passen man cyklar ner ifrån på Quebrantahuesos, som enligt en spansktalande kollega betyder “benknäckare” på spanska!
Även om passet var ganska snällt så var det ändå rätt jobbigt med sina ca 20km uppförskörning med en snittlutning på över 4%. Hursomhelst så var det en ganska bra genomkörare inför lördagen.

Fredagen ägnades åt en kortare tur till Jaca där jag köpte gas till köket. I Sabiñánigo fanns det nämligen inget sådant.
Efter det så hämtade jag ut nummerlapp, t-shirt och drickaflaska och passade på att spana in bl.a. Orbeas och Campagnolos stånd med “cykelporr”…

Quebrantahuesos

Den gemensamma starten med sisådär 4900 startande (största loppet i Spanien) gick kl. 08.00 på lördagen sedan det kommit några regnstänk och det var också litet kyligt (för att vara i Spanien i juni) på morgonen.
Under själva cyklingen så var det dock uppehåll ända till det första passet, Col de Somport/Puerto de Somport på 1640m.

Första passet gick över förväntan och jag kände mig fräsch när jag kom upp på “toppen”. Sedan bar det utför och då började det regna. Dessutom så var det dimma på sina ställen på väg ner från Col de Somport vilket kändes ganska vanskligt för en ovan bergsåkare.

Många av de som jag kört förbi på vägen upp blåste förbi under utförskörningen där jag fegade mig fram. Allt gick dock bra och allteftersom man får öva på utförskörningen så blir den också bättre vilket märktes tydligt mot slutet av loppet.
De närmaste 4 milen till Escot gick ganska fort men där började uppstigningen till det tuffa passet Col de Marie Blanque på 1035m.
Höjdskillnaden är inte speciellt stor och längden på klättringen är heller inte speciellt märkvärdig men de fyra sista kilometrarna med en snittlutning på strax över 11% skojar man inte bort…

fredrikEfter ca 2 mil med huvudsakligen utförskörning så började den långa (29km) klättringen upp till Col du Pourtalet/Puerto del Portalet på 1794m.
“Klättringen” upp till passen från norr är generellt sett tuffare än från söder i gränstrakterna och Col du Pourtalet är inget undantag. Det gick dock ganska hyfsat och i vanlig ordning så körde jag om en hel drös folk på vägen upp.

Efter “toppen” så var det utför på realtivt rak väg innan den sista lilla omvägen förbi Hoz där vi fick roa oss med en stigning på ca 10% i 2km.

Utförskörningen efter denna sista knix tillhörde de mer vådliga med rejält skarpa kurvor. Strax efter var och en av de tre värsta så stod en ambulans och väntade ifall något skulle gå galet!

Sedan handlade det om klungkörning i lätt medlut och lätt utför ända till Sabiñánigo där loppet avslutades med ett kort upplopp uppför brantaste(?) gatan i staden till målet – klart man ska ha en “mountain finish”!

Resultatmässigt så hamnade jag på 3368:e plats totalt och 1263:e plats i min klass med en sluttid på 8.46.57.

Arrangemanget och organisationen var fantastiskt bra. Det formligen kryllade av ambulanser och servicebilar (Orbea) ifall det skulle hända något och på depåerna med mat så hade de ett bra urval med vatten, sportdryck, “jägargodis” – dvs. russin och nötter – olika småkakor, äppelklyftor, apelsinklyftor, bananer och folieinslagna ost- och skinksmörgåsar. Tyvärr så missade jag prisutdelningen och framförallt prisutlottningen men det får jag väl försöka ta igen nästa gång…
Jag får trösta mig med att jag iallafall hann dricka tre gratisöl efter målgången.

Mellandagarna

Efter att ha vilat på lördagkvällen den 19 så packade jag ihop prylarna och hoppade på bussen till Barcelona. Väl framme i Barcelona så visade det sig att det t.o.m. går ett antal regionaltåg till Frankrike (Latour-de-Carol/Enveitg) varje dag. Jag hoppade på ett sådant och 7,30 Euro och 3,5 timme senare så var jag i Frankrike. Bussen till Ax-les-Thermes kostade nästan lika mycket men det var skönt att kunna få till ett nytt basläger redan samma dag.

Måndagen blev en vilodag och ett tillfälle att äta och ladda “batterierna”.
På tisdagen så begav jag mig upp till Port d’Envalira, Pyrenéernas högsta vägpass på 2407m höjd, i Andorra. Cyklingen dit upp innebar 1700m stigning på ca 35km – ett bra träningspass m.a.o.

Uppe vid passet möttes man av en småbisarr syn – en “skoterkyrkogård”! Jag vet inte vad man ska kalla det annars för intill något slags minnesmärke stod 5-6 skotrar som såg ut att ha gjort sitt.

På nedvägen stannade jag till i det smått groteska Pas de la Casa som är någon slags hybrid mellan vintersportort och taxfreeshoppingmecka för framförallt fransmännen. Jag hade blivit “tipsad” om den fina friluftsbutiken “El Refugio de l’Arturo” med en bergs- och cykeltokig ägare och hans bergs-, pryl- och cykeltokiga dotter…
Förmodligen så träffade jag aldrig dottern Núria för hon borde rimligen ha reagerat när det kommer en skum svensk i cykelkläder uppifrån passet och vill prova Bestardskor. Exportchefen på Bestard hade nämligen “förvarnat” – jag har ingen aning om vad han sagt egentligen – om min ankomst. Hursomhelst så fick jag hjälp av Nathalie istället och hon var snäll och trevlig.

Besöket resulterade i att packningen utökades med en ny gastub och ett par Bestard Matrix K som fick sitt elddop på Svenska Fjällklubbens glaciärkurs i Tarfala första veckan i augusti.
Utförslöpan tillbaka till Ax-les-Thermes var härlig. :-]

På onsdagen så cyklade jag till Tarascon-sur-Ariège via Col du Chioula (1431m). I Tarascon passade jag på att anmäla mig till l’Ariégeoise på midsommardagen. Pga. att arrangörerna tydligen har ett mer långtgående ansvar än här hemma så ville de att man skulle ha licens eller ett läkarintyg. Det gick dock att komma runt genom att skriva på en blankett som fritog dem från ansvar för problem orsakade av någon sjukdom eller något liknande som man borde ha känt till innan. Detta var väl inget revolutionerande eftersom deltagande i alla möjliga och omöjliga lopp, oavsett gren, brukar vara helt på egen risk.

Torsdagen ägnades åt omgruppering till Tarascon-sur-Ariége och en bättre och billigare camping. Jag hade tänkt att hinna med att provcykla upp till Plateau de Beille där man hade målgången på en av årets etapper i Tour de France men det blev inte så. Tiden rann iväg, kläderna var blöta och maten blev sen.
På fredag laddade jag.

l’Ariégeoise

Enligt informationen man fick i inbjudan och när man hämtade ut nummerlappen så skulle det bjudas på frukost vid starten fr.o.m. 06.30.
Jag vågade dock inte chansa utan stoppade i mig en hyfsat rejäl frukost innan jag trampade dit. Väl där så åt jag litet grand av frukosten som visade sig bestå av sockerkaka, juice och kaffe. Jag skippade förstås kaffet.

Starten gick 08.00 och det gick mycket fortare att komma iväg än på Quebrantahuesos. Delvis berodde det på att jag stod längre fram och att det var färre startande men det gick snabbare rent allmänt också.

Hursomhelst så bar det iväg uppåt mer eller mindre direkt till dagens första pass, Col de Port på 1249m.

Utförskörningen gick bra och min större vana vid utförskörningar gjorde att jag inte behövde släppa förbi lika många våghalsar som tidigare.
Efter utförskörningen kom vi till det första depåstoppet med “mat”. Maten är ett kapitel för sig eller vad sägs om apelsin (bra), torkade plommon, torkade aprikoser, äckligt söta godisbitar, ultrafet salami och rejält stora bitar portionsförpackad Camembert…

Efter att ha provat korven och de motbjudande sockergodisbomberna så bestämde jag mig för att satsa på enbart apelsinbitarna och mina medhavda PowerBars i fortsättningen.

Efter depåstoppet så bar det iväg uppåt till det 1570m höga Col d’Agnes – ett av de högre passen, sett till nivåskillnad, i den här delen av Pyrenéerna. Vyerna längst upp var väldigt fina så jag rekommenderar en tur dit eller grannpasset Port de Lers ifall man är i närheten.

Väl uppe i passet så började det bli rejält varmt. Solen stekte på rätt bra under dagen…

Nedfarten gick i ett huj och sedan vidtog ett par mils cykling på platten varvat med svaga medlut. Huvuddelen av den sträckan var vi en klunga på ca 15 personer så det gick undan rätt bra.

Sedan var det dags för dagens tuffaste utmaning – klättringen upp till Col du Portel på 1430m via Col de la Crouzette på 1240m. Col de la Crouzette skojar man inte direkt bort med sina 2,5km med en snittlutning på drygt 12%…

I den heta sommarsolen så blev det extra jobbigt men “i vanlig ordning” så körde jag om väldigt många och blev endast passerad av ett litet fåtal. De allra flesta klev t.o.m. av och gick en ganska stor del av den värsta stigningen! Uppenbarligen så finns det folk som slarvar med träningen även om de har goda förutsättningar…
Väl uppe på toppen av Col du Portel möttes man av beskedet att vattnet vid depån däruppe var slut. Istället stod det en dam där och hänvisade till en källa tre kilometer längre fram…
De tre kilometrarna visade sig vara längre än normalt men så småningom så kom vi till källan och där stod vi, ca 10 personer, för att fylla på våra vattenflaskor…
Innan detta hade vi passerat årets(?) trevligaste skylt: Descente sur 30km. Såna skyltar vill jag se mer av här hemma!!

Efter den så var det upp och ner där arrangörerna letat upp ett antal kortare backar på några hundra meter med en lutning på sisådär 10% framtill den sista moderata stigningen, ca 350m på 16km, till målet i Auzat.

Efter målgången så fokuserade i princip alla på vatten! I vanlig ordning bjöds det på mat men nu fick man både rejälare och vettigare saker, bl.a. lasagne och bröd samt flan till efterrätt. I vanlig ordning så fick man förstås en rejäl bit Camembert…
Till maten fick man rejält med vatten men naturligtvis så bjöds det även på vin ifall man ville ha! Trots att vi var i Frankrike så var det dock knappast ens 5% av deltagarna som tog något vin överhuvudtaget. Vatten var helt enkelt dagens dryck!

Den här gången stannade jag kvar till prisutdelningen där man bl.a. lottade ut en ram värd 1100 Euro och en cykel värd 3800 Euro! Tyvärr vann jag inte.
Jag fick istället trösta mig med en autograf. Arrangörerna hade nämligen fixat dit rätt skapliga prisutdelare – Frédéric Moncassin och den store Joop Zoetemelk! Detta medförde att jag numera har Joop Zoetemelks autograf på min nummerlapp…

Resultatmässigt så hamnade jag på 409:e plats totalt och 131:a plats i min klass med en sluttid på 7.24.26,490 på 165,7km (officiellt men pga. vägarbete så blev det litet längre). Ganska noggrann tidtagning får man väl säga annars…

Överlag var organisationen mycket bra men de hade räknat fel på vattenåtgången. Att de ändrar sträckning för varje år är nog en bidragande orsak till detta. Som tur är så kryllar det av hjälpsamma åskådare som bjuder på vatten och annat. En del hade säkert köpt mineralvatten för 30-40 Euro som de frikostigt bjöd oss stackars motionscyklister på!

Cykling har helt klart en annan status i Frankrike (och Spanien) än vad den har här i Sverige…

Arkiv