Det har blivit en fin tradition att köra Hisingens CK:s 20-milare, en vacker tur från klubbstugan på Hisingen till Stenungsund, över till Tjörn och Orust. Min ett-åriga vistelse i Los Angeles i USA tvingade mig att hitta ett alternativ. Och vilket alternativ det blev!
Naturligtvis hittade jag turen på Internet. I los Angeles finns en klubb, eller organisation, som kallar sig för PlanetUltra (www.planetultra.com). Deras specialitet är att annordna långdistanslopp och sedan något år tillbaka har de en Brevet-serie med 20, 30, 40 och 60 milare på programmet. Mt. Baldy 200 km Brevet var planerad att gå den 16 Mars. Jag hade inte cyklat så mycket under hösten eftersom det var mycket på jobbet och hela familjen var i en ny situation. Efter jul hade det blivit bättre med träningen även om rundorna oftast bara var runt 4 mil långa med en enstaka 7-8 milsrunda någon helg. En 20 milare skulle jag väl ändå klara av tänkte jag. Och så kände jag mig bättre efter min förkylning som jag hade lyckats dra på mig i den bistra Kaliforniska vintern.
Jag beger mig av hemifrån 5.30 på lördagsmorgonen för att köra de 10 milen upp till Pacoima där starten skall gå. Vid 7.15 ger sig 40 cyklister iväg, 39 på racercyklar och två på liggcyklar. Det är kyligt i luften. Jag har en långärmad krafttröja, min PBP cykeltröja, cykelbyxor och benvärmare på mig. Vindjackan lämnar jag i bilen. Jag hade ännu inte använt långbyxor i Kalifornien och tänkte att den behöver jag nog inte. Himlen är klarblå och temperaturen går säkert upp under dagen. Ett stort misstag!
Starten. Jag är personen i den svenska PBP-tröjan med gul hjälm och röd cykel.
Jag hamnar i förstagruppen som drar iväg i ett till synes lagom tempo. Efter en mil svänger vi ut från bebyggelsen och vägen börjar att peka uppåt för första gången då vi klättrar uppför La Tuna Canyon. Några i gruppen släpper med en gång. Jag hänger med i några hundra meter men känner att det går för fort. Bestämer mig för att släppa och fortsätter klättringen i eget tempo. Efter en belönande nedförsbacke kommer jag in i bebyggelsen igen. Det är första gången jag är i Pasadena, så jag får kolla min vägbeskrivning noga i varje korsning. Snart kommer en grupp på tio cyklister ikapp mig och jag passar på att hänga på. Turen går i lummiga villaområden där priserna på husen säkert är en bra bit över miljonen…..i dollar. I USA är det populärt med stoppskyltar. De lokala cyklisterna är otroligt ordningsamma och saktar ner ordentligt inför varje stop och trafikljus. Detta gör färden lite ryckig och det känns inte som det är någon ide att hasta. Börjar att prata med mina medcyklister. Det visar sig att en av dem är svensk!
Första kontrollen.Gruppen är fortfarande ganska stor.
Färden fortsätter förbi Rose Bowl Stadium där det spelas amerikansk fotboll och vidare i trevlig stadsbebyggelse genom Pasadena, Altadena, San Marino, Arcadia, Monrovia, Azusa, och Glendora mot första kontrollen efter 60 km. Den är belägen vid en liten park med offentliga toaletter. Äntligen får jag lätta på trycket. Jag passar även på att äta en banan och fylla på flaskorna med kolhydratdryck och fickorna med några energybars. Nu skall klättringen upp mot Mt. Baldy snart börja. Vi ger oss iväg igen. Efter ytterligare 6 km svänger vi vänster upp emot berget. En smal ung kille med svensk pappa försvinner nästan med en gång. Att det skall vara så svårt att gå ner i vikt! Jag försöker hänga på min nya svenska kompis Per och tillsammans med en amerikan bildar vi en grupp på tre cyklister. Efter ytterligare någon kilometer känner jag att tempot är i högsta laget, så jag bestämmer mig för att släppa och fortsätta i eget tempo. Vägen fortsätter uppåt i serpentiner. Det är inte överdrivet brant. Jag växlar mellan 39/21, 39/23 och 39/25 och cyklar mestadels sittandes. Jag har hela tiden Per och amerikanen runt 50 meter framför mig Börjar växla mellan att stå och sitta. Vet inte om detta gör att det gick fortare, men jag kommer ikapp mina följeslagare, för att snart bli avhängd igen.
De lägre delarna av bergen runt Los Angeles är inte trädbeklädda, marken består mest av låg buskvegetation. På sommaren kan det nog bli hett. Men hetta är inget problem nu och det blir märkbart kallare och kallare. Utsikten är fantastisk. Man ser ända bort mot havet och i nordväst skymtar Downtowns skyskrapor. Tiden på året var väl vald. Under sommaren är det svårt att hitta dagar med så bra sikt, för det mesta är Los Angeles täckt av smog.
Jag fortsätter min strävan mot toppen. Vägen slingrar sig längs med bergssidorna. Det börjar kännas i benen nu. Det är nog ganska populärt att cykla upp till Mt Baldy, jag möter grupper av cyklister som susar ner i motsatt riktning. Passerar även en och annan cyklist. Efter en timmes klättring kommer jag upp till vad jag trodde var bergskammen. Jag njuter av fartens tjusning i några sekunder innan jag når ett vägskäl bakom nästa kurva. Mt Baldy Village till höger 12 miles. Och vägen pekar uppåt igen! Börjar känna kramp i båda benen. Försöker äta en powerbar och dricka sportdryck. Som så många gånger förr önskar jag att jag hade rent vatten i en av flaskorna i stället för den äckliga sportdrycken. Efter ytterliggare en halvtimme når jag toppen. En skylt förkunnar att jag befinner mig på drygt 4500 fot – 1500 meter över havet. Jag har nu kramp i båda benen. Den kyliga fartvinden i den branta nedförsbacken ner till Mt. Baldy Village förbättrar inte situationen. Jag önskar att jag hade min vindjacka! Det hade börjat snöa.
Kommer fram till kontrollen och får mitt brevetkort stämplat. Ett tiotal cyklister njuter av powerbars och cytomax sportdryck. Medan jag hackar tänder äter jag en banan och fyller snabbt på mina flaskor. Jag berättar att jag har kramp och får några salttabletter
av en funktionär. Jag får en plastpåse att stoppa innanför tröjan som ett tillfälligt vindskydd inför den kommande nedstigningen. Per och jag ger oss av. Normalt hade jag njutit av nedförsbacken, men nu är mina händer stelfrusna och jag har svårt att hålla balansen eftersom cykeln wobblar av mina skakningar. Till skillnad mot uppstigningen är går den östra nedfarten från Mt. Baldy Village i en dal och är ganska rak. Snart är vi nere. Det har slutat snöa. Vägen fortsätter att slutta nedåt och vi susar fram i 40-50 km i timmen utan större ansträngning. Efter ytterliggare några kilometer av lätt kuperad terräng når vi den sista kontrollen vi Pioneer Park. Jag hade nu slutat att frysa och krampkänningarna hade började att släppa.
Jag känner att jag inte kan äta energybars eller dricka allt för mycket cytomax,, men jag vet att jag behöver energi. En banan, en liten chipspåse och några jordnötter får jag ner innan Per och jag fortsätter färden tillbaka mot Pacoima. Vi turas om att dra i motvinden. Jag är glad att ha Per med mig. Han bor i Pasadena vilket underlättar orienteringen. I sista klättringen uppför en gata som heter Honolulu passerar vi en trött Brevetcyklist. Jag vinkar på honom att hänga på men han bara skakar på huvudet. Nedför La Tuna Canyon börjar vi känna vittringen av målet. En sista lång industri-raksträcka i motvind och vi är där som sjätte och sjunde cyklist efter åtta timmar och fyrtio minuter. En oförglömlig cykeltur där vi klättrat 10800 feet – 3550 meter, är över.