Föreställningen är över. Strålkastarna har släckts. Jag drar fingrarna genom håret, stryker svetten ur pannan. Läppjar ytterligare en gång på glaset innan jag ställer det på sminkbordet. Lyfter blicken och möts av två tomma ögon i spegeln. Ansiktsuttrycket är återhållet, men jag anar ett trött leende i rynkorna i ögonvrån.

Sorlet från de sista åskådarna dör ut. En scenarbetare drar sin kvast över golvet just ovanför min loge. Adrenalinet driver fortfarande hjärtat i 150 slag/min, men till ingen nytta, då kroppen är stilla. Fullkomligt stilla.
Fragmentariska minnesbilder från några av de tusentals repetitionerna flimrar förbi. De har inneburit en njutning från början till slut. Intrycken från den just avslutade turnén är ännu osorterade, men även där överväger tillfredsställelsen. Nu återstår bara Vilan. Den som hägrat sedan ett år har äntligen infunnit sig.

Jag hade förberett mig på att omställningen från att ha cyklat 20 tim/vecka till en period av nödvändig återhämtning, skulle bli svår. Först gällde det att bli kvitt endorfinberoendet genom en långsamt nedtrappad träningsmängd månaderna efter Paris/Brest-Paris 2003. Det gick förvånansvärt bra. Veckans långpass på +20 mil blev bara 15 mil. Efter två månader återstod bara till och från jobbet 36 km t.o.r. plus ett tvåtimmarspass på helgen. Att ha blivit kvitt ett drogberoende var tillfredsställande. Att ha mist en källa till njutning var däremot uppslitande. Min fru har alltid idrottat och mår väldigt bra av att leda Friskispass i gympa eller spinning, men att slita uppför backar i timmar eller cykla non-stop 40-50 mil har hon aldrig förstått tjusningen med. “Den njutning Du känner under en timme, den rar jag uppleva 20 timmar i sträck!”, har jag försökt som förklaring.

Nu kände jag inte det välbehaget längre. Istället infann sig en saknad som rev djupt i själen. Förståndsmässigt visste jag att detta bara var början på den långa återhämtningsfas, jag insåg var nödvändig. Men jag var vilsen i mitt nya sätt att leva. Tafatt försökte jag locka fram den gnista av motivation som krävdes för att åter spraka igång en långsiktig träning; Rocky Mountain 1200, Race Across Oregon, Adirondack 540 och på hemmaplan Sverigetempot och SUB 10 på Vätternrundan. Men det var som att sy på maskin utan undertråd -det håller inte. Eller att baka en sockerkaka utan bakpulver – den höjer sig inte. Eller att lägga felmixad murbruk på en husfasad den faller platt ner. Eller att köra med pyspunka – det blir oundvikligen stopp efter en stund. Jag hade materialet, redskapen, kunskapen och erfarenheten, men inte bindemedlet till att foga ihop dem.

Det som kom efteråt skiljer sig dramatiskt och mångfasetterat från pre-PBP-eran. Många kroppsliga funktioner kom fullständigt ur balans, då jag skar ner på både tid och intensitet i träningen till 1/3. Naturligtvis försämrades min kondition drastiskt; min styrka och uthållighet i benen likaså. Förut var jag ständigt tuggande under dygnets vakna timmar. Nu orkar jag inte äta en normallunchportion ofta det enda lagade målet på dagen! Tarmfunktionen är trögare och mer oregelbunden. Sömnbehovet krympte besvärande i början och jag stördes av nattliga uppvaknanden av oro i kroppen. Psykisk obalans yttrade sig i att humöret åkte berg- och dalbana. Dessutom var tomheten efter ett mål påtaglig. Jag har i jobbet träffat andra idrottsmän och även personer i civila karriärer, som har reagerat likartat. Några har behövt samtalsterapi, andra behandling av oro, sömnbesvär eller depression.

Nu har jag dock funnit harmoni i livet igen. Ett lugn och en lyckokänsla istället för en ständigt drivande strävan och ett rus. Istället för träning har jag ju nu tid och ork till annat. Till en början kändes det fullständigt främmande att inte bara åka och lämna min dotter på träningen och sedan ta tillvara tiden till egen träning. Nu njuter jag bara av lugnet och stillheten vid bågskytteanläggningen och av att min 14-åriga tjej fortfarande accepterar och tycker om att jag finns i närheten.

Visst har jag väl sprungit några kilometer i naturen runt om, men oftast sitter jag och läser, snackar med bågskyttarna eller t.o.m. skjuter några pilar själv. Allt väldigt avkopplande och kravlöst.

Sedan har ju husbygget tagit fart, äntligen. Vi lade på en våning på vår villa för några år sedan. Snickare lade taket och reste ytterväggarna. Novisen dr Bike tog på sig att göra allt invändigt, samt ny entre.
Under mina cykelår 2001-2003 gick vi in via källaren, då entredörren ligger 1,5 m upp… Nu går vi in den rätta vägen, kommer upp till övervåningen utan stege och har där en välisolerad tonårslya. Att känna tillfredsställelse över att arbetet
fortskrider samtidigt som mina vänner är ute på 30-milare, Vänern Runt, Fleche
Nordique m.m. är behagligt. Skall familjen hitta på något är det bara att släppa skruvdragaren och haka på -jag behöver ju inte cykla hem från Bäckefors först.

En stor nackdel är att jag inte träffar cykelkompisarna lika mycket och att inte vara med i tugget i cykelkretsarna, som förut. Hur det blir med långloppscykling framöver låter jag vara osagt. Ni skall inte känna Er alltför säkra på att jag inte kommer tillbaka och pinar Er på backiga Ten Devils eller 40-milare! Några av mina uppsatta mål hann ju aldrig bli uppfyllda, t.ex. 60-milaren till Värmland på 24 tim. För att inte tala om mina planer på ett hemligt vapen under Paris-Brest-Paris…